August Strindberg är alltid en intressant bekantskap, i många avseenden en svensk konservativ revolutionär och god europé. Han bidrog till att introducera flera kontinentala tendenser i vårt land, bland mycket annat utopisk socialism och fransk ockultism. De exakta åsikterna skiftade över tid, men de presenterades alltid med kraft. Ett exempel på det är den Strindberg vi möter i Likt och olikt, där han bland annat angriper arbetsdelningen, kommer ut som fysiokrat, förebådar gynekokratin och karaktäriserar svenskarna som Nordens fransmän.
Strindberg och arbetsdelningen
Strindberg söker i Likt och olikt rötterna till det europeiska missnöjet, och levererar på kuppen en kärnfull om än endimensionell kulturkritik. En avgörande orsak till missnöjet är arbetsdelningen. Den tilltagande specialiseringen och uppkomsten av klasser är inget odelat positivt för Strindberg, tvärtom hamnar han utan att nödvändigtvis själv ana det tämligen nära ständerkonservativa resonemang om förhållandet mellan delen och det hela. Men han hamnar också nära marxska resonemang på temat ”det samhälleliga varat bestämmer medvetandet” och Bourdieus teorier om habitus. Strindberg skriver här att ”vi äro genom specialiseringen så angripna av andliga yrkessjukdomar, att vi ej förstå varann oaktat vi tala samma språk” och ”genom att bilda samhällsklasser har människan förlorat förmågan att överskåda det hela”.
Intressant mot bakgrund av marxska resonemang är att han även utvecklar distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete till en civilisationskritik. Där Marx skrev om improduktiva, destruktiva och ideologiska arbetare återgår Strindberg till de Quesnays och indelar arbetet i umbärligt och oumbärligt. Oumbärliga är ”mat, kläder, husrum och bränsle”, i hög grad bondens produkter. Men historien innebär att mellanhänder uppstår, ”en handelsklass, som intet frambragte, och med handelsklassen uppstod städer”, och vid en tidpunkt slår deras relation över i sin motsats. Bonden sågs som en tjänande broder och hans arbete ringaktades.
För Strindberg är bonden den av arbetsdelningen minst påverkade, han har ”i regel en stark kropp, god hälsa och gott förstånd, och övergår därigenom kulturmänniskan såsom genomsnittsmänniska”. Stadens olika kulturmänniskor beskrivs som betydligt mer tragiska existenser. Strindberg knyter an både till degenerations- och statusångestdiskurser. Han talar om ”förstörda nerver, hjärnanemi, evig oro, dålig sömn, fruktan för dålig ekonomi och därmed skadat socialt anseende; jäktande efter befordran, och den tärande ängslan att bli förbigången”. Här finns också likheter med Evolas beskrivningar av den moderna människan som översocialiserad, ”kulturmänniskan tyckes jagad av ett ont samvete, som gör att han jämnt skall ha sällskap, och varav han byggt den lärosatsen att »människan är ett sällskapligt djur»”.
I genomgången av de olika yrkena är alienation en röd tråd. Försten blir till exempel ”en dubbelnatur, en söndergången varelse, en abstraktion”, vad gäller ämbetsmannen skriver Strindberg att ”ett så ointelligent arbete som avskrivning skulle förnedra honom, om han icke i självförsvar satte känslan av makt”. Delvis föregriper han resonemangen om bullshit jobs, han betraktar ett flertal yrken som skadliga och onödiga i ett sunt samhälle..
Strindberg och storstaden
Bitvis underhållande är han som rousseansk primitivist, om järnvägarna får vi veta att ”vem har icke hört det jubel som åtföljer en järnvägs öppnande, och hur skall jag våga höja mitt svaga rop mot denna flammande Jaggernautsvagn, under vilken så många troende lägga sina huvuden att dö. Jag vill försöka på, om ock utan annan påföljd än mitt eget ökade illabefinnande”. Mest fokus lägger han på storstaden, vilken vuxit fram parallellt med klassamhället. Strindberg rör sig nära marxska skildringar av ”ursprunglig ackumulation” när han ska förklara stadens historiska uppkomst, ”krigarne och prästerna voro de första människor, som undandrogo sig arbetet; alltså måste andra arbeta för dem och i skydd av deras fästen, detta blev borgerskapet; därför har man också vid alla våra äldsta städer träffat spår av fästen”. När städerna var på väg att förfalla ingrep staten med våldet för att förbjuda landsköp utanför dem.
Staden och stadsbon framstår för Strindberg som avarter, ”storstaden är, sådan han nu visar sig, en orimlighet, över vars tillvaro man icke kan nog förvåna sig, och stadsbon är en helt annan människa än lantbon”. I hans fientliga inställning till kulturmänniskan som sådan anar vi den endimensionelle Strindberg, men kritiken mot lyxen är relevant i konsumtionssamhället. Han skriver bland annat att ”lyxen är en ombytlig herre, som i dag ger bröd, i morgon intet. Den framkallar en artificiell folkstock, som lever på nåder, och när som helst kan störtas i elände.” Staden försvagar människorna i kampen för överlevnad, den gör dem dessutom falska och översocialiserade. Här finner vi sannolikt några av Strindbergs mest träffsäkra iakttagelser för att förstå vår samtid och fenomen som politisk korrekthet. Freud menade att vi vantrivs i kulturen, Strindberg låter ana att han själv vantrivs en hel del i den även han och skriver att ”genom att bo ihop, har man måst lägga på sig band, som endast längta att få bli brutna; konvenans, artighet, etikett, allt sådant är nödvändigt, men det är en förfärlig nödvändighet, ty det är falskhet.”
Strindbergs lösningar är i hög grad reaktionära. Han vill ge arbetarna jord att odla, och montera ner det han kallar centralisationen. Istället ska landet styras som ett förbund av sina historiska delar, ”låt riksdagen vara en kongress från provinserna och städerna, som endast besluter om riket såsom statsförbund, bestämmer om krig och fred, slår mynt, o. s. v.” I samma veva ska kungadömet avskaffas och statsreligionen likaså. Strindberg skriver att ”idealstaten vore den: där var och en födde sig själv, klädde sig själv, utan att schackra och byta: där sålunda intet utfördes ur landet, aldra minst av näringsmedel, som utbyttes mot lyxartiklar, där sålunda icke heller något behövde införas. Det vore självhjälp i ordets största, och vidsträcktaste bemärkelse.” Hur realistiskt det är kan diskuteras, däremot är det en av de mer radikala visionerna. Strindberg fokus på autarki är långt drivet.
Strindberg och svenskarna
I Likt och olikt utforskar Strindberg, av Jan Myrdal karaktäriserad som ”en svensk en”, även det svenska. Han vänder sig mot ”den skadliga patriotismen” som söndrar Sverige från de andra germanska folken och förhindrar en nödvändig sammanslutning (alltså det Yockey och andra beskrivit som ”petty nationalism”). Samtidigt är han inte övertygad om mångfaldens välsignelser och nämner angående Finland bland annat ”de förfärliga slitningar, som olikhet i nationalitet där framkallat”. Strindbergs ideal är att ”folkvälde” utvecklas till ”folkförbund”, inte alldeles olikt den marxska idén om att de europeiska folken måste vara ”herre i eget hus” som förutsättning för samarbete. Eller liknande tankegångar i den mer genuina europeiska högern.
Vad gäller nationalkaraktären menar Strindberg, kanske inte alldeles korrekt, att svensken är ”en blandras av Kelt, Fris, Got”, föga förvånande givet hans eget konfliktfyllda själsliv även att keltiskt och germanskt lynne i svensken ännu befinner sig i strid med varandra. Vad gäller det svenska citerar han Egon Zöller, svensken karaktäriseras enligt denne av ”ett starkt utpräglat sinne för självständighet, en djupt rotad personlighetskänsla, förenad med ett sunt praktiskt förnuft, som lär att hålla den rätta måttan.” Detta förenar delvis svensken och tysken, men svensken är enligt Zöller mer objektiv och praktisk. Hon påminner såtillvida om fransmannen, men med större djup och utan den franska ytligheten. Zöller talar här om ”den harmoniska föreningen av ett högt, etiskt sinne och praktiskt förstånd”.
Vad gäller den svenska kulturen identifierar Strindberg i likhet med många andra ”en underlig sammansättning av kärlek till sitt och ett underskattande av sitt”. Svensken har något provinsiellt och osäkert i sin självbild, ”han vill så gärna vara svensk, men på samma gång erkänner han icke gärna något svenskt, förr än utlandet erkänt det förut”. Strindberg talar här även om ”hans ofantliga undfallenhet för utländingen.” Intressant är annars att han betraktar svensk historia som universellt europeisk. Lika djup som Almqvists eller Rydbergs skildringar av det svenska blir inte Strindbergs, men den innehåller flera originella och träffsäkra observationer.
Strindberg
Vargarne tjuta
Strindberg – Götiska rummen
Strindberg – Inferno
Myrdal och Strindberg
Johannes Nilsson – Järnpillret
Strindberg om Nietzsche
En blå bok I – Strindberg och äfflingarna
En blå bok II – Strindbergs parapsykologiska bekantskaper
Strindberg – Hemsöborna
Om skribenten: Joakim Andersen
