Yarvin och hoberna

Aktuellt, Ideologi, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Utrikespolitik

Neoreaktionärerna var en av flera värdefulla strömningar i den bredare miljö som bland annat gav upphov till althögern, inte minst för sin analys av samhället och sina försök att påverka delar av eliten genom såväl argument som karriärer (summerat i orden ”bli värdig”, värdig att ta över ansvaret för den västerländska civilisationen). Det är svårt att föreställa sig neoreaktionen utan mannen bakom pseudonymen Mencius Moldbug.

I Ur ruinerna kopplade jag neoreaktionen till ”de framväxande skikten av ingenjörer, innovatörer och datorprogrammerare”, inte sällan med ett förflutet som libertarianer men medvetna om libertarianismens brister. Moldbug, egentligen Curtis Yarvin, var en av dem. På bloggen Unqualified Reservations introducerade han tänkare som Carlyle, Mosca, Filmer, de Jouvenel, don Colacho, von Kuehnelt-Leddihn, Burnham och Froude, stilistiskt influerad inte minst av den förstnämnda. Han identifierade ”Katedralen” som vår tids motsvarighet till den medeltida kyrkan, den verkliga makthavaren med förgreningar i såväl universitet och media som stat och föregivet privata företag. Han analyserade USA som kastsamhälle, med brahminer, vaisyas, daliter, heloter och optimater (förenklat: PMC/”akademiker” i bred mening, vanligt folk, ghettominoriteter, mexikaner och spillror av WASP-eliten), och identifierade alliansen mellan brahminer, daliter och heloter mot vaisyas och optimater där ”import av morlockväljare” var ett inslag. Det var kort sagt en spännande bekantskap med flera användbara analyser.

Samtidigt hade även Moldbug brister. I Ur ruinerna summerade jag hans mål som ”en privatisering av politiken, med många stater som i praktiken är aktiebolag med styrelser”, ett tämligen irrelevant scenario för vaisyas. Det innebar också att ”politiken underordnas ekonomins logik, den mycket politiska världsbilden är alltså paradoxalt nog inte alls politisk”. Det saknades såväl transcendens som Gemeinschaft i den materialistiska ideologin, i jämförelse med likaledes materialistisk marxism fanns också andra brister. Bland annat var ekonomin ett område Moldbug tog för givet, han skrev sällan om kapitalets historia och hans kastanalys var ingen direkt klassanalys. Där Marx explicit såg arbetarklassen som det revolutionära subjektet, alternativt implicit som den sociala kraft som skulle föra hans rörelse till makten, var Moldbug mer diffus och vände sig snarare till dissidenter inom brahminkasten. Vilket i sig var värdefullt men samtidigt fanns det som ovan nämnt inslag i hans texter som försvårade en allians med vaisyas och den politiska tyngd detta kunnat erbjuda. Oavsett vilket, Moldbug hade flera starka sidor och den bredare neoreaktionen vidareutvecklade inte sällan hans idéer på ett sätt som minimerade svagheterna. Även efter att han återvände under sitt eget namn var Yarvin läsvärd. Bland annat tog han upp termen djuphöger och lyfte fram konsten som avgörande för förändring, ”all revolutions begin as a fundamentally aesthetic break. The first step in a cultural revolution is the birth of a new artistic school.

Yarvins senaste text, You can only lose the culture war, har inte mottagits lika positivt. Det är inte särskilt förvånande, inte minst givet tilltalet. Yarvin benämner de två sidorna i kulturkriget som hober och alver, likställer hober med folk och alver med elit. Hoberna kan enligt Yarvin bara förlora kulturkriget. Om de mot förmodan vinner segrar retar de bara alverna och drabbas senare av deras vrede. Därför måste hoberna avstå från kulturkriget och fokusera på politiken. Kulturkriget lämnas med fördel till de alviska dissidenter Yarvin ger namnet ”dark elves”. Dit räknar han sig själv.

Det finns värdefulla insikter i texten. Yarvin råder hoberna att agera strategiskt snarare än reaktivt, vilket är logiskt för den som utmanar makten. Han identifierar också existensen av en ”inom-alvisk” opposition och ger dess medlemmar organisatoriska råd. Rekommendationerna för hur ”mörkalverna” bäst bedriver sin kulturkamp och får andra alver att byta sida innehåller också några guldkorn, som ”fashionable transgression, not bombs or bullets or even laws, is offense in the culture war. By overreaching with all this crazy stuff, by mainstreaming the chic ideas of 1972 in 2022, the high elves have left themselves extraordinarily vulnerable to an offensive.” Woke-alverna framstår alltmer som oförmögna att skapa konst (den springande punkten i Yarvins taktik är emellertid om de numera är kapabla att uppskatta apolitisk kultur).

Samtidigt finns det brister i texten. Vissa har varit med Yarvin sedan tiden som Moldbug, andra framstår som nyare. Kategorierna är en sådan konceptuell reträtt. En gång talade han om kaster, nu har Moldbugs ”eloi”och ”amerikaner” blivit ”alver” och ”hober”. Det finns flera brister i liknelsen. Alver härskade inte över hober i Tolkiens verk, hoberna var fullt förmögna till självstyre och självförsvar. Termen alver väcker dessutom associationer som är tveksamma när det gäller de manageriella skikt Yarvin skriver om. Dikotomier, i stil med ”alver mot hober”, bör man för övrigt akta sig för, det finns sällan bara två sidor eller alternativ.

Det stora problemet är dock termernas otydlighet. Alver och hober används på ett sätt som antyder att alverna är både ”lag blå” i kulturkriget, eliten i det amerikanska samhället och den manageriella klassen (samt ospecificerade skikt i de historiska fascistiska staterna). En så bred definition missar sprickorna mellan och inom dessa olika grupper, sprickor som är avgörande att identifiera och använda sig av. Yarvins dialektiska ådra lämnar här något övrigt att önska. Framställningen av ”alverna” som ett homogent block innebär samtidigt att de framställs som närmast allsmäktiga. De råd Yarvin ger tycks därför lämpa sig bättre för dissidenter i ett stabilt, totalitärt samhälle a la Sovjetunionen där nomenklaturans desillusionering bidrog till murens fall. Samtidigt kan man här fråga sig om Yarvins idealistiska historieskrivning är hela sanningen, det fanns också ett inslag av att kapitalism och nationalism upplevdes mer lönsamma för delar av eliten i öst.

I förbigående noterar vi också svårigheterna för ”lag röd”, hoberna, att separera kulturkrig från politisk kamp. Om ett stort antal hober exempelvis ser abort som mord är det en fråga som kommer engagera deras väljare. Yarvin tonar här ner det organiska sambandet mellan grupp, kultur och värderingar. Han tonar också ner de inslag av såväl etablerad som alternativ elit som finns i ”lag röd”, trots att det mycket riktigt rör sig om den i närtid underordnade gruppen. Varken Clarence Thomas, Elon Musk eller Donald Trump är att betrakta som hober om ”hob” är en kategori från elitstudier snarare än en omskrivning för ”lag röd”. Vi återkommer här till en annan kritik från Ur ruinerna, närmare bestämt ”avsaknaden av kshatriyas, krigarkasten, i den neoreaktionära analysen av USA. Militären är en viktig faktor i landet, och på sikt är inte en militärkupp en omöjlighet när systemet fungerar allt sämre. Man kan notera att militären i hög grad rekryteras från vaishyakretsar, men i växande mån också bland daliter och heloter”. Yarvin är ingen krigare vad gäller den personliga ekvationen, det kan innebära att han missar den militära faktorns betydelse generellt och den thumotiska faktorns betydelse för ”hoberna”. I förbigående sagt innebär detta att ”hober” är ett dåligt val av namn för en grupp där många rednecks och militärer ingår (varför inte ”rohirrim”?).

Yarvins råd blir därför dåliga av två skäl. Dels bygger de på en felaktig analys av det historiska läget. Etablissemanget är inte lika enat och starkt som han utmålar det, tvärtom befinner vi oss i närheten av en för-revolutionär situation och massiva kriser. Detta är inte Sovjet under Stalin utan betydligt senare. ”Mörkalverna” bör överväga skapandet av allianser, ”historiska block”, med hoberna snarare än att enbart arbeta internt, även om det givetvis är en individuell bedömning. Men rådet är dåligt även av ett annat skäl, det kommer inte anammas av målgruppen. Inhamrandet av hobernas svaghet och oförmåga provocerar snarare deras relativt högre thumos. Vad det däremot kan uppnå är dels att vissa ”mörkalver” tappar tron på hoberna som allierade, dels att vissa vanliga ”alver” känner sig smickrade och säkrare i sadeln (och kanske mer öppna för Yarvins budskap i övrigt?). Det är kort sagt en något märklig text, analytiskt och språkligt en partiell reträtt från Moldbugs höjder och vad gäller motivet ett mysterium. Dålig är den dock inte, Yarvin ställer fortfarande högst relevanta frågor vad gäller bland annat strategi och samarbeten över kastgränserna. Om den egentligen riktar sig till ”alver” och ämnar få dem att påbörja förvandlingen till ”mörkalver” är den dessutom metapolitiskt fascinerande men om detta kan vi bara gissa.