Den nya högern använder ibland uttrycket ”långa minnen”, i linje med Nietzsches konstaterande att framtiden tillhör dem med längst minne. De europeiska folken har under senare tid genomgått en process där deras eliter aktivt försökt få dem att förlora minnet, en process där verkliga minnen dessutom ersätts av fabricerade sådana. En strid ström av Hollywoodfilmer och selektivt politiserad historieskrivning har varit led i detta, och som följd har de europeiska folken förvägrats både en historia och en positiv identitet, förvägrats både myter och förebilder. Det är en patologisk situation.
Bland européernas långa minnen kan man välja och vraka, beroende på vad man har för syften. En del ser exempelvis 1950-talet som historiens höjdpunkt. För den nya högern har det indo-europeiska arvet av flera skäl varit intressant. Det förenar oss över generationers och brödrafolks gränser, det har heroiska och tragiska dimensioner, det förmedlar en antiliberal världsbild (inte minst Dumezils beskrivning av de tre funktionerna), det driver oss framåt och uppåt, både som kollektiv och som individer. Men varifrån kom dessa indo-européer?
The Indo-Europeans – In Search of the Homeland
Indo-European is defined as a family of langages, issuing from a common language, which have become differentiated by gradual separation.
– Emile Benveniste
I boken The Indo-Europeans går Alain de Benoist, den franska nya högerns grand old man, igenom forskningen om indo-européerna för att besvara frågan om deras urhem. Hans ansats är tvärvetenskaplig, det finns flera vetenskapliga sfärer som är av intresse för den som vill veta varifrån indo-européerna kom i tidernas begynnelse. Dessa bidrar alla med pusselbitar, vilka sedan kan sättas samman till mer eller mindre trovärdiga hypoteser. de Benoist beskriver lingvisternas upptäckter och bidrag på indo-europeanans område. Det är idag klarlagt att de indo-europeiska språken har ett gemensamt ursprung, och visst samförstånd finns kring vad detta proto-indo-europeiska språk (PIE) kan ha haft för vokabulär. Med hjälp därav kan man också få en bild av hur deras samhälle kan ha sett ut, liksom i vilket geografiskt område det kan ha varit beläget. Det tycks exempelvis inte ha funnits ord i PIE för Medelhavets flora och fauna, urhemmet låg alltså sannolikt inte där (de Benoist noterar dock även att ord faller bort över tid, det finns inget rekonstruerat PIE-ord för ”hand” även om proto-indo-européerna troligtvis hade händer). de Benoist drar utifrån spåren slutsatsen att de tidiga indo-européerna kombinerade boskapsskötsel med jordbruk, boskap var en symbol för rikedom. Det finns rekonstruerade ord för bland annat gris, plog, honung, metall och hund. De hade bland annat en himmelsgud, poeter spelade en viktig roll bland dem.
de Benoist tar även upp teorier om spår av för-indo-europeiska ord i bland annat svenskan, liksom hydronymi. Hydronymi är studier av namnen på vattendrag, vilket är intressant då dessa brukar vara oföränderliga över tid. Hans Krahe studerade nordeuropeisk hydronymi under 1930- och 40-talen, och kom fram till att regionen mellan södra Skandinavien och norra Alperna, mellan Ukraina och Nederländerna, var den enda delen av Europa där vattendragen enbart bar indo-europeiska namn. Krahes slutsats var att det här hade levt indo-européer mycket länge, kanske att det rentav var deras urhem. I synnerhet de indo-europeiska balterna tycks ha levt länge i sina länder. Att tidiga ord för snö, is, varg, björn och bäver kunnat rekonstrueras antyder att urhemmet låg i ett relativt nordligt klimat.
de Benoist kombinerar lingvisternas rön med arkeologernas, men också med antropologernas. Vi rör oss nu in på den fysiska antropologins område. Det mesta, från tochariska mumier till historiska beskrivningar av germanerna, tyder exempelvis på att det fanns ett starkt inslag av blondism bland de tidiga indo-européerna (men även bland de finsk-ugriska folken, tillägger de Benoist, deras urhem kan ha varit beläget nära det indo-europeiska). Blont hår hade dessutom en symboliskt positiv betydelse. de Benoist tar här också upp fysiskt antropologiska typer som den nordiska och den fäliska, blodgrupper, etnogenetik och geografi.
Sammantaget är det en synnerligen intressant studie, med mängder av namn och förslag på vidare egenstudier. de Benoist går igenom de pusselbitar som lingvisterna, arkeologerna och antropologerna erbjuder. Han prövar olika hypoteser, bland annat Marija Gimbutas kurganska invasion av ett fredligt Gammal-Europa, han tar också upp möjligheten att det funnits först ett gemensamt urhem och sedan ett andra. de Benoist tar också upp teorin om det arktiska urhemet. Detta är en teori som finner näring i många indo-europeiska myter, bland annat i den iranska och i grekiska myter om hyperboréerna, och företrätts av bland annat Bal Tilak, Hermann Wirth och Julius Evola. de Benoist utesluter inte att urhemmet varit beläget långt norrut. För den som vill veta mer om våra förfäder, eller kombinera nyare genetiska rön med lingvistik, hydronymi, arkeologi och antropologi, är detta en guldgruva.
Boken införskaffas här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
