Åke Ohlmarks: kontroversiell konservativ kunskapare

Litteratur

4999L1

Härmed en titt på Åke Ohlmarks, en skåning som levde 1911-1984. Han var, på gott och ont, en personlighet. Det har till exempel funnits mer än en ”Ohlmarks-fejd”. Men jag vill nog hävda att de flesta av Ohlmarks böcker ännu är synnerligen läsvärda. Han var en särpräglad kunskapare, en temperamentsfylld fackskribent som även kunde dra skrönor. Ohlmarks var en konservativ rojalist, helt immun mot kulturmarxism och förflackning. Och samtidigt förkroppsligade han på något sätt upproret, egensinnigheten och stridbarheten.  Någon sa om Ohlmarks att han var ”politiskt inkorrekt sedan födseln” och det säger allt. [Vad gäller denna artikel så kom den på min blogg första gången i mars 2010. Här har jag reviderat och uppdaterat texten.]

 

1. Skönlitteratur

Han hette Åke Ohlmarks och han var en ”swashbuckler”. Han var en grandseigneur, en som målade med breda penseldrag och som inte bad om ursäkt för sin existens. Han var stridbar också, han hade temperament, och översättandet av Tolkiens trilogi har blivit en visa. Men här tänkte jag i förstone koncentrera mig på det positiva med mannen.

Som till exempel hans fiction.

Ta bara bokserien ”Konungariket Skånes undergång”. Det är en bred krönika från vikingatid till senmedeltid, lite fablat och lite ihopdiktat så som fiktion ska vara, en läsvärd skröna med lagom faktaunderlag. Första delen (1975), om vikingatiden, hade lite äventyr i Baltikum med härjningar och annat, bra driv. Han fick även med slaget vid Fyrisvall på slutet vill jag minnas.

Ett annat band i aktuell serie handlade om 1300-talet. Inledningen var magnifik med en Oden som rider runt i ett nattligt Skåne och signar och har sig. Här var även en scen med några svenska munkar i Paris, snackandes som moderna akademiker med intriger och småtjafs, mycket träffande och med medeltida form. En subtil satir får man väl säga.

Ett annat av Ohlmarks fictionverk var ”Sagan om nibelungarna”, en fornnordisk saga med alvsmeden Völund som tas tillfånga och sätts i Uppsalahovet att smida ringar. I sin fria, norrländska tillvaro får vi bland annat veta att Völund livnärde sig på syltad björnram, vildsvinsskinka och lingondricka och så frusen grädde som dessert. Mycket kan sägas om denna bok, men generellt är det en bra modern diktning av fornnordisk saga. Boken kom på 70-talet och då fanns det min själ inte många svenska författare som kunde skriva sådan här gammelgammal, men ändå modern prosa: en text fullt förståelig för den samtide läsaren men kryddad med ålderdomliga vändningar och ord.

Ett sista fictionverk av Ohlmars som förtjänar att nämnas är ”Den allertrognaste konungen” (1961), om kungen av Portugal under barocken. Inledningen är magnifik: ”Ack, ni sena tiders barn, ni vet inte vilken prakt det gammaldags kungadömet hade”… Så följer en lång harang om hur fint och bra allt var under kungadömets heyday, med kulmen i hur praktfull Portugals kung var, ”den allertrognaste konungen”.

Detta var lite om Ohlmarks som romanförfattare. Han skrev även en roman om Ingjald Illrådes sista dygn i livet, ”Ödesdygnet”. Samt en massa annat på sakprosans område; om detta ska jag berätta senare. Men vad gäller den fiction jag nämnt här så måste jag säga att den är bra, han kunde sitt ämne och han kunde fabulera. Någon klassiker är han kanske inte men möjligen en minor classic.

Man kan säga: Ohlmarks var en kompakt man som skrev kompakta böcker: kraftfulla och med en viss barock ordkonst, men utan egentlig finess. Men finner man skrönor som dessa på antikvariat bör man slå till.

2. Memoarer

Ohlmarks skrev fyra memoarvolymer som utgavs 1965-80. Första delen heter ”I paradiset” och behandlar tiden i Lund. Bland annat träffade han då Frans G. Bengtsson. Andra delen heter ”Efter mig syndafloden: Greifswald-Berlin-Hamburg”. Den behandlar de år under kriget när Ohlmarks var ”svensk lektor” i Greifswald, en tjänst som jag tror tillsattes av Svenska institutet. Han ska då ha iklätts halvdiplomatisk status, som utsänd av det officiella Sverige. Ohlmarks tjänstgjorde i Tyskland mellan 1941 och 1945.

Tredje delen av memoarerna heter ”I drömfabriken”. Den handlar om hur Ohlmarks efter kriget jobbade åt Europafilm med manus och regi. Bland annat regisserade han en Edvard Persson-film. Detta finns bra skildrat i den TV-serie om Edvard Persson (”Allt ljus på mig”) som gick på 90-talet med Mikael Segerström i huvudrollen. Carl Billquist spelade Ohlmarks, en rätt typ för denne swashbuckler som regissör. Det var en scen för gudar: en skånsk feting som domderar en annan skånsk feting.

Memoarboken skildrar även hur direktören, Gustaf Scheutz, en dag ringer upp Åke och säger: ”Vi tänker göra en film som heter ”Flicka från Backafall”.” På det hugger Ohlmarks direkt och börjar citera dikten: ”Flicka från Backafall, briggen Tre bröder, kryssar i natt i Karibiska sjön…” Ja just den! säger direktören. Sedan sätter  sig Ohlmarks ner och skriver manus. Klart på tre dagar.

Samma bok, alltså ”I drömfabriken” berättar om Stig Dagerman som Åke kände; man skrev manus åt samma firma. Dagerman tar så livet av sig genom att gasa ihjäl sig i garaget. Senare har Åke någon gasläcka i lägenheten, en gasspis som står på, men han väcks av Dagermans vålnad som säger ”Du ska inte gå samma väg som jag…”

”Ohlmarks” och ”trovärdighet” är två ord som sällan möts så ni får tvivla hur mycket ni vill på denna episod. Men vid läsningen var den gripande, den hade trovärdig klang; den hade inte tonen av ”mustig skröna à la Piraten” om ni fattar. Åke vaknade i alla fall, gick upp och stängde av gasspisen som stått på.

Det finns ännu en memoardel, ”Doktor i Lund”. Här var det akademiska intriger och krypskytte mot Ivar Harrie och Lauritz Weibull, som bara med nöd och näppe godkände Ohlmarks doktorsavhandling när det begav sig. Ohlmarks kan via bråken ha gjort sig omöjlig i den akademiska världen. Han fick jobba utomlands och i övrigt skriva böcker. Dock var det nog även så att det fanns rätt många fornnordister på den tiden. Björn Collinder, som var med då, har ju sagt att han fick rådet att utöver isländska lära sig finska. Det var färre som kunde detta språk, och därmed var dessa mer udda kunskaper bättre för karriären än det förhållandevis mainstream-mässiga i att kunna isländska.

3. Fackböcker

Swashbucklers kallade man överdrivet flashiga fäktare på 1600-talet. Och Åke Ohlmarks skulle man kunna kalla ”den siste swashbucklern” eftersom han var en både höglärd och burdus person, en ordets fäktmästare med omisskännlig stil. Jag har ovan talat om hans romaner och memoarer, och härmed något om vissa utvalda faktaböcker.

”Tidernas vansinnigheter” (1984) är en samling artiklar över allt möjligt, som Jagannatha-vagnen, Xenofon och annat, allt som Ohlmarks fick för sig att skriva om. Rätt mycket torde han ha läst om i Nordisk uppslagsbok och sedan refererat och broderat ut på inspirerat vis. Och när han skrev så komponerades den färdiga versionen i första utkastet. Det fanns inget letande efter formuleringar, ingen tvekan. Nej på bara. Efter rättande av fel och enstaka strykningar gjordes utskrift. Så arbetar en flyhänt författare.

Ett ”Fornnordiskt lexikon” (1983) skrev han även. En del i den kan vara överdrivet och feltolkat, boken kan inte användas i forskning, men jag gillar det ändå. Han hade temperament, han hade personality, han hade stil; vet ni, o sena tiders barn, vad det är, ni som bara bedömer böcker efter förekomsten av fel…?

Diverse samlingar spökhistorier skrev Ohlmarks även, som ”Spökhistorier” (1980) med omslag av Hans Arnold. Innehållet var för sin del snott och taget ur gamla Stockholmstidningen, ändrat och omgjort. I ”Tidernas vansinnigheter” berättar han hur han gjorde:

”Gamla Stockholms Tidningen hade på trettiotalet inne en serie sanna spökskildringar ur den makabra världen, konstlöst men koncist skrivna av en rad olika personer…. Samvetslös som jag är tog jag ut några av de bästa, skrev om dom så de blev någorlunda läsbara, blandade dom med lite utrikiskt rysarstoff och gav ut dom hos Tidens förlag under titeln ”Spökhistorier”.”

”Det är tillåtet att fuska om det inte märks” heter det ju, och vid tiden kom visst ingen på detta tilltag. Och säga vad man vill om Ohlmarks spökerier så är de rätt läsvärda, de har hans omisskännliga stil. Någon börjar till exempel med att han är ute och kör bil i Tyskland, kommer till ett slott, serveras Svan à la Escoffier och får sedan höra en historia av servitörn…

Det är rena Hasse Alfredsson. Ack ja dessa goda skåningar, kan allt och vet allt och drar skrönor i stor stil. Sådana människor görs inte längre, inte ens i Skåne. Men jag kan ha fel.

4. Böcker om Tolkien

Det är dags att beröra några centrala Ohlmarks-verk. Det är dags att säga något om en illa beryktad triad, nämligen Ohlmarks böcker om Tolkien.

Det började stilla med Ohlmarks Tolkienbiografi (1977). Det var en ärlig, rak, skönmålande bok om Tolkien som den store sagoberättaren. Noterbart var bland annat hur väl det akademiska livet i Oxford skildrades, en sådan där utvikning som kännetecknar en bra fackboksskribent.

Sedan blev det värre. I ”Tolkiens arv” (1978) började bråket, Ohlmarks var putt på Christopher Tolkien och Uppsalas tolkienister och allt. Bråk, bråk. Och Ohlmarks själv var nog inte fri från skuld. Dock är det en läsvärd bok, han kunde förvisso berätta och göra i och för sig banala episoder läsbara. Som när han är på tolkienistmiddag i Uppsala och någon medlem går runt och knäpper bilder på honom och hans damsällskap när de klär om inför någon middag; milstolpar i ohlmarxismen.

Sist kom då ”Tolkien och den svarta magin” (1982):

” ”Fader, jag har syndat mot himlen och inför dig… Fader, förlåt mej, ty jag visste inte vad jag gjorde”… Många bibliska kärnord kommer för mej nu när jag betänker de decennier jag förslösat på att översätta Tolkiens smörja som om det gällt någon av de stora klassikerna, på att kuska land och rike kring mellan Umeå och Smygehuk för att göra propaganda för sattyget och dess upphovsman, på alla de stora och djupt inspirerade ord jag med dånande röst utslungat från ett trettiotal talarstolar om hela detta skojeri.”

Så börjar boken. Och den fortsätter i samma stil, medryckande som få. Naturligtvis fablar Ohlmarks när han säger att tolkienister är satanister – men saken är väl den att han inte riktigt gör det, han uttrycker sig typ ”det ryktas om satanistorgier” osv. Därmed visste han att tidningarna skulle överföra det hela som ”tolkienism = satanism”, medan han själv i en eventuell tryckfrihetsprocess kunnat svära sig fri och bara säga att han antytt detta. Dessutom nämner han inga namn på de personer han angriper, bara deras alias i tolkienföreningen.

Så formulerar sig en van fejdare. Det var nämligen inte möjligt att stämma Ohlmarks för förtal, främst på grund av detta med aliasen (men också för att tryckfrihetsmål överhuvud är svåra att vinna i Sverige).

”Kom igen bara, mördare, gangsters, mafiosis och Cosa Nostra-agents beyond the sea. Jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen…”

Så låter slutklämmen i boken. Han ser tolkienismen som en internationell maffia. Det var kanske en lätt överdrift, men är — i alla fall så här efteråt — kul att läsa. Jag ser verket som en given kandidat till tio bästa-listan över svenska smädesskrifter, jämte böcker som Sven Stolpes om Olof Lagercrantz, Gyllensten-Herlitz’ ”Camera Obscura” (som angriper modernistpoesi) samt Ferdinand Fitzschkloffs ”Uppror” (som går till rätta med sf-författaren Gregory Kern).

”Tolkien och den svarta magin” är en rik källa att ösa ur. Ni har sett stilprov ovan. Boken är full av finter och knep, guilt by association och allt, och härmed ännu ett citat. Det handlar om vad tolkienister gör på sina möten: ”… där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger.”

Och dessa tolkiensällskap styrs av studenter med rika föräldrar:

”Mycket ofta omger sig dessa urspårade överklassynglingar med devota slavar ur den arbetande klassen, stackare som ser upp till studenternas högre bildning och utför varje deras order.”

Så är det… för att nu inte tala om alla människooffer, gravskändningar och häxkonster som pågår. Att till exempel en viss tolkienist i Malmö internt — och på skoj — kallades ”häxmästare” blåste Ohlmarks upp till oanade proportioner.

5. Slutsats

Ohlmarks kanske är mest känd som översättare av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Denna översättning som gjordes 1951-61 har blivit omdebatterad. Ohlmarks bättrade på Tolkiens stil och gjorde den mer flödande och rik, kan man säga. Den nya översättningen av Erik Andersson följer originaltexten mer troget. Men med det sagt, Ohlmarks hade ett stort ordförråd och han kunde det här med gammeldags stil, så hans översättning av trilogin är en rik källa att ösa ur för den stilmedvetne och ordintresserade. Sven Stolpe sa om detta verk att det ger intryck av att vara svensk originaldikt och det är i mina ögon ett gott betyg.

Och vad gäller Ohlmarks som fornnordisk populärskribent så är han i toppklass. Ohlmarks och Viktor Rydberg är mina två favoritförfattare i fornnordiska ämnen. Jag vet att bägge dessa inte är gångbara akdemiskt. Men så är jag inte docent i fornnordisk mytologi heller.

I övrigt är Ohlmarks som antytt ett salt och en riksklenod. Han hade temperament och det speglas i hans texter. Visst kan en mer nedtonad stil ibland vara effektivare. Men Ohlmarks var som han var och skrev som han var: ”L’homme et la style, c’est la même” som Flaubert sa. En man och hans stil, det är samma sak.

 

Relaterat

Hasse Alfredsson: kärnsvensk författare

Heidenstam: Folke Filbyter

Länkar

Tolkiens trilogi

Tegnérs ”Svea” (1812)