Jag har nyligen skrivit en del om filmklassiker här på Motpol. Se till exempel här. Nu blir det ännu en sådan text, ännu en titt på en konservativ filmklassiker. Det rör sig om Dune från 1984 i regi av David Lynch. (Detta är en reviderad version av en text som lades upp här på Motpol 2013.)
David Lynchs Dune från 1984 uppvisar en, ska vi säga, ålderdomlig framtid. Här finns både rymdskepp och svärd. Formeln kan, med ledning av Guillaume Faye, kallas arkeofuturistisk. Det handlar om att balansera, rena och förfina det framtidsaktiga med ålderdomliga, traditionella drag.
Detta är ganska uppfriskande. För framtiden, det vet man ju från alla andra sf-filmer, den bjuder på strömlinjeformade rymdskepp, grå rymdstationer, fula aliens och en världsåskådning fri från andlighet. Så är det, det vet alla ”upplysta” kreatörer inom science fiction-facket. Filmer som Star Trek, I, Robot, Soylent Green och 2001 visar det. Detta är sf-filmer som kan kallas ”modernism”: allt utvecklas, allt gammalt försvinner, alla ålderdomliga drag i kulturen raderas ut och ger plats för en ny värld, inriktad på nihilism, ateism och materiell utveckling, allt utspelande sig i luftkonditionerad mardröm av glas och krom.
– – –
Detta är huvudströmmen i modern sf. Men det har samtidigt funnits en motström mot detta, inom själva sf-genren. Ta till exempel Flash Gordon, skapad av Alex Raymond 1934. Sedan dess har denna tecknade serie levt vidare länge och väl och det har gjorts versioner för filmduken. Som den från 1980: fenomenal. Här handlar det minsann inte om sterila miljöer och andlig utarmning, nej tvärtom: Gordons framtid bjuder på rymdkejsare och -prinsessor, exotiska planeter, heroism och en gnutta mystik.
Även senare har denna anti-moderna, arkeofuturistiska vurm inom framtidsvisioner fortsatt att tjusa. Tänk bara på George Lucas’ Star Wars. Lucas hade först tänkt filmatisera självaste Flash Gordon, men det gick inte rättighetsmässigt. Då skrev Lucas sin egen saga om svärd och rymdskepp, magi och äventyr, rymdkejsare och –prinsessor. Alltså Star Wars, som är en klassiker i sin egen rätt.
Slutligen, i genren ”anti-modern sf”, kom då Dune på film 1984. Den hade börjat sin tillvaro som en roman, utgiven 1965. Och denna bok hade vagt släktskap med Flash Gordon. Här fanns ju monarki, heroism och svärdsdueller. Men författaren till Dune, Frank Herbert, hade därtill skapat en solid, vetenskaplig underbyggnad till sin berättelse i form av ekosystemet för planeten det gäller, han hade skapat trovärdiga modus operandi för intrigens olika aktörer och han hade en filosofisk grundval för individernas strävan. Här var inte ateism och nihilism rådande, här fanns en tro på något mer. På papperet var det kanske en något urblekt ”modern buddhism” men det var bättre än inget. Dåtidens sf sysslade ju aldrig med frågor som mental höjning, meditation och esoterism, inte på allvar, inte som vederhäftiga livsval. Men det gjorde Frank Herberts Dune.
– – –
Herberts roman är en klassiker i sig. Då är frågan: är filmen som kom 1984, i regi av David Lynch, också en klassiker? Ja, det vill jag hävda. Filmen blev inte perfekt men den har bredd, den har påkostade miljöer och effekter och den bär spår av Lynchs egensinne. Dess främsta fel är att den är något för kort, men det kan inte Lynch skyllas för. Producenterna kortade ner den före visningen och sedan dess har Lynch inte velat ha något med filmen att göra.
1984-Dunes alltför korta längd är ett problem. Sedan dess har vi emellertid fått en ny Dune, en TV-serie från 2000 signerad John Harrison. Den heter så mycket som Frank Herbert’s Dune. Den är dubbelt så lång som Lynchs film, som ändå var drygt två timmar lång. Är då Harrison mannen, är det hans version som gäller? – Här kan man säga: Harrisons version är nöjaktig, den har ”verkshöjd”, den har sina poänger. Men Lynchs är överlag bättre, mer konstnärlig.
Vad gäller konstnärligheten så bör det påpekas att David Lynch är en egensinnig regissör. Han har haft en egen vision när det gäller detta att gestalta Herberts skapelse. Det handlar om mer än scenografi och dräkter, som jag ändå inte tror att Lynch kunde påverka alltför mycket. Merparten av scenbyggen och dräktskapande var redan gjort när Lynch kom ombord i detta projekt. Filmen ”Dune” har utöver detta massor av eleganta inslag rent regimässigt. Det rör sig om detaljer och gester, om ett eget bildspråk. Lynch har ett obeskrivligt sätt att berätta som här kommer till sin rätt, utan att det blir helt bisarrt och vansinnigt (som det annars kan bli i hans filmer).
– – –
Ännu en sak som gör Lynchs Dune mästerlig, jämfört med Harrisons 2000-version, är detta med sandormarna. Detta är en detalj, men en viktig sådan. I romanen skildras nämligen 400 meter långa skapelser som far runt i sanden på den ökenplanet det handlar om, läskiga Leviatans som är planetens själ och väktare och som det gäller att vårda sig om ifall man ska ta makten över stället. Och det gör Paul Atreides, huvudpersonen. Att skildra dessa kreatur ens på bild är svårt, så hur ska man då få till det på filmduken? — Men ”Dune” 1984 gör det. Dess sandormar är biologiskt trovärdiga. 2000-versionen har här inte fått till det lika bra. Det ser ut som specialeffekt och inget mer. Detta anser jag är en stor sak i sammanhanget, och detta bidrar till att göra 1984-versionen överlägsen.
Om man vidare ser på casting och regi i Lynchs film så är även dessa ”över medel”. Vad gäller castingen kan jag förstås tycka att Stings Feyd-Rautha saknar något. Men i övrigt anser jag att castingens explicit-implicita ”whiteness” är ett konstnärligt plus. Dune-bokens författare, Frank Herbert, var onekligen inspirerad av orienten när han skapade sin ökenvärld. Där finns ju inslag som ”arabiskt kökslatin”, fläktar av Lawrence of Arabia och mystik. Men det är förvisso inte orienten, mellanöstern eller något jordiskt, det är Dune, en planet i framtiden. Därför gillar jag Lynchs rollbesättning bättre än Harrisons. Den senare fick ju drag av ”främre-orientalism”. Det är såklart inte fel inom den givna ramen, Herberts bok har sina orientaliska drag, men 1984-versionens vita Stilgar och Chani (Everett McGill och Sean Young) känns helt rätt i sammanhanget som ökenplanets-infödingar. Till exempel.
– – –
När jag nu talat mig varm för Lynchs Dune-version så måste jag medge att Harrisons försök inte alls är dåligt. John Harrisons Dune från år 2000 är en tämligen välgjord filmserie. Denna ”Frank Herbert’s Dune” (som alltså är den officiella titeln) är till exempel dubbelt så lång som 1984-versionen. Lynch tog 2.10 på sig för sitt verk medan Harrison hade åtskilligt mer svängrum. Och det kan behövas. Boken är tjock och producenterna av Lynchs film kortade ner den åtskilligt. Så man kan gärna se Harrisons TV-serieverk och njuta av det också. Det har sina brister, som att det saknar viss originalitet, det saknar en demonregissör, och det hela känns lite blekt i utförandet. Men det har rätt mycket att ge trots det. Scenografin är mångfacetterad (filmen är inspelad i Roms Cinecittà), det känns överlag ganska ”rätt” stilmässigt. Harrison har ”fått till det” i åtta fall av tio. Och Harrison har rollbesatt en del bra rollfigurer, som Saskia Reeves’ Lady Jessica, P. H. Moriartys Gurney Halleck och William Hurt som Baron Leto.
Harrisons version får mer än godkänt. Sf-tv-serier som dessa är trots allt rätt sällsynta. Harrisons Dune bjuder på något helt annat än sammandrabbande jätterobotar, som sf-film av idag ofta är. Stora produktioner med det djup det här handlar är om unika. Därför hyllar jag både John Harrisons och David Lynchs Dune.
– – –
Härmed en intrigmässig översikt kring filmens handling. 10.000 år in i framtiden har människan spritt sig över Vintergatan i ett veritabelt exodus. Ett imperium har bildats, styrt med feodalism. Baronen Leto Atreides beordras då av kejsaren att ta över styret av ökenplaneten Arrakis = Dune. Men det är en fälla, en annan ätt – Harkonnen – hotar i kulisserna. I processen flyr Letos son Paul och mätress Jessica ut i öknen på detta Arrakis, där de får hjälp av urinnevånarna att ta tillbaks planetens tron. I öknen lever som sagt sandormar och i samma öken gror en viss krydda som behövs för rymdskeppsnavigatörer i denna interstellära framtid.
Detta och annat gör det upplagt för ett detaljerat, utstuderat och fascinerande narrativ med andligt djup. Dune var unik när den kom 1965 och är det än idag. Sf-genren har inte sett något liknande och kommer nog inte att göra det heller. Dune är ”svärd och rymdskepp”-genren tagen till helt nya nivåer. Flash Gordon och Luke Skywalker kan nicka igenkännande åt Paul Atreides som en broder.
– – –
Dune som bok är den största sf-bestsellern någonsin och filmatiseringarna speglar detta väl. Dune var en bok som bad om att bli filmad. ”Att filma Dune var ett måste”, som Alejandro Jodorovsky sa. Så den som inte sett varken Lynchs eller Harrisons filmer har en högtidsstund framför sig. Det är en osökt berättelse om esoterism, personlig utveckling, politik, ledarskap, ekologi och mänskliga relationer. Det andliga speglas till exempel i ”ramsan om rädsla”. Rädsla dödar det inre sinnet sägs det och filmens protagonister reciterar detta av och till.
Detta är en typ av esoterisk sanning jag aldrig stött på i övrig amerikansk sf. Inspiratören för dessa rader torde vara den indiske vishetsläraren Krishnamurti som talade om vikten av att se igenom sin rädsla och sedan lämna den. För när en människa verkligen ser hur hon formats kan hon förstå sig själv: ”Om du är fri från rädsla, från sorg, behöver du ingen gud”…
Detta sa Krishnamurti. Och det tolkar jag som att den medvetna människan inte behöver någon yttre gud. Med Gud inom sig (”Gud är invärtes i eder”, Luk 17.20) och med kontroll av varenda tanke och varenda känsla, såsom rädsla, så blir man herre över tillvaron. – Krishnamurti nämns varken i filmerna eller av Herbert. Men indierns ord lyser i viss mån igenom i den ovan antydda ”Litany of Fear”, som alltså förekommer i såväl bok som i filmer. Och den lyder: ”I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain.”
– – –
Detta får man sig till livs i Dune, både i boken och i filmen. Vad gäller boken så fick den omsider en rad uppföljare. Den bästa är nummer fyra i serien, God Emperor of Dune (1981). Här har Paul Atreides son, Leto II Atreides, förvandlat sig till en hybrid mellan sandorm och människa. Han har blivit en gud. Och som sådan styr han det vintergatsimperium han ärvt från fadern. Boken ägnas sedan åt intriger samt åt Letos utläggningar om makt, religion, historia, andlighet och mycket annat. Det är nästan i klass med Ernst Jüngers roman Eumeswil, som har liknande reflektioner kring makt och ande.
Men denna bok – God Emperor of Dune – har inte filmatiserats. Dock har John Harrison på senare tid filmatiserat bokseriens nummer 2 och 3 som Children of Dune (2003). Dune-som-bok utvecklades annars till en lång serie, åtta böcker. Sex av dem skrev Frank Herbert medan han levde. Och varje bok är tjock, ofta mellan 400 och 500 sidor. Han tog god tid på sig, minsann. Egentligen är det ett exempel på dålig stil att inte kunna koncentrera sig. Vad är det som är så viktigt att berätta om att det måste pågå i tusen och åter tusen sidor, och det med ett ofta platt, enahanda språk?
Samtidigt har den torra stilen sin egen fascination. Herberts verk har jämförts med Tolkiens Sagan om ringen. Men där Tolkien bjöd på fantastiska miljöer och slående scener så ger oss Herbert ofta bara monotona scener med modern, avskalad interiör. Nåväl, han pepprar anrättningen med levande detaljer också, och med en och annan uppfinning och installation med traditionell vinkel, så inalles ger Herbert valuta för pengarna. Särskilt för en traditionellt sinnad ande. Herbert var inte en utpräglat politisk författare. Men man kan nog klassa honom som en modern, traditionsmedveten konservativ.
Vidare läsning
Lämna ett svar