Ezra Pound (1885-1972) var en av 1900-talets mest framträdande poeter, central inte minst inom modernismen. Han är idag ett poesins svarta får, å ena sidan ett uppenbart geni, å andra sidan på Andra världskrigets förlorande sida. Pounds geni framträder tydligt i det fascinerande Cantos. Vid ett första möte kan Cantos framstå som ett sammelsurium av halvt obegripliga citat och referenser, på mer än 800 sidor blandar Pound friskt historia och myt med kinesiska tecken och diverse språk. Men snart framträder mönster, snart anar man den massiva bildning som finns bakom citat och referenser. Hemingway menade att Cantos kommer leva vidare lika länge som det finns litteratur, människor har ägnat åratal åt att spåra och tolka verkets referenser. Det är ett storverk, det är Pounds arv där han mer eller mindre kryptiskt lämnar vidare sina insikter. Cantos är genuint fascinerande, på samma sätt som Spenglers Frühzeit der Weltgeschichte och Marx Grundrisse eller Ethnologischen Exzerpthefte är det.
Pounds tillsynes besynnerliga pendlande mellan å ena sidan mytiska stycken där gudarna är närvarande och å andra sidan högst konkreta politiskt-ekonomiska stycken om skuld, skatter, gillen, hoveunucker et cetera kan läsas som en påminnelse om konflikten mellan det som var och det som är, på sitt sätt en aspekt av det Evola beskrev som kasternas regression och Klages fångade med termerna Seele och Geist. Den sannolikt mest kända och reciterade delen, Canto XLV, innehåller en förödande bredsida riktad mot usura, ockret. ”With usura hath no man a house of good stone, each block cut smooth and well fitting, that design might cover their face, with usura hath no man a painted paradise on his church wall”. Ockerekonomin förfular, ”no picture is made to endure nor to live with, but it is made to sell and sell quickly”. Usura är ”sin against nature”, det förstör både hantverket och familjebildningen. Den frihetliga ordning Pound föredrog, igenkännbar för såväl traditionalister och gillesocialister som många klassiska liberaler, är oförenlig med usura.
För Pound var därför en ekonomisk allmänbildning avgörande för att folket skulle kunna bevara sin frihet. Utan en sådan bildning skulle ekonomiska lösningar införas som underminerade deras frihet. Cantos innehåller därför också ett stort antal citat och exempel på ekonomiska ordningar och lösningar. Italienska statsbildningar, stauferkejsare, grundlagsfäder och heterodoxa socialister som Orage dyker upp, liksom kinesisk social filosofi.
Om det ödeland som skapats av usura är den ena polen kan myten och gudarna ses som den andra. Pounds referenser hit är många och bidrar till att väcka en känsla för något utöver den endimensionella moderniteten. Ett exempel på hans användande av symboler och bilder är det trehövdade monstret Geryon som representant för usura, ”hic Geryon est. Hic hyperusura”. Ett annat, mer positivt laddat, är den bitvis vackra Canto LXXIX där lodjuret dyker upp och hyllas (Pound framstår, utifrån Jüngers kategorier, föga förvånande som en kattmänniska).
Lodjuret är ett heligt djur bland annat för Dionysos, i Cantos kopplat till livgivande, till sömn och till rus. ”O lynx, guard my vineyard, as the grape swells under wine leaf”. Lodjuret knyts också till skogen som mötesplats mellan människa och gud, ”the mountain forest is full of light, the tree-comb red-gilded. Who sleeps in the field of lynxes, in the orchard of Maelids?” Samtidigt rör sig Pound mellan traditioner. Lodjuret är inte bara knutet till äpplenymfer som maeliderna utan även till ”Manitou, god of lynxes”. Denna förmåga att jämföra och finna likheterna mellan symboler från geografiskt och historiskt skilda miljöer för tankarna till Evolas traditionella metod i The Mystery of the Grail. I Canto LXXIX för Pound dessutom in flera referenser till mer samtida politik och kampen mot usura, vi får bland annat veta att sydstatspolitikern Calhoun uttryckte en önskan att ”retaliate on the capitalists of the North”. Sammantaget är det, ihop med Canto XLV, en av de mest tillgängliga och en bra introduktion till ett fascinerande verk.
Om skribenten: Joakim Andersen
