Bland de centrala germanska arketyperna finner vi, vid sidan av Oden och Theoderik, drakdräparen Sigurd eller Siegfried. Konstnärer, musiker och författare har gång på gång återkommit till honom. Wagner gjorde opera om honom, Fritz Lang en mäktig stumfilm. Både William Morris och Henrik Jonasson har tolkat händelser och gestalter som omger Sigurd, så även med mer lovecraftianska förtecken Robert E Howard. Även germanska akademiker har återvänt till drakdräparen, Otto Höfler kopplade honom till cheruskerfursten Arminius och Scott Littleton har tagit upp honom som en representant för en indo-europeisk, kanske rentav eurasisk, arketyp av svärdhjältar.
Även Tolkien intresserade sig för Sigurd, völsungarna och det han kallade ”the Great Story of the North”. Redan som barn hade han fängslats av förfädernas berättelser och hjältar. Indianer och pirater i all ära, men ”…best of all the nameless North of Sigurd and the Völsungs, and the prince of all dragons.” Som akademiker var han bland annat inriktad på fornnordiska, med ingående kunskaper både om språket och om Eddan. Hans son Christopher bedömde det troligt att han under 1930-talet skrev två poem baserade på völsungarna och nibelungarna, Völsungakvida en nýja och Gudrúnarkvida en nýja. Målet var bland annat enligt sonen ”an ordering and clarification, a bringing out of comprehensible design or structure.” Tolkien noterade under en föreläsning en av skillnaderna mellan fornengelska och fornnordiska, för övrigt inte irrelevant för att förstå skillnaden mellan samtida engelsk filosofi och mer germansk sådan, ”in Old English breadth, fullness, refelction, elegiac effect, were aimed at. Old Norse poetry aims at seizing a moment, striking a blow that will be remembered, illuminating a moment with a flash of lightning.” Givet hur effektivt detta språk kunde vara var det föga förvånande att bland annat Hemingway inspirerades av det.
Efter Tolkiens död redigerade och sammanställde hans son Christopher med imponerande trohet och noggrannhet flera av hans texter, rikt försedda med förklaringar och appendix. Kring Völsungakvida en nýja och Gudrúnarkvida en nýja byggde han upp den fascinerande helhet som är The Legend of Sigurd and Gudrún. Den innehåller båda faderns poem, liksom andra kortare texter och Christophers förklaringar och referenser. Bland annat utvecklade sonen likheterna mellan Tolkiens Sigurd och Túrin Turambar. Túrin ska i den yttersta striden dräpa Morgoth, Tolkiens Sigurd ska spela en liknande roll under Ragnarök. Överhuvudtaget identifierade Christopher en subtil behandling av Oden hos fadern, där hans mer demoniska sidor tonats ner medan visdomen framhävts. Tolkiens Oden påminde mer om valan Manwë, och hans långsiktiga planering innebar att Sigurd, med Odens blod i sina ådror, skulle kämpa på gudarnas sida vid Ragnarök. Men tills dess väntar han i Valhall, ”there feasts he long, at his father’s side, for War waiting, the World’s chosen.” Man kan här spåra en strävan till syntes av hedniskt och kristet hos Tolkien.
Christophers analys av de psykologiska mekanismerna i faderns poem är också insiktsfull och givande. Han tecknar både kärnan och komplexiteten hos karaktärer som Gúdrun och Gunnar, och hur dessa driver det ödesdigra skeendet. Även användningen av stavrim i nordisk tradition tas upp, den är skickligt vidareförd hos Tolkien i rader som ”Woe worth the words, by women spoken!” och ”There Grímhild dwelt, guileful in counsel, grimhearted queen, grey with wisdom, with lore of leechcraft, lore of poison, with chill enchantment, and with changing spells.” Stämningen i källorna fångade Tolkien lika skickligt, blad annat får vi veta hur Gunnar skrattar åt den stundande undergången, ”Let wolves then wield, wealth of Niflungs! Bears shall harbour, in barren courtyards.” Likaså hur Sigurd presenterar sig för Fafnir, ”As the wolf I walk, wild and lonely, no father owning, a flame bearing” och hur de sista niflungarna möter sin bane, ”Blacktounged with thirst, blood there drank they; fell one by one, on the ways to hell.”
Sammantaget är det en fascinerande sida av Tolkien vi här möter. Den dyker upp även i hans senare verk, men här finner vi den koncentrerad. Ihop med sonens kommentarer och småskrifterna gör det att The Legend of Sigurd and Gudrún är en värdefull bekantskap för vänner av Tolkien och våra förfäder. Om man enbart är intresserad av Sagan om Ringen är det en mer tveksam bekantskap. För författare och konstnärer in spe som vill följa hur Tolkien återvände till källorna och skapade egen konst inspirerad av dem är det däremot högst givande. En spännande historia är det dessutom han återberättar.
Relaterat
Indo-europeiska inslag i Völsungasagan
”Gud är mitt vittne”
Om skribenten: Joakim Andersen
