Den organiska samhällstanken

Okategoriserade

Det finns två sätt att betrakta samhället. Det ena kan sammanfattas med det gamla socialdemokratiska citatet: "Det goda folkhemmet känner inte till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn", och bygger på att samhället är en levande gemenskap, inte helt olik en familj, släkt eller klan. Citatet ifråga, och folkhemstanken, har sitt ursprung i en socialdemokrati som hade påverkats av radikalt konservativa och nationalistiska tänkare. Synen på samhället som en levande gemenskap kan även betecknas den organiska samhällstanken.

Alternativet till den organiska samhällstanken är den mekaniska samhällstanken, där man istället för en levande gemenskap har en maskin som består av utbytbara delar. Kapitalismens maskinliknande system är ett sådant mekaniskt "samhälle", där de faktorer som gör oss till personer är ointressanta och/eller hinder för maskinens funktion. Sådana faktorer som nationalitet, regional kultur och andlighet. Även socialismen bygger normalt på synen på samhället som en mekanism, där levande gemenskaper skall underordnas eller avskaffas till förmån för den byråkratiska maskinen, och där de faktorer som gör oss till personer på sin höjd kan spela en roll i propagandan. Den stora skillnaden mellan de olika ideologierna med mekanisk samhällssyn är hur stor roll de vill att centralstyrning av maskinen ska spela, respektive vilket utrymme de vill ge dess delar/atomer/individer.

Samhället som en kropp

Synen på samhället som en levande gemenskap antyder att dess delar inte är utbytbara eller likadana. Liksom cellerna och organen i en kropp delar vissa egenskaper, så delar förvisso ett levande samhälles medlemmar samma ursprung och samma kultur, en känsla av solidaritet och ett gemensamt öde. Men detta innebär inte att de är likadana, eller att de bör vara det. Liknelsen med en organism tog sig ett något primitivt uttryck hos romaren Menenius Agrippa när han fick de upproriska plebejerna att avbryta sin revolt genom att likna samhället vid en kropp, där händernas och tändernas uppror mot den "sysslolösa" magen ledde till svält för hela kroppen.

Agrippas liknelse kan tyckas naiv, men i grunden är den ändå riktig. Den organiska gemenskapen består av olika människor med olika talanger och olika förmågor, och förmår tilldela dem uppgifter och funktioner som gynnar både dem själva och gemenskapen i stort.

I äldre samhällen tog detta sig ofta uttryck i olika former av kastsystem, med kaster för prästerna, krigarna, bönderna, hantverkarna et cetera. Det tog sig också uttryck i den komplementära synen på könen, där man värdesatte deras skillnader och egenskaper istället för att försöka tvinga dem in i samma mall eller nedvärdera det ena könets egenskaper. På samma vis har traditionella samhällen tilldelat olika avvikande grupper egna uppgifter (ett par exempel är ju hur det brittiska imperiet identifierade "martial races", alltså krigarraser som gurkhas eller pashtuner, eller hur vissa indianfolk skapade en särskild kast för homosexuella med strikta rättigheter och skyldigheter). Detta betyder inte att man i dagens Sverige ska återinföra kastväsendet, däremot bör man vara medveten om skillnaderna mellan dagens världsåskådning och den traditionella, heroiska eller antiegalitära.

Man kan alltså säga att den organiska samhällssynen är antiegalitär, då den inte menar att alla människor är likadana eller skall bedömas utifrån samma måttstock. Detta blir tydligt i den organiska synen på funktionshindrade. Utifrån en egalitär måttstock så är människor bättre och sämre, och det finns vissa sätt att mäta detta på. Det är därför inte någon överraskning att moderna och egalitära samhällen ofta bedömt funktionshindrade som mindre värda, och helt sonika försökt utplåna dem från maskinen. Den organiska och antiegalitära inställningen, där varje person bedöms utifrån sina egna förutsättningar, sammanfattas istället i dessa rader från nordisk tradition:

Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

Person och individ

Den organiska samhällssynen bygger alltså på den rätt till skillnad som de postmoderna tidvis talar om, och den rätt till identitet som de högerradikala ofta betonar. I en organisk samhällsgemenskap har man rätt och möjlighet att utveckla både det man delar med övriga samhällsmedlemmar (kultur, tradition, övergripande etnisk identitet), och det som skiljer en från dem (kast- eller yrkesidentitet, andlighet, kön, personlighetstyp, et cetera). Det är detta som gör att man kan säga att en organisk samhällsgemenskap fostrar personer, medan en mekanisk "gemenskap" producerar likriktade och rotlösa individer.

Organisk eller totalitär stat

Det är viktigt att poängtera att det organiska samhället är levande, och att detta har konsekvenser för synen på dess delar. Kanske kan man jämföra det organiska samhället med skogen, och den mekaniska maskinen med den moderna åkern. En skog är en rik plats, med många olika djur- och växtarter, och med flera olika lokala naturtyper (allt från mossar och sjöar till öppna ytor och tät vegetation). Den har vuxit fram organiskt under en längre tid.

I kontrast till detta står den moderna åkern, som är en enhet skapad med våld och modern teknologi. Antalet arter är mycket litet, och antalet naturtyper är lågt. Det är alltså en framtvingad enhet.

Med denna liknelse i minnet förstår man bättre den distinktion mellan organisk och totalitär stat som den italienske traditionalisten Julius Evola gjorde. Den organiska staten har förvisso en kärna av auktoritet, men accepterar samtidigt långtgående självstyre för de olika delar som den består av. Dessa delar kan vara regioner, städer, gillen, munkordnar, och liknande, och tillsammans skapar de ett organiskt samhälle.

Mot detta ställer Evola den totalitära staten, som han ser som en urartning. Denna bygger på samma framtvingade enhet som den moderna åkern, och på samma sätt dödar den alla de lokala gemenskaper som samhället bör bestå av. Detta oavsett om dess administratörer kallar sig själva höger eller vänster.

Lokala organiska gemenskaper, och det federativa idealet

Dagens Sverige, och Västerlandet i stort, kännetecknas av att de i mångt och mycket inte längre är organiska gemenskaper. Massinvandring, kommersialisering, själlös byråkrati, centralstyrning, proletarisering, et cetera, har till stor del utplånat deras organiska karaktär.

Som anhängare av det organiska idealet ställs man då inför en dubbel uppgift. Dels måste man sträva efter att återskapa deras organiska kärna, genom både politisk, kulturell och social praktik. Dels måste man inse att det ofta är de lokala gemenskaperna som bär en organisk kvalitet idag. Detta innebär att man kan komma att bli lokalpatriot, och som del av detta försvara sin egen, och andras, lokala gemenskaper från intrång både från stat och kapital. Detta kan handla om motstånd mot moskébyggen, kolonisation av främmande grupper, statliga övergrepp eller företagsnedläggningar, eller försvar av sådant som ett äldreboende, ett naturreservat eller en fritidsgård.

Lokalpatriotismen är dock bara en aspekt av en större kamp. Liksom en skog består av flera platser, och ett folk av flera delar, så länkas de lokala gemenskaperna samman i det de traditionella européerna kallade ett imperium. Detta är det federativa idealet, att jämföra med Schweiz och hennes kantoners långtgående autonomi, eller det medeltida Europas mångfald av små furstendömen, gillen och ordnar. Traditionellt uteslöt detta inte en central auktoritet, och det Europa som för moderna ögon kan framstå som ohjälpligt splittrat var förmöget att organisera en serie framgångsrika korståg för att bara ta ett exempel.

Och det är därför vår kamp och vårt ideal påminner om den gamle moderatledaren Carl Bildts ordval när han skulle beskriva sin identitet: "svensk, hallänning, europé", blott betydligt mer radikalt och med ett helt annat djup.