Artificiell spontanitet

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Kultur, Media, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Utrikespolitik

De terrordåd som numera är ett återkommande inslag i Aftonlandets vardag tenderar att följas av lika återkommande gräsrotskampanjer med uttryck som handhjärtan, uppmaningar att inte låta hatet vinna, retorik om att att stå enade et cetera. Några långsiktiga lösningar eller analyser av det som hänt erbjuder de inte, tvärtom förhindrar de sådant genom att reducera komplex samtidspolitik till frågor om ”kärlek” kontra ”hat”. Många är därför de som reagerar på dessa kampanjer med irritation.

En intressant artikel från 2019 med titeln ’Controlled spontaneity’: The secret UK government blueprints shaping post-terror planning låter ana att reaktionerna på sociala medier och dylikt i själva verket varken är spontana eller organiska. Istället rör det sig om det som i andra sammanhang beskrivs som påverkanskampanjer, men med den terapeutiska staten och dess underleverantörer som avsändare. Här finns givetvis ett uppenbart demokratiskt dilemma, om staten i lönndom formar väljarnas åsikter och reaktioner. I artikeln görs gällande att den brittiska staten sedan åtminstone ett decennium förberett och finkalibrerat ”spontana” reaktioner på terrordåd, i förbigående sagt en något kuslig antydan om terrordåd som något numera ofrånkomligt, i hög grad i samarbete med privata aktörer. Vi får bland annat veta att ”within hours of an incident, campaigns are swiftly organised, with I “heart” posters designed and distributed according to the location of the attack. Plans are also drawn up for people to hand out flowers at the scene of the crime, in apparently unprompted gestures of love and support.” Målet är att minimera konflikter både mellan de olika folkgrupperna i dagens Storbritannien och reaktioner riktade mot staten (”flowers, not riots”). Ett specifikt mål som tas upp i artikeln är att forma den muslimska minoritetens attityder.

Intressant är att flera av de inblandade är tveksamma till strategin. Bland annat beskrivs dessa kampanjer som ”an anaesthetic for the wider community” och det konstateras att ”we’re not going to get to the bottom of terrorism by socially engineering a response. We’re not doing the difficult debate. And what that stops, is true learning.” Offren för terrordåden och deras anhöriga hamnar dessutom i skymundan (i den mån de inte kan delta i kampanjerna genom att uppmana till förlåtelse och liknande).

Sammantaget är det en intressant artikel. Inte minst för den tankarna till Paul Piccones begrepp artificiell negativitet, avsett att beskriva en situation där systemet selektivt finansierar sina egna kritiker (”en opposition av diverse medborgarrättsorganisationer/-byråkratier i hög grad finansierade och understödda av systemet”). Det som beskrivs i Controlled spontaneity är en snarlik situation, där systemet manipulerar en ”artificiell spontanitet”. Hur utbrett detta är kan vara svårt att bedöma, de senaste åren har vi oavsett vilket bevittnat återkommande cykler av ”massformationer” kring allt från BLM och klimatet till Ukrainakriget och corona. Nya motsvarande fenomen väntar sannolikt runt hörnet.

Några slutsatser kan dras av artikeln. En rör den politiska ordningens diskreta övergång från liberal demokrati till en medierad hybridform där politiker, privata aktörer och ”emergency planners” formar väljarnas reaktioner och samtidigt omöjliggör debatter och analyser. På så vis är det den andra sidan av den tilltagande censurens och ”de-plattformeringens” mynt, praktiken är dessutom tveksam både från liberala och demokratiska utgångspunkter. En annan slutsats som kan dras är att denna praktik låter oss ana systemets instabila karaktär, konflikter och upplopp förefaller vara en inbyggd del av det och måste ständigt förebyggas genom olika former av manipulation. Samtidigt skjuts de på framtiden av denna praktik, riskerar att bli allvarligare genom att känslomässiga och infantila reaktioner ersätter analyser som tar konflikter på allvar. Ett dialektiskt eller heraklitiskt perspektiv låter oss ana hur förödande den artificiella spontantiteten kan visa sig vara på sikt. Kunskap om dessa kampanjer kan oavsett vilket lämna efter sig en besk eftersmak hos människor som manipulerats att delta med handhjärtan och hashtags i dem.