En blå bok I – Strindberg och äfflingarna

Historia, Ideologi, Kristendom, Kultur, Litteratur, Politik, Rekommenderat, Religion, Samhälle, Underhållning

I den svenska litteraturhistoriens mer obskyra domäner finner vi Strindbergs En blå bok. Det är ett massivt verk, drygt 1100 sidor, och det tar upp snart sagt allt mellan himmel och jord. Delvis kan den blå boken ses som Strindbergs summering av sin bana, vi möter honom där dessutom närmast som proto-traditionalist. Han tar upp det mesta. Ibland är det kritik av vetenskapen, där det bland annat antyds att Tempelberget på Spetsbergen, Halle- och Hunneberg är byggda. Ibland är det psykologiska studier, där olika människotyper tas upp. Det handlar ofta om typer som ansatt Strindberg själv och typer i gränslandet mellan psykologi och parapsykologi. Många stycken berör ockulta fenomen, den äldre Strindberg är starkt influerad av Swedenborg och teosoferna. Politiskt är han relativt konservativ, och menar bland annat att ett land fungerar bäst när folket delar religion. Han är också kritisk till ungdomens radikalism (”jag tänkte icke själv ännu utan dräglade bara”). Strindberg utvecklar också en egen vokabulär, med uttryck som ”bönor”, ”lus-kungen” och ”dyngherren” för att beskriva det han ser som konflikten mellan kristendom och hednisk vetenskap. Man håller inte med om allt och en hel del självmotsägelser finns det, men fascinerande läsning är det oavsett. Vi kommer ta upp några intressanta teman i En blå bok, men börjar med ett stycke kuriosa.

Teozoologi

Läraren fortfor: Om äfflingarne mena att själen (anden) är ett körtelsekret, så kan de ha rätt för sitt vidkommande, men det som gäller om det partikulära, gäller icke om det universella. Jag motsäger därför icke dessa herrar, ty jag vet att de kunna tänka med magsäcken, med genitalierna, med strupen, och alla deras omdömen äro dikterade av intressen, deras slutledningar av bukfyllan.
– Strindberg

Ett idéhistoriskt intressant inslag i En blå bok är de stycken där Strindberg påverkats av den tyskspråkige ariosofen Lanz von Liebenfels. Han var inte ensam om att läsa denne, även en ung Hitler gjorde det. Liebensfels utvecklade en världsbild som varken är särskilt verklighetsförankrad eller sympatisk, men som fantasylitteratur är det både fascinerande och originellt. Han menade att många människor härstammade från förbindelser med förmänskliga väsen, och att sådana förbindelser varit närmast epidemiska historiskt. De hade varit organiserade av religiösa kulter. von Liebenfels beskrev de olika väsen som involverats, från de aplika udumu och de fiskliknande pagutu till djurliknande baziati och flygande issuri. De flesta människor hade ett starkt arv från denna ogudaktiga era, var ”förapade” med Liebenfels ord. Undantaget var vissa israeliter och germaner. Hans underlag för denna originella teori var främst studier av religiösa texter, där flera uttryck ska ha varit omskrivningar för tidelag och tidelagsväsen.

odysseus
– Odysseus ansätts av pagutubastarder

Liebenfels kristendom skilde sig starkt från den gängse, och hade mycket gemensamt med en del samtida nyhedendom. Han menade att Jesus var ett uråldrigt väsen, en Fenix, som vänt sig mot tidelagskulterna. Hans budskap var högst bokstavligt att ”få äro utvalda”, det riktade sig bara till de med rent mänskligt blod, till den vita människan. Kärleken till nästan vände sig Liebenfels mot, apättlingarna var ingen ”nästa” utan förtjänade att förslavas och Jorden som helhet att behärskas av germaner. På sikt hägrade en framtid där de egentliga människorna, den biologiska adeln, likt sina förfäder och likt Jesus, hade elektriska krafter.

Strindberg och Simia

Esau, den hårige, hör också till fårahuset; bärsärkar och varulvar voro av samma ull; främlingen, Alienus, hos de gamle var en bastard av äfflingar; Fauner med bockfötter och sirener, Fettsteiss (»höfter») voro tidelagsprodukter och ha existerat; våra alpkretiner äro icke sjuklingar utan en
rotras, liksom mikrocefaler…

– Strindberg

Strindberg brevväxlade med Liebenfels, och anammade flera av hans tankar. Men där Liebenfels i hög grad tolkade ”äfflingarna” etniskt och rasligt kände Strindberg istället främst igen dem i människor i sin egen omgivning. Det var alltså hos Strindberg en specifik människotyp som kopplades till udumu- och pavianarvet, i synnerhet de förhatliga ateisterna. När dessa påverkade av sin Darwin påstod att de härstammade från en apa var det alltså helt korrekt menade Strindberg, men det gäller inte nödvändigtvis alla andra. ”De mänskoliknande aporna” och ”de andra som bära i medvetandet ett minne av att vara skapade av Gud” är två skilda kategorier.

Men många av oss är, likt Strindberg själv, ”bländingar”, vi har ett visst arv också från Simia, från den ludne guden, och en inre kamp ansätter oss därför. Men den inre kampen går igen i samhället, i kulturen, i skönhetsidealen och synen på kärleken. Äfflingarna försöker här sprida sin världsbild, och ibland har de framgång. Strindberg citerade Liebenfels där denne skriver att en hora inte är någon synd i ett horhus, men däremot i äkta säng. Äfflingen kan inte vara monogam, och vänder sig i både teori och praktik mot själva idén (”de löpa alla årstider, och hålla hundbröllop när som hälst, bjuda på sina hustrur, och kalla den legitima svartsjukan för småaktighet”). Äfflingen förstår heller inte kärleken, utan är utlämnad åt den rena brunsten.

Både Strindberg och Liebenfels var antifeminister, och ägnade betydande utrymme åt kvinnan och hennes opålitliga och anti-civilisatoriska tendenser. Äfflingarna är ofta feminister, och många av männen är androgyner (”genom promiscuité hava de förblandat och utplånat all könsskillnad, så att de upphört att känna och tänka som män”). Mannen ”har erövrat kvinnan från sodomsaporna” och äger henne därför, resonerade de båda herrarna.

Äfflingarna, hos Strindberg summerade som Simia, har också ett främmande skönhetsideal som utmanar det antika, enligt Strindberg ariska. Istället för det hellenska idealet ska man då ha hår på bröstet och en lugg som får en att likna en kvinna. ”Antikens kanon avskaffades och proportionerna togos från släktingen Simia” skrev Strindberg.

fremiet
– Simia rövar bort en mänskokvinna

Intressant är att Strindberg också kopplade djurrättsrörelsen till Simia, han skrev att ”deras oförklarliga sympati för djur (djurskydd)… antyder en samhörighet med de lägre formerna av tillvaro.

Sammantaget framstår den teozoologi Strindberg anammade som ett förvirrat stycke fantasylitteratur. Samtidigt blandas en del intressanta psykologiska och kulturkritiska insikter med vansinnet, inte minst om man ser äfflingarna som en psykologisk typ snarare än resultatet av antika tidelagskulter och ”Buhlzwergen und Sodomsaffen”. Den äldre Strindberg kände sig uppenbarligen som en främling bland sina samtida, och förklarade detta med att de var pavianättlingar. Som kritik av moderniteten blir en del av hans angrepp i den blå boken mer begripliga. Det var en förbittrad Strindberg som om sina samtida skrev:

När de höra talas om en god handling, fnysa de, och deras lust är att förfölja och plåga dem hos vilka något gott kan skönjas, och vilka de kalla hycklare. Deras barn lära icke tala, utan lära med detsamma att ljuga…

Här finns också en kulturkamp, där Strindberg trädde fram som djupt antiegalitär reaktionär. Han vände sig mot den optimistiska antropologin, vilken aldrig gäller majoriteten. Hans kristendom var hårdför och intolerant mot mycket av det som inte kan tolereras. Om äfflingarna skrev han:

De lära människorna att vara fördragsamma med uselheten och ondskan, skildra människorna som snälla, sorglösa varelser vilka i botten äro så goda; »det finnes intet ont i dem». De goda människorna, som icke kunna göra ont, förefalla äfflingarne så stränga, Varför skall man plåga sig i sitt enda liv? fråga de, fullt medvetna att de skola förintas i döden, såsom larvstadier. Där vidtager deras evangelium, som predikar frihet: frihet att göra ont, att vara djur, att bedraga, förfalska, förtrycka. Enligt detta evangelium – baklänges är det omoraliskt att i ett diktverk visa hur det går illa för den onda, lögnaren, bedragaren, kopplaren; man skall förlåta den samvetslöse, den förhärdade, under det kristendomen lärer förlåtelse åt den ångerfulle som bättrar sig. I äfflingsevangeliet har man förfalskat alla Kristi läror…

Intressant är att den äldre Strindberg vände sig till det Evola kallar differentierade människor, och samtidigt förde tankarna till dennes resonemang om pre-existens. Vissa människor vet med sig att de är här på tillfälligt besök, rentav med ett uppdrag, andra ser det som lika självklart att de härstammar från apor och kommer försvinna för gott. Vad man kan notera är att Strindberg till skillnad från Evola beklagade tiden i denna hårda och grymma värld, vilken för honom framstod som ett helvete. Det finns något obalanserat i Strindbergs personliga ekvation, och detta är genomgående i hans litterära produktion. Så alltså även i texterna om pavianerna och Simia. Samtidigt finns det alltid inslag av både genialitet och vansinne i Strindbergs texter, och den blå boken är inget undantag.

Vi finner En blå bok och Theozoologie här:

En blå bok
Theozoologie

Pin It