Wotan, id est furor! – Del 1

En psykadelisk studie i etnomasochismens psykologiska ekologi

Aktuellt, Filosofi, Hedendom, Indo-europeana, Underhållning

  • 1
    Dela

Att bestämma det obestämda, att skarpare dra upp konturerna av det som aldrig varit på tungan, vilar en konflikt för somliga, för andra en utmaning. Bildhuggaren spejar det råa materialet, söker utröna det ännu otydliga. En gnista lyser upp lynnet och med ens har budskapet äntrat rummet.
Budskapet är inte helt av hans vilja, utan strömmar från en mimers brunn; en outtömlig källa av visdom som kräver offergåvor i utbyte mot något som kan vara bildhuggaren så främmande att han saknar tungomål för redogörelsen; Likt Faust uppenbarligen överbrygger tusentals år i vårt kollektivt medvetna, överbrygger min, vad vi kan kalla, ”excess” lika lång tid.
Det tåls även att nämna, att i dessa redogörelser krävs en viss ”Anark”-typgestalt: att kunna träda ur det man öppet säger sig stå för, för att lägga sig i en situation man snabbt kan alieneras från; Att avvika från den allmänt erkända moraliska kompass som leder ett samhälle mot en viss riktning är något man gör bäst i att inte öppet visa. Därför låter jag denna typgestalt förtälja excessen som här finns nedtecknad.

***

Jag satt ensam i ett rum någonstans i Stockholm när psykonauten äntrade rummet och började hugga konturer ur mitt långa minne. Man kan hålla för troligt att min diskussion jag hade med en kamrat som ägde rum tidigare under dagen spelade sin roll under excessen. Vi hade pratat om etnomasochisters känslomässiga sjukdomar. Vi hade grubblat över att inte kunna se kosmos bildspel genom deras ögon, kunde inte förstå deras psykologiska skeppsbrott. Under dessa excesser ska man egentligen inte ha något tungt i tanken. Men vad som är tungt ser man oftast retrospektivt. Ett illavarslande minne från tidig barndom kan räcka för att rubba den efemära tillvaron, vad en diskussion tidigare på dagen kan göra är med detta i åtanke givet.

Sen kvällstimme: ett ljus rasade över byrån, en bil blåste förbi gatan, en knacklig brytning ropade på sin kvinna.
Detta känns inte bra, känns inte bra – den ständiga farhågan började bli min verklighet: Ultima linea rerum drog närmare – Utslockning, utplåning. Att naivt tro på frisk vind i seglet är en fara, i timslagets visare rentav mördande; Mina handflator blev svettiga men jag var inte varm, pulsen steg men jag var inte andfådd, nerverna hoppade men jag var inte skakig. Det går åt helvete grabben.
Jag gäspade, la huvudet i handflatorna och drog en suck. Jag visste vilken sorts natt som stundade; en malande köttkvarn kommer att tugga mitt intet ont anande sinne, och det enda jag kunde göra var att abdikera egot, acceptera att skuggan av ett gethuvud på väggen i andra änden rummet inte kommer försvinna om jag så även blåste ut ljuset. Det är i detta stadie man börjar acceptera att man kommer känna detta mörker för alltid. Man räknar ut hur livet ska fortlöpa: om jag bara går till ICA två dagar i veckan istället för fyra… Om jag säger upp mig från jobbet och lever på bidrag… om jag hittar ett träd och...

Mina andetag blev djupare och djupare. De externa ljuden tonade ut. Jag började småningom inse att andetagen var viktigare än mig. Med de inbyggda känselspröten letade jag fram en källa av vilja och makt, för att kunna integrera andetagen med resten av kroppen. Att mina njurar smärtade var bortom allt tvivel, men jag försökte inte tänka på det. Jobbar jag imorgon? Skulle jag ringa någon ikväll? Ligger ett möte i de närmsta timmarnas sköte? Jag måste tillbaka, tänkte jag, jag måste komma tillbaka innan det är försent. Men det var försent. Det är alltid försent när man börjar tänka på civilisationen och skulden, människorna och sveket.
Atmosfären behövde en prägel, det var uppenbart att något fattades. Jag ögnade det flytande rummets ovala hörn och med ens landade ögonen på datorn som jag redan hunnit att knappa in förfäders toner. Wardruna uppenbarade sig, en mening röt till och nu började shamanen visa sina hemligheter. Trumslag och trumpet; den vita tapeten vibrerade, från glasdörrens karmar rann en färg ut över golvet och flätades samman med en ryamatta jag aldrig ägt. Jag log åt galenskaperna.
Jag slöt en kort stund mina ögon och gäspade på nytt, och lyssnade till rösten:

Eg reiste i minnet
Tilbake til isen som fødde meg
Kjenner varmen frå pusten som tødde meg
UruR

”Välkommen”, sa jag.
Psykonauten satte sig vid min sida, lyssnade iakttagande på tonerna, och lutade sig tilllbaka. Han tackade tidigt för gästfriheten. Det var då jag visste jag hade rätt: kontrollen var inte min.
”Är du vaken?” frågade han.
”Ja.” sa jag.
”Kan du berätta vem du är?”
”Tror inte det.”
Han log och gnisslade med tänderna.
”Låt mig då visa vem du är.”
I dessa ord förvaltades hoppet, att den nattliga flygfärden faktiskt skulle undkomma bergstoppar och ismoln. Musiken hade gjort mig trygg och psykonauten var som alltid en bra pilot, till detta landskap nykter och skärpt.
Jag började se de finaste väderkorn dansa förbi ögonen som illuminerades av en stark måne; himlavalvet var i detta landskap inspirerande. Jag reste mig upp på fötterna och kände försiktigt det svala trägolvet omhulda dem. Jag tryckte näsan mot fönstret och såg ut över den intriganta horisonten.
”Jag har aldrig sett något så vackert. Det känns om att jag har varit här förr och vous avez lu l’histoire de Jesse James comment il vécu comment il est mort Ça vous a plus hein…”
vänta, vad händer nu?
Jag upptäckte att musiklistan var inställd på random, och Serge Gainsbourg i all ära men inte under en exkurs. Tåget höll på att skena. Jag slängde mig över bordet, slog omkull böcker och glas. Jag misstänkte att knäskålen också fick sig en törn, men det fanns ingen tid. Jag ryckte datorn ur uttaget för att slunga upp den i famnen, hamrade fingrarna blodfyllda på tangentbordet och manade åter fram förfäders toner. Men något hade redan förändrats; ett minne hann röka ut njutningen och förgiftade atmosfären. Detta Närmande var starkt men farligt. Jag försökte göra som tidigare, att sluta ögonen och lyssna till tonerna. Det skulle bli bra när jag fällde upp dem på nytt.

Ett elddop, ett tårbad: jag blickade ut genom fönstret och såg två korpar flyga förbi huset. Och de såg mig.
”Rökelsen är tänd, luften renad”, sa psykonauten.
Jag stirrade på honom, nickade och log bortåt korparnas färdväg; horisonten ska bli blodröd innan natten är över.
”Sorgen, kan du känna sorgen?”
Jag tog ett grepp om min axel, bet ihop tänderna och lät svavel från käften svara:
”Sedan urminnes tid visste han om vad som skulle ske, ändå lät han det ske. Han mördade inte ulven, istället fängslades han. I alla dessa år fostrades han i det totala mörker för att allfader ska uppleva sin självuppfyllande profetia som den dömde, döende hjälten i sitt eget epos.”
Jag skrämdes av mina ord, föll hjälplöst mot bordet som knappt längre såg ut som ett bord.
”Ulven”, viskade jag, ”ulven… Vad har han gjort mot dig?” Jag lät tårarna rinna floder mot visionen. Jag kunde se hans en gång i tiden gråa päls, som nu hade blivit svart av solens eldar han kämpar mot, resa sig högre över natthimmelen. Snart är det morgonrodnad, och då finns det inget som kan stoppa honom.
”Vem är du?” psykonauten satt med benen i kors, höll ett guldmynt som bländade mig.
”Jag är allt som har varit och allt som förblir och ingen dödlig har dragit av min slöja. Jag är korruptionen och avunden. Mitt namn är Loke och min symbol är tiden, och när mina söner har mördat Härfader skall jag själv förgås av mörkret!”

Utplåning…

Morgonrodnad härskade i riket. Jag stod i köket, drack Fitline activize och gjorde omelett. Jag tittade ut genom fönsterluckan, och kände ett leende på mina läppar; solen brann fortfarande.


  • 1
    Dela