Man kan inte förstå historien utan att tänka demografiskt, och man kan inte tänka demografiskt utan att samtidigt tänka med utgångspunkt i folk (”denken in Völkern” som von Lohausen uttryckte det). Just nu pågår i Europa något som getts olika namn av olika tänkare. Renaud Camus talar om Le Grand Remplacement, Pirincci om Umvolkung, på svenska används oftare termen folkutbytet.

En etablerad akademiker med sina rötter i 68-vänstern som tagit upp liknande frågor är tyske Gunnar Heinsohn. Heinsohn intresserar sig mer för statistik, siffror och årtal än för ideologiproduktion, och detta har lett honom in på värdefulla områden. Han har forskat kring sociodemografi, kopplingen mellan samhälle och demografi, och även krigsdemografi, kopplingen mellan demografi och krig. Ett resultat av den senare ansatsen var boken Söhne und Weltmacht: Terror im Aufstieg und Fall der Nationen från 2003. Där introducerade han begreppet ”ungdomspucklar”, den destabiliserande effekten av stora kullar av unga män. Man behöver inte vara feminist för att inse att ett stort antal unga män utan möjligheter att vinna vare sig positioner, status eller kvinnor knappast bidrar till stabilitet.

Folkutbytet

Andra regeringar, i Stockholm, Paris och Berlin, prioriterar insatsen för människor på flykt högre än den ekonomiska framtiden och den sociala freden.
– Heinsohn

Under senare år har Heinsohn också studerat den pågående folkvandringen till Europa. Hans slutsatser är på samma gång övertygande och oroväckande. I artikeln Wie viele Afrikaner nach Europa? ställer han frågan som i Sverige snart sagt alltid är outtalad eftersom den i sig ses som rasistisk, ”hur många afrikaner till Europa?” Mer specifikt, hur många afrikaner kan tänkas vilja flytta till Europa fram till år 2050. Om man utgår från en undersökning från 2009 kommer det kanske att röra sig om 950 miljoner människor från Afrika och den icke-afrikanska arabvärlden som kommer vilja flytta till Europa fram till dess. Redan 2040 kommer varannan människa under 25 års ålder att bo i Afrika. Av detta kan vi redan nu dra vissa slutsatser vad gäller konceptet ”öppna gränser”, med öppna gränser blir Europa demografiskt en del av Afrika. Vi kan alltså sluta att ta människor som ser, eller sett, öppna gränser som något önskvärt eller realistiskt på allvar.

I artikeln Die Flüchtlingsströme erinnern an das Zeitalter der Kolonisation jämför Heinsohn den pågående situationen med kolonisationens era, han skriver också att det handlar om ”die grösste Migration der Geschichte”, den största migrationen i historien. Samtidigt pekar han på vissa skillnader mellan kolonisationen då och nu. De som koloniserade Nordamerika och Australien sökte åkermark, och processen var ofta blodig. De som idag kommer till Europa drömmer snarare om storstäder än om åkermark. Men Heinsohn frågar sig om européerna verkligen kan absorbera dessa massor. I artikeln Willkommensunkultur berör han också den samtida koloniseringens mindre fredliga aspekter, han tar där upp sexövergreppen i Köln och Rotherham. I Köln förstod poliserna tidigt vad som ägde rum skriver Heinsohn, men ”rädsla för rasismanklagelser och fruktan för de egna liven” gjorde att de lämnade de utsatta kvinnorna åt sitt öde.

Heinsohns lösning utgår i hög grad från ekonomiskt tänkande. Han tar upp hur vissa länder medvetet rekryterar de mest kapabla som immigranter, medan andra attraherar resten. I artikeln Deutschland muss Arbeitgeber sein, nicht Sozialamt tar han upp sådant som hur många analfabeter som kommer till Tyskland, liksom skillnaderna i matematikolympiadsresultat mellan Sydkorea (613 poäng), de bästa arabländerna (456) och de bästa afrikanska (331). Han tar upp det växande antalet unga tyskar som vill lämna sitt land, och skattenivåerna i olika länder.

Sammantaget kan Heinsohn alltså vara av värde, trots hans ibland ekonomiska reduktionism av migrationsproblematiken. Han påminner oss om mängden migrationsvilliga, vilken i sig punkterar tankar om ”öppna gränser”. Heinsohn bidrar också med ett historiskt perspektiv, vilket ofta lyser med sin frånvaro i svensk offentlighet. Lite olyckligt är att han skriver på tyska, men det finns idag användbara översättningsverktyg på internet.

Flera av Heinsohns artiklar är samlade här:

Malik

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.