Den kanadensiska psykologen och författaren Jordan Peterson har under det senaste decenniet varit en inspirationskälla för många västerlänningar, inte minst genom boken 12 Rules for Life. Peterson förklarade för läsarna, ofta vilsna män berövade på de lärdomar som tidigare generationer fått från föräldrar och andra vuxna, sådant som att de skulle städa sina rum, stå raka i ryggen och klappa en katt. Överlag var det sunda råd och Petersons popularitet som livscoach berodde inte enbart på att han så skickligt motsvarade målgruppens förväntningar med sin lagom liberalkonservativa grundinställning, akademiska titel, anglosaxiska uttal och klädval. Samtidigt hade ”JBP”, som de flesta andra, både starka och mindre starka sidor. Hans akademiska bakgrund gjorde sig här påmind, styrkan låg i områden angränsande psykologin. När han lämnade dessa och gav sig in på politik och teologi var Peterson sämre rustad. I en recension av 12 Rules på Fria Tider 2018 skrev jag bland annat att han ofta gjorde ”en materialistisk och psykologisk tolkning av myter och religioner”, liksom att det fanns ”en viss motsättning i Petersons tänkande. Han tror inte själv på Gud, men uppmanar i praktiken läsaren att leva som ett kristet helgon. En välvillig tolkning är att det kan ses som ett försök att få ett större perspektiv på världen och lidandet, men det är tveksamt om man egentligen kan tänka sig en kristen etik utan Kristus.” Ett problem hos Peterson, delvis kopplat till hans akademiska och anglosaxiska bakgrund, var även att ”överhuvudtaget är Peterson ganska blind för strukturer, inte minst ekonomiska sådana. Han är intresserad av mellanmänskliga relationer, ideologier och ”tyranni”. Motvilligt tvingades jag konstatera att ”många gånger har han svårt att argumentera även mot kollektivister från vänster. Han bemöter feministernas teori om patriarkatet med att räkna upp manliga uppfinnare som hjälpt kvinnor, men i ärlighetens namn är det inte ett argument vare sig för eller mot patriarkatets existens”. Petersons kritik av Marx dras med samma brister. Oavsett vilket har han varit en positiv influens, bland annat genom en uppsättning sunda livsråd och genom att trots egna liberala tendenser ha introducerat antiliberala tänkare för en bredare publik.
Det är därför intressant att Peterson nyligen börjat skissera ett konservativt manifest. Han beskriver ett Västerland i ”a profound crisis of meaning”, förvirring och nihilism har ersatt sanning och självförtroende vad gäller både individer och institutioner. Denna existentiella eller metafysiska kris har tidigare beskrivits av bland annat Conrad, Seraphim Rose och Ortega y Gasset, men Petersons tolkning av den är ett läsvärt bidrag. Faktorerna bakom det hela ser han inte minst som ”a corrosive doubt sowed not least by the careless intellect” och ”the frustration and resentment that necessarily arises when doubt, ignorance and intellectual pride combine”. Vi rör oss uppenbarligen inte på Seraphim Rose eller Julius Evolas nivå här, men det är ändå intressant.
Petersons rekommendation till konservativa är att inte bli bittra eller cyniska, utan att fokusera på ”the confident and forthright transmission of the abandoned eternal verities to all of those who currently wander, thirst and starve in their absence”. Grundansatsen här, att vända åter till källorna, att sätta ord på principerna bakom konservatismen och den faustiska högkulturen, är positiv. Samtidigt blir det snart tydligt att Petersons förståelse av Aftonlandet och därmed även dess nuvarande kris, är flack och endimensionell, men åter till detta inom kort. Att sätta ord på grunderna är ett nödvändigt steg, Peterson tar här bland annat upp ödmjukhet, frihet, autonomi och sanning. Man kan invända att ordningsföljden är tveksam för en traditionalist, ”tradition” och ”frihet” borde exempelvis hamna före ”ödmjukhet”. Här märker vi att JBP i grunden står nära klassisk liberalism och liberalkonservatism, vilket är både en styrka vad gäller förmågan att nå ut med budskapet och en svaghet vad gäller budskapets djup. Det finns intressanta trådar i de korta styckena, bland annat närmar han sig i stycket om ”stewardship” en grönare konservatism (”maintaining harmony in our relationship with the natural world”), fokus på frihet och autonomi närmar sig ”sovereign citizen”-nivå, användandet av marknaden som liknelse för flera olika mekanismer präglade av frivillighet är en annan tråd. Några diskussioner om vad som händer när de olika idealen hamnar i konflikt bjuds vi däremot inte, det kan förklaras med att texten ännu är kort. Men det betyder att vi möts av samma dilemma som hos gamla ordspråk (”bättre fly än illa fäkta” kontra ”trägen vinner”). Det är sant som Peterson skriver att vi måste ta hand om naturen och att frihet är värdefullt, men vad händer när dessa båda sanningar hamnar i konflikt?
Peterson tar sig i manifestets andra del an såväl fattigdom och ojämlikhet som personligt ansvar och meningsfulla praktiker. Här finns inspirerande stycken, han skriver bland annat att ”conservatives would do well to balance their demands for liberty, autonomy and tradition with the pledge to be caring, generous and charitable” och konstaterar att ”a culture firmly based on the principle of stable monogamy is less prone to hyper-competitive youthful male aggression”. Konservativa uppmuntras att finna mening i det ansvar som familj, vänskap, samhälle och arbete för med sig, kort sagt att ta livet på allvar och att mogna som människor. Alternativet är ”personal doom and social catastrophe”.
På ett psykologiskt plan är detta sunda råd, inte minst i en kultur där vi uppmuntras att konsumera och aldrig i djupare mening bli vuxna. Samtidigt märker man även här Petersons begränsningar. I likhet med Maurras är han en ateist som ser religionens praktiska värde, det mest metafysiska stycket i manifestet är när JBP tangerar Paretoprincipen och beskriver ojämlikhet som ”something deeply and mysteriously built into the structure of natural reality itself”. Det är osäkert om familj och arbete är inte bara nödvändigt utan även tillräckligt för att lösa den djupa existentiella och metafysiska kris Aftonlandet befinner sig i, tvärtom kan Petersons perspektiv, på både gott och ont, upplevas något småborgerligt. Värt att notera är att det politiska lyser med sin frånvaro i mycket av manifestet. När konservativa uppmanas att vara ”caring, generous and charitable” är det inte nödvändigtvis annat än som individer. Peterson närmar sig en mer strukturell analys av vår tids socio-politiska kris när han skriver om ”the degeneration and corruption of social systems from the family through the state and church”, men han tar sig inte an klass- och elitperspektiven. Det betyder att han är ”konservativ” snarare än höger. Inte heller definierar han tydligt gränsen mellan vi och icke-vi, mellan vän och fiende i schmittianska termer. Sannolikt innebär Petersons anglosaxiska och specifika akademiska bakgrund att han hamnar i en psykologisk och idealistisk position, där han inte kan urskilja det som förenar den genuina högern med exempelvis Marx. För vår tid innebär det att hans manifest i många avseenden är sympatiskt, och inspirerande när vi rör oss i den lilla världen. Att hans insikter i hög grad bygger på egen kamp och eget lidande bidrar till deras äkthet och förmåga att nå publiken, oavsett om Peterson hånats för det. JBP är samtidigt vad som kallats ”metodologisk individualist”, vilket betyder att det politiska har manifestet mindre att säga om. Ofta tycks JBP betrakta kollektivet som en ansamling individer eller rentav en individ med ett medvetande och ett intresse, men inte som en komplex och konfliktfylld helhet av klasser och intressen.
Hans småborgerliga materialism betyder samtidigt att de djupare aspekterna av Aftonlandets kris kan han vare sig förklara eller lösa. Avslutningsvis noterar vi att Petersons Västerland bygger på ”Aten, Rom och Jerusalem”. Det germanska saknas, och med det även det dialektiska och det politiska. Det är därför upp till läsaren att finna det värdefulla hos Jordan Peterson och tillämpa i sin egen tillvaro, liksom att komplettera med sådant av värde som JBP missar. Man kan se hans användande av termen konservatism för att beskriva sin i grunden liberala världsbild som ett urvattnande, man kan även konstatera att med det pågående förfallet har även mer genuina liberaler som JBP kommit att bli reaktionärer och de facto allierade med systemets motståndare. Oavsett om de fullt ut inser detta eller inte.
Relaterat
Manifestet, del 1
Manifestet, del 2
Henry George – Jordan Peterson’s “A Conservative Manifesto” Is Not Conservative
Om skribenten: Joakim Andersen
