Den kontinentala Nya Högern/Nouvelle Droite är på många sätt den mest intressanta och fruktbara utveckling som det europeiska politiska och ideologiska landskapet sett sedan Andra Världskriget. Alain de Benoist och de andra i den etno-nationalistiska think-tanken GRECE har haft en märkbar betydelse, men den har hittills varit begränsad till i första hand centrala och södra Europa (Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien) och haft mindre verkan i den engelskspråkiga världen. Detta tycks nu vara på väg att förändras, då dels den gamle nationalanarkisten Troy Southgate (nu mest känd för websidan Rosenoire/Synthesis) och Jonothon Boulter bildat den såkallade New Right, som är engelskspråkig. Sedan tidigare finns även Michael Walkers tidskrift The Scorpion på engelska, som också tar upp den Nya Högerns teman. Även bloggen Aryan Futurism kan nämnas.

Den engelskspråkiga Nya Högern skiljer sig från den ursprungliga, vilket blir extra tydligt när man tar en närmare titt på den australiska och nyzeeländska versionen. Bland annat är den mer tydligt politisk (jag misstänker även att förgrundsfigurerna är före detta aktivister snarare än den typ av intellektuella det ursprungligen rört sig om, sannolikt också yngre). Detta är inte nödvändigtvis något negativt, då man löper en ständig risk att förlora fokus i den akademiska världen och det då är bra att nya generationer för kampviljan vidare.

Den australiska och nyzeeländska Nya Högern tycks än så länge bara representeras av en blogg, men det är en blogg som är värd ett besök. Av länkarna, och även artiklarna, märker man snabbt att personerna bakom bloggen har ett starkt intresse för den Tredje Positionens idéer, alltså ett nationalrevolutionärt försök att gå bortom höger och vänster. Man finner därför positiva artiklar och länkar både till Venezuelas Hugo Chavez, Libyens Qadafi och klasskampsanarkistiska Class War.

Några guldkorn är dels en artikel om hur man radikaliserar medelklasserna (bloggaren har en i mina ögon väl negativ syn på alla som inte är medelklass, men man får sålla bort det dåliga från det som är värdefullt i texten), dels en intervju med John Baumgartner, och en direktlänk till Muammar Qadafis Gröna Bok, som tidigare var något av en bibel bland nationalrevolutionärer.

Bland annat får man följande utdrag ur den Gröna Boken, där överste Qadafi sätter ner foten vad gäller mångkulturalismen:

”To disregard the national bond of human groups and to establish a political system contradictory to social reality sets up a temporary structure which will be destroyed by the movement of the social factor of those groups, i.e. the national movement of each nation.”

”All the states which are composed of several nationalisms for various reasons – whether of religious, economics, military power or of man-made ideologies – will be torn up by the national conflict until each nationalism is independent, i.e. the social factor will inevitably triumph over the political factor.”- Muammar al-Qathafi

Hur som helst, en blogg som är värd ett besök.

Planeringen för resten av veckan är att vi ska ta en närmare titt på en studie om tysk socialpolitik 1933-1940, och en närmare titt på hur tokrolig liberalismen blir när den är konsekvent.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.