Samtidigt i Danmark

Okategoriserade

Sverige är på många sätt avvikande i jämförelse med andra europeiska länder. Detta gäller inte minst invandrings- och integrationspolitiken, och det kan då vara av intresse med en närmare betraktelse av vårt södra grannland. En sådan betraktelse illustrerar också de mekanismer som dominerar etniska relationer, mekanismer som tenderar att allvarligt försvåra skapandet av mångetniska samhällen. Det intressanta är inte alltid i första hand den ena eller den andra etniciteten, ibland är det själva relationen och dynamiken mellan dem som på allvar utmanar integrationsförsöken.

Skik følge eller land fly!
Assimilation er målet. Vi kan selvfølgelig ikke lave lovgivning om, hvordan folk indretter deres liv. Men det er målet, hvis vi også i fremtiden vil kunne bygge vores samfund på fælles værdier og tillid.
-Venstres politiska ordförande Peter Christensen

En relation har normalt två parter, och det vi ser i Danmark är hur båda dessa i mötet med varandra radikaliseras och betonar det som skiljer dem åt. Det mångkulturella experimentet kritiseras idag av allt fler etablerade partier, i Danmark har denna kritik också nått regeringspartiet Venstre (trots namnet ett borgerligt parti). Denna utveckling tas upp i artikeln Venstre-profiler: Integration er passé. Företrädare för Venstre kritiserar därför den diskurs där integration setts som målet, och menar att det ska ersättas av assimilering. Danmark är kulturellt danskt, och att flytta till ett land men enbart betrakta det som en ekonomisk resurs kan med rätta ses som förmätet.

Radikalisering av unga invandrare
Grupper som Hizb-ut-Tahrir giver dem en islamisk identitet og dermed noget, de kan identificere sig med
– Serdal Benli, Socialistisk Folkeparti

På samma sätt äger en radikalisering rum i invandrarmiljön, där det är politisk islam som utmanar integrationsdiskursen. I artikeln Unge indvandrere radikaliseres beskrivs således hur moderata muslimska organisationer förlorar inflytande till förmån för mer radikala rörelser som Hizb-ut-Tahrir. Inte minst är de radikala grupperna idag ekonomiskt starkare än de moderata, och kan också utöva social kontroll i sina etno-religiösa grupper.

Allt detta är förvisso fullständigt förutsägbart, men det är samtidigt en intressant utveckling som utmanar den etablerade svenska tron på det mångkulturella samhället. De båda artiklarna rekommenderas därför, även om man som läsare kanske kan föreställa sig mer konstruktiva lösningar än antingen assimilering eller Hizb-ut-Tahrir.