Lästips: Peter Thiel och mångfaldsmyten

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Ideologi, Inrikespolitik, Liberalism, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Utrikespolitik, Vänstern

Peter Thiel är i likhet med Elon Musk en av de mer intressanta representanterna för det numerärt begränsade samhällsskikt Joel Kotkin beskriver som oligarkerna. De båda miljardärerna, med företag som Palantir och SpaceX, är även goda exempel på den latenta konflikten mellan tekno-oligarkin å ena sidan och de politiskt korrekta ”klerkerna” å den andra. Både Thiel och Musk har tydligt faustiska drag, de klerker, PMC, managerskikt eller vad man nu vill kalla dem som arbetar både på Twitter och i andra byråkratier har däremot en stark tendens att vilja skapa ett samhälle som Spengler skulle beskrivit med hjälp av termer som magianskt och fellaheen (orientaliskt enligt Wittfogel). Thiel och Musk ger oss också en fingervisning om oligarkskiktens politiska tendens och begränsningar, det är snarast i riktning mot klassisk liberalism de dras (om än ibland med neoreaktionära inslag). Är man medveten om detta kan de dock vara värdefulla lierade mot de totalitära projekt som idag hotar Aftonlandet och hennes folk.

Thiel är inte bara mecenat och vän med Curtis Yarvin, han är även en intellektuell i sin egen rätt. Ett exempel på det är läsvärda The Diversity Myth. Thiel återberättar där hur han i sin ungdom naivt trodde att det politiskt korrekta projektet kunde besegras med argument, ”you would present these kinds of arguments, the idea went, and that would somehow be enough to win the debate”. Uppenbarligen fungerade det inte, ”simply being right about particular issues — and all of you here who have been fighting these battles for decades know this — hasn’t made a dent in the broader diversity agenda”. En möjlig förklaring till detta är att politisk korrekthet, massinvandring et cetera passade vissa elitintressen som hand i handske och att det därför inte spelade någon större roll att de bygger på felaktigheter, fantasier och lögner. De tvingades igenom ändå.

Thiels fokus i texten är givande. Han konstaterar att ”mångfald” är en myt (jämför Sorel). Dess funktion är att distrahera, att få oss att missa vad som egentligen pågår. Det kan till exempel vara så att politisk korrekthet i den akademiska världen får oss att missa att “science” has somehow gotten to be a very, very diseased thing”. Den akademiska världen är idag konformistisk och det är tveksamt om den producerar särskilt mycket av värde. Thiel hänvisar här till en nobelpristagare som undersökte den biologiska fakulteten på Stanford för att se vad de ägnade sig åt. Det var inte populärt, Thiels slutsats är i alla fall att de mer välkända hysteriska utbrotten på universiteten döljer ”scientific and technological stagnation”. Vi kan fokusera på humaniorans och samhällsvetenskapernas urartning, men vi missar då vad som hänt med de ”hårda” vetenskaperna.

Thiel hänvisar också till Marx och Rand och skisserar en ekonomistisk analys av mångfaldsmyten. Uppenbarligen splittrar den arbetarklassen, ”vanligt folk” eller vad vi nu kallar dem. Thiel nämner här att ”a historian might point out that, since the diversity agenda took off in the 1970s, it has coincided with a massive increase in inequality in this country”. Det skadar inte att fråga sig vilka intressen mångfaldsmyten och ”vänstern” egentligen gynnar. Thiel tar här upp hur ojämlikhet, höjda hyror och galopperande studentlån hör samman (”if you analyze the universities in economic terms, you might even conclude that the dorms and residences are the profit center driving an elaborate real-estate racket”).

Det tredje perspektivet han anlägger är det teologiska. Mångfaldsmyten hänger samman med en ”woke religion”, den kan beskrivas som en perversion av kristendomen. Thiel nämner här Nietzsche och BAP, han konstaterar även att ”progressive, theologically liberal types, backed by institutional support and intent on dispensing their vision of social justice, have come to resemble the nasty money-changers in the temple”. Hans fjärde perspektiv betraktar mångfaldsmytens politiska dimension. Han följer här termen ”politisk korrekthets” etymologi tillbaka till 1970-talets totalitära vänsterkretsar, och noterar att ”anyone who prizes liberty — conservatives, libertarians, classical liberals, and the rest — must never lose sight of the cosmic battle against atheist communism”. Bakom talet om ”mångfald”, ”tolerans”, ”equity” och så vidare finns den totalitära impulsen, ”it would be healthier that, whenever someone mentions DEI, you just think CCP”.

Sammantaget är det en läsvärd text, även om Thiel alltså inte fördjupar sig i förhållandet mellan vissa eliter och mångfaldsmyten så finns det flera träffsäkra insikter och perspektiv i den. Han har en agenda som inte nödvändigtvis är identisk med vår egen, men det är värdefullt och skapar möjligheter när konflikten mellan oligarker och klerker blir explicit snarare än latent.