Predikan över Galaterbrevet 3:28

Aktuellt, Filosofi, Samhälle

Här står vi nu som dem vi verkligen är: som judar och greker, herrar och tjänare, män och kvinnor – som nordiska män och nordiska kvinnor. Och alla är vi olika, alla har vi vår unika identitet och vårt unika värde – i kraft av att vi var och en är ett inslag i den stora och ständigt rörliga väv av relationer som vi kallar vårt samhälle. Utanför denna väv är vi ingen. I det verkliga innanför, till lycka och smärta tillsammans, är vi någon, alltid någon, och till vår egen och andras olycka vill vi därför ibland vara någon annan någon annanstans, utan att vi har klart för oss vem eller var, men i det overkliga utanför är vi ingen – är vi ingenting alls. Vi kan inte på allvar vilja finnas i detta utanför. Vi kan inte ens föreställa oss hur det vore att finnas där. Tänk dig att du står utomhus i den kallaste vinternatten och ser in genom fönstren till det upplysta hemmet, där familjelyckan råder. Men detta ger dig bara en del av sanningen, för lyckan är bara en del av meningen, och inte ens den viktigaste och varaktigaste. Som en del av den stora väven är vi vad vi är, blir vi vad vi är – och ingen av oss är densamme som någon annan, för ingen kan inta någon annans plats och ingen kan gå där någon annan går, men alla utgör vi tillsammans helheten och genom helheten får vi alla vår identitet och vårt värde. Drömmen om det lika värdet, om att alla skall ha detsamma och vara detsamma, är en asocial fantasi om ett anarkistiskt paradis. Det lika värdet, den lika betydelsen kan bara finnas utanför den sociala väven. Ty där alla har berövats allt värde där har alla samma värde. Där alla har berövats all identitet har alla samma identitet. Men det värde vi var och en har, den roll eller funktion vi fyller för andra, och därigenom för oss själva, är inte något som tillkommer oss automatisk eller på av oss själva oberoende grunder. Samhället är inte någon statiskt struktur utan en dynamisk process, där allt påverkar allt och allt påverkas av allt, och vi måste handla för att bli och förbli en del av det, för att bli och förbli vad vi är i det. Vår roll och vår betydelse är något vi måste skaffa oss av egna krafter om vi vill ha den, för den är identisk med våra krafter omsatta i social praktik. Ty ingenting i livet är gratis utan allt måste förtjänas – genom uthållighet och mod, initiativförmåga och uppfinningsrikedom, genom ärlighet, anständighet och sunt förnuft, och inte minst genom den visdom som kommer av medkänslan. Genom att handla och på detta sätt få och förtjäna vår roll i helheten blir vi dem vi är i den sociala väven. Det är därför det inre accepterandet av vem man är, av det som kan kallas ödet eller med en mer sekulär term naturens ordning, är den största kraftkällan i en människas liv. Den som accepterar fokuserar och förverkligas, den som inte gör det, som inte vill eller inte kan, fragmentariseras och förlorar sin mänsklighet. Det meningslösa våldet och den meningslösa förstörelsen, hatet mot den traderade gemenskapen och de människor som vill och kan den, har sitt ursprung här. Drömmen att man kan få allt utan ansträngning genom någon slags gudomlig politik är lika asocial och anarkistisk som fantasin om allas lika värde. Livet är inte gratis. Att du fått det må vara en gåva, för du har förvisso inte gjort något för att få det och du bör vara tacksam, ty genom livet har du fått allt det som det är möjligt att få, men du har fått det för att bruka det. För att tillsammans med andra väva och väva om den stora sociala väven. Att leva är att bruka livet. Du kan inte bli den du är eller få ditt värde, få något värde överhuvud taget, utan att vara en aktiv del av en mänsklig gemenskap. I denna gemenskap är vi alla olika, har vi var och en vår unika roll och vårt unika värde. Den är och förblir en gemenskap just i kraft av att alla dess delar är unika och har en unik funktion att fylla. Vi ser gång på gång vilka kollisioner och konflikter som uppstår bland människorna så snart man försöker förstöra eller försvaga olikheternas kompletterade spel och ersätta skillnader och variationer med likhet och oföränderlighet. Jämlikhet är sönderfall, entropi och död. Det enda som förbinder glaspärlorna i glaspärlespelet är spelaren. Själva kan de inte upprätta några förbindelser mellan sig. Utan någon yttre sammanhållande kraft förblir de antingen i ett statiskt tillstånd i sin låda eller sprids ut kaotiskt i alla riktningar över spelplanen. Stasis och kaos är livets motsatser. Den sociala väven binds inte samman utifrån utan inifrån genom att de sociala spelarna i kraft av sina många skilda egenskaper, bra som dåliga, exceptionella som alldagliga, kan gripa tag i varandra och tillsammans frambringa en konstant rörlig men också konstant sammanhängande helhet. De som inte kan eller vill acceptera spelarnas inbördes olikheter och de många konsekvenser som dessa ger upphov till, kan inte heller vara en del av spelet och gemenskapen. Detta faktum speglar tvärs igenom alla våra många och stora olikheter en fundamental likhet: att vi alla vill vara här tillsammans, att vi hellre vill vara här tillsammans med dessa andra, trots att de kanske inte alltid är så lätta att ha att göra med, än ensamma i den livlösa ödemarken. Vi bottnar i den gemenskap som har frambringat oss, och genom att bottna i den frambringar vi en ny gemenskap som kommer att ha sin botten i vår. Så står vi här fortfarande som nordiska män och kvinnor, trots alla predikningar om motsatsen, och om vi bara lyssnar på oss själva i praktisk social handling och gör vad vi är kan vi fortsätta med detta så länge vi vill. Amen.