Mot Schlaraffenland?

Debatt, Ekonomi, Samhälle

  • 14
    Delningar

Det finns få frågor som är så betydelsefullt för ett samhälles organisation som dess arbetsdelning. Hur den gestaltar sig beror bland annat på hur de styrande grupperna i samhället betraktar arbetet – kanske som i sig självt meningsfullt innehåll, eller som medel – som nödvändigt mellansteg för ett ändamål. Historiskt sett har arbetet varit en förutsättning för mänsklig överlevnad överhuvudtaget; att säkerställa vardagligt näringsintag, jaga vilda djur, besegra konkurrenter, vinna utkomst på jordbruk, skriva böcker, måla tavlor, styra stater – alltsammans kräver arbete och ansträngning.

 

Inledning

Många vill mot bakgrund av den teknologiska utvecklingen och den ökande mekaniseringen av våra produktionsmedel insistera på ett annat perspektiv, som betonar människans minskade betydelse för den fortsatta arbetsprocessen. Människan kommer enligt denna tankegång på sikt att konkurreras ut av maskiner och robotar – en utveckling som gör det nödvändigt att garantera en minimilön – så kallad medborgarlön. Tanken är att en sådan garantilön skall förebygga social oro och effektivisera administrationen, samtidigt som det öppnar upp för människor att realisera sin inre potential, som legat uppdämd i deras tidigare forcerade tillvaro som ofrivillig arbetskraft. Det är förvisso en sympatisk tankegång, som ytligt sett sätter varje enskild medborgares väl i förgrunden. Om vi emellertid synar frågan och tänker några steg längre – om vi utgår från ett anti-modernistiskt, samtidskritiskt perspektiv – inser vi att ett sådant införande medför stora problem. Frågan om medborgarlön skall här inte behandlas ur ett ekonomiskt perspektiv, utan från ett autarktiskt perspektiv. Det är förvånande att många dissidenter tar idén om medborgarlön i försvar. Främst därför att idén snarare befäster vår tids atomiserade individs beroende till den moderna statsapparaten, i en tid där uppfattningar om ökad regionalisering, misstro mot centralisering och längtan efter oberoende snarare breder ut sig. Vi lever redan i vad många skulle benämna en Schlaraffenstaat – ett samhälle präglat av överflöd och överdriven trygghet, där människor knappt behöver anstränga sig för sin överlevnad (undertecknad såg nyligen om David Attenboroughs gamla dokumentär, The Life of Mammals, där en vältränad bushman jagar en antilop i flera mil tills den kollapsar, så kallad ”persistence hunting” och reflekterade över vad som kunde vara den diametrala motsatsen; möjligen en lönnfet neck-beard, med gångavstånd till Sibylla eller McDonalds). Det existerar inget formellt arbetstvång i dagens samhälle; det är fullt möjligt att leva ett helt liv i välfärdsstaten utan att lyfta ett finger. Bara det att denna möjlighet existerar borde reta alla högborna, vars strävan efter oberoende och upphöjdhet med nödvändighet kolliderar med denna nivellerings- och trygghetsnarkomani.

 

Tekniken och moderniteten

Människan har under hela sin existens använt sig av olika former av teknik för att förenkla och förbättra sitt leverne. Grekerna, assyrierna, romarna och kineserna, var samtliga teknologiska pionjärer, vilka med sina uppfinningar bidrog till att förändra såväl krigföring som civilt leverne. Till skillnad från Condorcet och andra franska upplysningsmän, fanns det ingen uppfattning hos dessa folk om att tekniken kunde ersätta andlighetens roll i samhället. Tekniken skulle enligt det traditionalistiska synsättet användas för att tillgodose materiella brister i samhället, för att förbättra produktionen av varor, öka avkastningen på jordbruket, möjliggöra längre sjöresor, osv. Tillsammans med ökade kunskaper inom medicin kunde människan med teknikens hjälp också öka sina chanser att överleva i en hård värld, vars opålitliga villkor ständigt kallade på hennes yttersta vaksamhet.

Tekniken har också använts för att vinna fördelar gentemot andra folk och stater. Frågan är om någon civilisation varit så fascinerad av teknikens möjligheter som den faustiska, som med teknikens besvärjelser lade under sig hela jordklotet inom loppet av fyra århundraden (1500-1900). Sedan de båda världskrigen har tekniken kommersialiserats och lagts i massans tjänst; den tidigare industriella ekonomins fokus på massproduktion av varor har förbytts till den post-industriella ekonomins varierande utbud av tjänster. Internets oändliga möjligheter utnyttjas av ung som gammal, hedersamma som smusslare; nya möjligheter för den tidigare så obetydliga individen att undvika nivelleringsprocessen genom Facebook, Instagram och Twitter basuneras ut i ena stunden – i den andra läser vi om sprängda pedofilringar och groomade tonårsflickor. Tekniken har aldrig varit etisk, även om den historiskt sett har motiverats utifrån moraliska överväganden. Det är därför märkligt att så många väljer att förknippa teknik med modernitet. Teknik existerar som en tidlös företeelse, i högre eller lägre format; den har haft många historiska skepnader som fallit i glömska eller blivit ersatta av högre uttrycksformer.

 

Förhållandet till tekniken

Tekniken har för modernitetens anhängare utgjort det främsta medlet för att uppnå de revolutionära målsättningarna. När industrialiseringen slog ut och tvingade in miljontals européer i löneslaveri var det ägarna av teknikens medel som bestämde den nyordnade arbetsdelningen. Massorna lovades en bättre framtid, vilken skulle erbjudas med teknikens hjälp. Liberalerna och socialisterna var bådadera av uppfattningen att vetenskapens möjligheter var gränslösa och att alla jordiska problem låg inom räckhåll att bli lösta. De konservativas fel bestod i att de betraktade den teknologiska utvecklingen med sentimentalitet – en följd av romantikens fläktar, vilka hade svept in det icke-revolutionära Europa i ett förslappande töcken. Den teknikfientlighet som vunnit fäste under 1800-talets första hälft bidrog till att föra kontinentens fattiga rakt in i utopismens fållor. De konservativa var inte bara motståndare till högtravande idéer om människans förlösning som av revolutionärerna uppställts som mål för hela mänskligheten. De kunde nu också beskyllas för att vilja konservera godtyckligt utvalda historiska episoder; liberalerna och socialisterna å sin sida kunde utlova häftiga tekniska innovationer, vilka i praktiken fungerade som slags bekräftelser på det revolutionära antagandet om alltings oundvikliga föränderlighet och utveckling. Då upplysningens idéer saknade någon som helst empirisk förankring, fick förändringen i sig agera empirisk proxy. Om dissidenter i det 21:a århundradet önskar stärka sin övergripande ställning, måste de etablera ett positivt förhållande till tekniken. Utan ett sådant förhållande kommer de att svepas undan. Det spelar ingen roll om de gör anspråk på moralisk överhöghet och idémässig stringens – ligger de inte i framkant i den teknologiska utvecklingen kommer de att försvinna ner i den okända historiens mörka parentes, i sällskap med alla andra misslyckade folk och personligheter.

 

Autarki i det post-industriella samhället

Varje socialt skeende som på något sätt bidrar till att alienera individen från staten, bör uppmuntras av dissidenter. Staten förstådd som organisk utväxt, är något annat än staten betraktad som mekaniskt välfärdsmaskineri; det ena utgör en fullbordad form, ett samfällt uttryck för en distinkt grupps vilja att uttrycka en unicitet inför en tydligt avgränsad omvärld – det andra är blott en fördelningsapparat, vägledd av ideologiska hänsynstaganden. Den organiska stomme som håller upp de västerländska staterna håller på att vittra sönder till följd av felprioriteringar av resurser. Möjligen kommer statens roll som fördelningsverktyg att upphöra först när dess organiska reserv är uttömd. I en tid där medborgare för första gången på mycket länge känner en stark längtan att verkligen bryta sig loss från överdriven beskattning, förvärva egen mark och bruka den för sitt självständiga uppehälle, föreslår flera att vi istället bör knyta individen till staten via en garantilön. Den efter oberoende strävande människan skall därmed fjättras, hållas nere. Viljan att sätta sig emot statens snedsteg och orätter kommer genom en sådan åtgärd att minska, då dess roll som langare av materiell vällust snarare blir ännu större. Ett mått på varje organisk skapelses vitalitet finner vi  i formens relation till den essens som motiverade dess skapelse från första början – det gäller för målningar och skulpturer, men också för stater. En stat som Sverige, som redan under 1500-1600-talen fungerade som en militärstat, lärde sig genom sin tillämpning av total mobilisering av alla arbetskrafter det enskilda arbetets vikt. Utan enorma uppoffringar och hårt arbete skulle det kraftigt socialt och ekonomiskt eftersatta landet i norr aldrig klarat sig igenom Europas krigiska århundraden. En tusenårig resa, fylld med elände, glädje, motgångar och medgångar, resulterade under 1900-talet i en skapelse som hade mycket lite att göra med vad som föranlett den. Redan vid dess tillkomst kunde den betraktas som en avvikelse, så även idag. Även i den postindustriella ekonomins tidevarv är staten fortsatt beroende av produktivt arbete från sina medborgare. En statligt given garantilön för medborgarna ökar inte produktionen och den uppmuntrar inte heller de som strävar efter autarki – alltså oberoende självhushållning.

När så staten fjärmar sig från medborgarna genom uppenbara felprioriteringar och motverkar deras möjligheter att leva ett liv i frihet under lagen, infinner sig en alternativ möjlighet. Istället för att stärka statsindividualismen grepp genom medborgarlöner, borde den efter oberoende strävande medborgaren snarare välkomna möjligheten att ställa sig utanför dess beroende – med teknikens hjälp. Den frihetstörstande individen upptäcker, om han är uppmärksam, att det runtom i samhället finns personer som delar hans funderingar, som också strävar efter frihet. I sällskap med dessa personer kan han sluta sig samman och gemensamt sträva efter oberoende – på varje slags plan. Om liknande grupperingar uppstår som en reaktion på den pågående samhällsutvecklingen, är det sannolikt att detta kommer grunda sig i  gemensamma värdehierarkier, vilka vägleder gruppernas handlande.

 

Sammanfattning

Vi kan inte vara både beroende och oberoende, ansvarslösa och ansvarsfulla. Om fritänkarna inte längre insisterar på en villkorslös vilja att nå successivt mer oberoende, har hoppets sista fackla på jorden släckts. Då återstår endast fördelningsdespoti och totalitärt godtycke. När vi ser att allt fler vänner och släktingar slås ut ur produktionen, vare sig det sker av teknologiska eller ideologiska skäl, skall vi betrakta det som en möjlighet – en chans att på riktigt stärka vårt oberoende. Ett grundläggande villkor för människans historiska överlevnad har varit hennes idoga strävan efter mer oberoende. En beroende individ kan aldrig bidra till att upprätthålla en oberoende stat – på samma sätt som en beroende stat inte förmår att fullt ut utveckla sin självständighet och dess vilande potential. När fritänkare talar om oberoende måste de vara stringenta: de måste insistera på dess betydelse i alla möjliga sammanhang – på ett personligt plan, inom politiken, inom konsten, inom ekonomin. Den kanske svåraste uppgiften för dissidenter på kort sikt blir att återvinna den övergripande tanken om oberoendet och urskilja den mot den liberala frihetstanken. Endast när så har skett kan vi vara säkra på att slippa idéer som medborgarlön i ett tankeläger som i övrigt presenterar så många bra lösningar på modernitetens problemhärdar. Människan blir genom den teknologiska utvecklingen gradvist överflödig och vi devalverar vårt egenvärde genom befolkningsökningen till den grad att jordens resurser inte längre räcker till. Vägen till Schlaraffenland passerar statens portar – dess dörrvakter är medborgarlön och mängdens rädsla för oberoende. Som fritänkare antar vi en annan inställning – att det faktiskt är fullt möjligt att vara för teknologisk utveckling, samtidigt som vi upprätthåller en grundinställning om autarkins värde. En positiv inställning till teknikens möjligheter och en grundmurad strävan efter autarki, utgör tillsammans arkeofuturismens elementa.


  • 14
    Delningar