Organisationer, föreningar, politiska partier och liknande sammanslutningar är alla beroende av ett bra ledarskap. En bra ledare ska, förstås, vara insatt i de saker som sammanslutningen sysslar med. Han eller hon ska ha karisma och kunna argumentera för saken på ett konkret och övertygande sätt samt kunna entusiasmera såväl anhängarna som de nyfikna.Â
Viktigt är också att ledaren förmår att ställa sig utanför sig själv när verkligheten betraktas. Ledaren ska vara nyanserad och objektiv och inte alltför låst i den egna världsbilden; att i retoriken vara dikotom är en annan sak. Därtill ska ledaren vara stabil som människa, ha en sund balans mellan tanke och känsla. Slutligen ska ledaren ha integritet och vara självständig, och inte låta sig sugas med i de strömningar som för tillfället är politiskt korrekta. Naturligtvis finns där mycket annat som inryms i det bra ledarskapet (som enligt min mening har mer att skaffa med naturliga auktoriteter än med demokratiskt valda ledare).Â
Det dåliga ledarskapet å den andra sidan kännetecknas av girighet, impulsivitet, överförmynderi, flockmentalitet och osjälvständighet. Det senare gör en sådan ledare svag inför den hyenamentalitetet som kännetecknar journalistkårens svartvita bilder. Ledaren klarar inte av att stå emot den mediala skampålen utan ändrar sin ståndpunkt, hur genomtänkt den än är. Sannolikt kommer en sådan ledare att själv använda sig av hyenamentaliteten när han känner sig hotad. Denna feghet liksom tendensen till nepotism och korruption är typisk för många av samtidens ledare.Â
Det beskrivna berör förhållandet mellan känslohjärnan och den intellektuella hjärnan. Det är ett manipulativt förhållande där känslohjärnan eller den urgamla "arkaiska hjärnan" med Nobelpristagaren Rita Levi-Montalchinis ord, lurar oss att tro att vi betydligt klokare än vad vi är. Professor Gunnar Adler-Karlsson behandlar detta, liksom frågan om människans fria vilja, i sin bok Ondskans biologiska ursprung (2008) (om vilken jag snart lägger ut en längre text).
Enligt de två, liksom talrika andra forskare, styrs vi alltså mer av känslor än vad vi tror. Och det får oss att begå otaliga misstag. Vi vet att vi ska vara hyggliga men har svårt att vara det beroende på våra känslor och instinkter.
En inskt som följer av detta, är att ett av människans främsta mål borde vara självkontroll. Tanken är ingalunda ny, den återfinns i buddhismen, kristendomen och antiken. Den romerske tänkaren Seneca utropade redan för ca 2000 år sedan: Sibi imperare maximum imperium est att härska över sig själv är den högsta formen av makt. Kejsare Marcus Aurelius gjorde detsamma omkring 165 e Kr, och använde detta motto för sitt folk såväl som för sig själv: "… gör aldrig dig själv till vare sig tyrann över eller slav under någon annan."Â
Den andra egenskapen vi alla borde efterstäva är ödmjukhet inför våra brister, såsom att vi inte är så kloka som vi tror. Vi måste också sträva efter att inte vara egocentriska, inte utgå från oss själva när vi (be)dömer världen. Många har naturligtvis svårt att ta till sig detta. Att gå i försvar är i sig nämligen något djupt biologiskt rotat något vi inte kan råda över så värst mycket.
När man uppnått ödmjukhet och självkontroll, när man klarar av att lägga band på sina instinkter och impulser, när man är sin egen härskare, först då har man rätt att leda andra. Emellertid torde man då ha kommit till insikten, att alla bör vara sina egna ledare.
John Järvenpää
Lämna ett svar