Camp of the Saints

Ideologi, Konservatism, Litteratur, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle

Jean Raspails Le Camp des Saints är en av de europavänliga klassikerna. Litterärt överlägsen de flesta av sina motsvarigheter är det en tragisk skildring av hur Europa låter sig invaderas och går under. Raspail har skrivit många skönlitterära verk, han har också varit en äventyrare och resenär som besökt flera folk och stammar som hotas av utplåning. Han har kallats traditionalist, är en motståndare till Europas anglo-amerikanisering, och beskriver sig själv som rojalist och en man av högern. Det är också den genuina europeiska högerns världsbild som genomsyrar Le Camp des Saints.

För mycket ska inte ordas om handlingen, annat än att den följer hur ett stort antal fattiga indier med båt beger sig till Europa. Medan de är på väg debatterar man i Europa vad man ska göra, det slutar med att man inte gör särskilt mycket alls. Som ren skönlitteratur betraktat är det fängslande, med fascinerande karaktärer, trovärdiga dialoger och en hel del spänning och humor. Samtidigt är det historien om Europas självmord, vilket i boken av praktiska skäl äger rum under en mer begränsad tid än i verkligheten. Det är en djupt sorglig bok, men även en bok som hos den rätte läsaren kan väcka beslutsamhet att försvara de europeiska folken.

Det är också en analys av de faktorer som redan 1973 var tydligt urskiljbara för Raspail, de faktorer som leder till katastrofen. Med bokens bibliskt inspirerade språk ”the beast”. Raspail identifierar både sjukdomen, och den européernas död den leder till. Det är två faktorer i synnerhet som står i centrum.

Etnomasochism och anti-rasism

In war, the real enemy is always behind the lines. Never in front of you, never among you. Always at your back. That’s something every soldier knows.
– Raspail

Den första är den post-kristna egalitarismen och den tro på universell rättvisa som degenererat till självhat och etnomasochism. I våra dagar är snart sagt alla människor predikanter av social rättvisa, padres, måna om att signalera sin egen rättfärdighet. Så förklarar en av de sovjetiska karaktärerna:

Yes, it’s padre time, Zackaroff, that’s what it is. All over the world. They’re oozing out of every country. Thousands of everyday priests, ready and willing to poison the minds of millions of idiots. Bleeding hearts puking out gospels galore…

Mängder av människor missnöjda med kapitalismen, borgerligheten, sexualmoralen, rasismen och liknande projicerar sina fantasier på de annalkande indierna, och hjälper i boken till att förstöra sina samhällen. Här är det faktum att den skrevs strax efter 1968 ofta tydligt, Raspail frågar sig varför den kategori unga män som tidigare byggde imperier nu istället vänder sig mot sin egen civilisation. Det talas idag ofta om ”cuckservatives”, Raspail beskriver mekanismen redan 1973 (”among the cast of thousands we should note the presence of a certain married priest, Catholic and cuckold, wearing a pair of Christian horns, and aware of the fact.. recovered that gift of thunderous fire and brimstone that made him the shepherd of the largest flock of masochists in the diocese”).

Raspail beskriver hur det evinnerliga dåliga samvetet och skuldkänslorna som uppmuntras hos (vita) européer, det ständiga giftiga bakgrundsbrus som genomsyrar allt från nyhetsrapportering till TV-serier och reklam, har avgjort skadliga konsekvenser:

Playing on their sentiments, their sympathy. Perverting their minds with vague feelings of self-reproach, to twist their Christian charity to your own bizarre ends. Weighing our good, solid burghers down with a sense of shame and guilt.

De som sprider detta etnomasochistiska budskap är ofta övertygade människor och kändisar måna om sin plats i rampljuset. Raspail beskriver också ett annat motiv, det etniska ressentimentet. Två män av utom-europeisk härkomst spelar centrala roller i handlingen. Den ena omfamnar Europa och hennes folk helhjärtat och dör för dem, den andre är en högt uppsatt intellektuell och medieperson som drivs av hat och hämndbegär på grund av förtryck som drabbat tidigare generationer. Den ene dör omgiven av vänner med ett leende på läpparna, den andre förvirrad och i sorg, vilken av dem som möter vilket öde avslöjar vi dock inte här. Beskyllningarna om rasism mot Raspail nyanseras oavsett vilket av hans ursprungligen indiske karaktär som väljer att betrakta ”vit” som en mentalitet snarare än en hudfärg, här påminns vi om den genuina högerns mer komplexa syn på frågan.

Det som idag beskrivs som ”anti-rasism” dissekeras också i Raspails roman som en mycket selektiv skapelse, tydligt riktad mot en av två parter:

Now, it’s a known fact that racism comes in two forms: that practiced by Whites — heinous and inexcusable, whatever its motives — and that practiced by blacks — quite justified, whatever its excesses, since it’s merely the expression of a righteous revenge, and it’s up to the whites to be patient and understanding.

Raspail beskriver det som i andra sammanhang getts namn som ”metapolitik” och ”kritikkulturen”. Det handlar om det sedan länge pågående spridandet av tankar och framförallt sensibiliteter som underminerar européernas tro på sig själva och sitt värde. Rädslan att bli kallad ”rasist” har i boken gått så långt att förmågan att försvara sig nästan helt förtvinat. Européerna har förlorat det Günther på sin tid beskrev som ”det heroiska hatet”, förmågan att säga nej. Eller med Raspails nietzscheanskt inspirerade ord:

The Western heart, down deep, is all sham. In any event, they’ll have lost the strength and the will to say no!

jr

Konsumtionssamhälle och media

Does anyone really believe that the average Western man, coming home from his office or factory job, and faced with the world’s great upheavals, can eke out much more than a moment’s pause in the monumental boredom of his daily routine?
– Raspail

Nästan lika skadligt som den selektiva ”anti-rasismen” är konsumtionssamhället. Det passiviserar människor, dödar det sociala genom att isolera dess beståndsdelar från varandra. Samtidigt är det genomsyrat av skuldens och självhatets hjärntvättande propaganda. Raspail beskriver hur det gått till:

Let’s just talk about the media, so called, and the shameless way certain people, under the guise of freedom, took a tool meant for mass communication, twisted and warped it, and used it to bully the minds of the public. The few clear thinkers left tried to warn us. But we wouldn’t listen. We gave way to one huge masochistic frenzy, dragged from nightmare to nightmare. We never said no. We wanted to show how permissive we could be, despite the foolish risk that, one day, we would have to face everything, all at once, and all alone.

I likhet med Conrad i Mörkrets hjärta skildrar Raspail också hur offentligheten översvämmats av ord, tecken, budskap, abstraktioner. Detta gör att människor förlorar verklighetsförankringen, Raspail uttrycker sig med visst förakt om den TV-tittande allmänheten:

Which is doubtless why there was no lack of clever folk, willing, from the start, to spread endless layers of verbal cream, spurting thick and unctuous from the udders of their minds. The obliging bovines of contemporary Western thought, tails all aquiver, acquiesced with delight to the daily milking, especially since, for the moment, there was no cause to think that a serious problem was actually at hand. To appreciate the West’s opinion of the refugee fleet — or, for that matter, of anything new and unfamiliar — one essential fact must be borne in mind: it really couldn’t give less of a damn. Incredible but true. The more it discovers about such things, the more fathomless its ignorance, feeble its interest, and vulgar its own self-concern. The more crass and tasteless, too, its sporadic outbursts, fewer and farther between. Oh yes, to be sure, it indulges in flights of sentiment now and again, but cinema style, like watching a film, or sitting in front of the TV screen, poised for the serial’s weekly installment. Always those spur-of-the-moment emotions or secondhand feelings, pandered by middlemen.

Detta är en av de mest värdefulla insikterna hos Raspail, och leder logiskt till att man som läsare bör skära ner på sitt umgänge med konsumtionssamhället och media. De gör en dum, och isolerar en både från verkligheten och andra människor.

Samtidigt ger Raspail en del antydningar om hur vi kan bemöta hotet mot de europeiska folken. Han identifierar de idéhistoriska förutsättningarna för oförmågan till självförsvar, i grunden ett kollektivt dåligt samvete eller nedbrutet självförtroende. Därav lösningen:

In this curious war taking shape, those who loved themselves best were the ones who would triumph.

Men den som inte vet vem hon är kan inte älska sig själv. Av detta följer att historielösheten, aktivt odlad både av stat och kapital, också är en fiende att övervinna. Raspails bok kryllar av historiska referenser och beskrivningar, bland annat av den europeiska krigartraditionen.

I centrum för Raspails bok står motsättningen mellan demografisk och ekonomisk verklighet å ena sidan och västerländsk, post-kristen moral å den andra. Om inte den senare modifieras kommer européerna att bli minoriteter i sina hemländer, på grund av oförmågan att säga nej. I en intervju har han uttryckt det hela på följande vis:

I have written that Christian charity will suffer a bit when faced with the answers to the influx of migrants. It will have to steel itself and suppress compassion of all sorts. Otherwise, our countries will be submerged.

Samtidigt ger Raspail en inblick i den sanna högerns mentalitet. Han kontrasterar den mot vänstern, som han beskriver som trist och oförmögen att ta sig själv annat än på mycket stort allvar. Raspail skriver:

That’s something the Left has never understood, and that’s why its contempt is so heavy with hate. When it spits on the flag, or tries to piss out the eternal flame, when it hoots at the old farts loping by in their berets, or yells “Women’s Lib!” outside the church, at an old-fashioned wedding (to cite just some basic examples), it does so in such a grim, serious manner — like such “pompous assholes,” as the Left would put it, if only it could judge. The true Right is never so grim. That’s why the Left hates its guts, the way a hangman must hate the victim who laughs and jokes on his way to the gallows. The Left is a conflagration. It devours and consumes in deadly dull earnest. (Even its revels, appearances notwithstanding, are as grisly an affair as one of those puppet parades out of Peking or Nuremberg.)
The Right is different. It’s a flickering flame, a will-o’-the-wisp in the petrified forest, flitting through the darkness…

Sammantaget är det alltså en klassiker. Raspail beskriver både sjukdomen och dess logiska resultat, det är på många sätt en idéroman där han bjuder in läsaren till en diskussion om européernas framtid. Det är samtidigt en inblick i den sanna högerns världsbild och människoideal.