De flesta torde ha noterat att ständigt upprörda människor använder twitter och facebook för att reagera på olika saker de ser som uttryck för ”rasism”, sexism”, ”cisgenderism” och vad det nu vara månde. Ofta rör det sig dessutom om ganska harmlösa saker, som att någon spelat en viss låt på radio eller använt ”fel” ord snarare av okunskap än av illvilja.
I USA har denna tendens gått längre än i Sverige, och man har börjat analysera och beskriva den. Man har där kommit att kalla de människor som använder twitter för att uttrycka sin upprördhet i tid och otid för SJW:s, Social Justice Warriors. Namnet är på sitt sätt djupt missvisande, och säger mer om deras självbild än om en objektiv verklighet. Det handlar inte om social rättvisa, klassfrågor är normalt underordnade ovan nämnda ”rasism”, ”cisgenderism” et cetera. Inte sällan är det rentav tillåtet i SJW-kretsar att håna fattiga människor (när de är vita, landsbygdsbor och/eller kristna). Inte heller är dessa människor enligt någon meningsfull definition av ordet ”krigare”, de är snarare det Le Bon beskriver som en massa. Men termen SJW har fastnat. Någon bra svensk term finns mig veterligen inte, även om ”twittervänstern” är ganska träffsäker.
Roosh V och SJW-fenomenet
The idea of privilege is so essential to SJW ideology that a common debate tactic they use is to say “check your privilege,” which roughly translates to, “you must immediately halt or change your speech because your ancestors may or may not have done bad things to women or minority races.”
– Roosh V
En person som analyserat SJW-fenomenet mer ingående är Roosh V, ett av de mest kända namnen i den amerikanska ”manosfären”. Roosh analys är en tämligen god summering av fenomenet, oavsett vad man tycker om hans ståndpunkter i övrigt. Han identifierar ideologin som ”an extreme left-wing ideology that combines feminism, progressivism, and political correctness”, han noterar också att det i hög grad handlar om ett internetfenomen.
Han tar upp hur ”privilegier” står i centrum i SJW-världsbilden, vilket ger upphov till en hierarki där olika grupper ses som mer eller mindre priviligierade än varandra (en transperson är exempelvis mindre priviligierad än en kvinna, men om den sistnämnda dessutom är svart och den förstnämnda vit blir det hela svårare att bedöma). Mitt intryck är att klass här är konsekvent nedtonat, ur en klassisk vänsterposition framstår det hela alltså som reaktionärt i ordets negativa mening. Adolph Reed har uttryckt att han är ”struck by the level of visceral and vitriolic anti-Marxism I’ve seen from this strain of defenders of antiracism as a politics”. Den gamla vänstern är inte identisk med den nya, SJW-världsbilden är ofta förvånansvärt förenlig med kapitalismen och konsumtionssamhället i jämförelse med den gamla marxismen.
Roosh identifierar också den grundläggande konflikten mellan SJW-fenomenet och centrala västerländska värderingar kring sådant som öppen debatt, rättvisa och vetenskap. Det handlar för dem snarare om känslor än om objektiva fakta, och de använder sig hellre av etikettering (”nazist!”) än argument för att nå sina mål.
Roosh och SJW-dominansen
It is not clear what their end game is when it comes to the white men who they believe are a bane to planet Earth, but it’s not a stretch to predict violence in the future assuming their mobs grow in size, anger, and power… Currently their main strategies are bullying, spreading propaganda, and censoring opponents.
– Roosh
Fenomenet borde alltså framstå som tämligen obehagligt, oavsett om man sedan är liberal, socialist eller något annat. Trots detta har SJW-gruppen flyttat fram sina positioner ganska rejält de senaste decennierna, och dominerar i hög grad den offentliga debatten. Denna framgång måste förklaras.
Roosh utgår här dels från psykologiska faktorer, dels från sociologiska. Psykologiskt menar han att det finns många människor som inte är särskilt nöjda med livet, och en ideologi som låter dem skylla detta på ”vita cis-män” kan då vara tilltalande. Särskilt då de kan göra detta i ett kollektiv. Livsstilsbloggaren Thumotic skriver att ”the defining characteristic of the Social Justice Warrior is not a political orientation, it is unhappiness” (detta innebär i förbigående att det handlar om en människotyp som kan hamna i de flesta politiska miljöer och förstöra dem med sin negativitet, men att det är i SJW-miljön den även har etablissemangets stöd).
Centrala strategier Roosh identifierar är dels ovan nämnda etikettering och häxjakter, dels entrism, ”den långa marschen genom institutionerna”. SJW:s tar över sådana institutioner som universitet och media. Konflikter som #GamerGate och Sad Puppies visar också hur de försöker ta över sfärer som gamer- och scifivärlden. Först utnyttjar de andra människors tolerans för att bli en del av deras sfär, oavsett om dessa toleranta stackare är konservativa professorer eller sf-författare, därefter tar de över dessa sfärer och introducerar sin egen intolerans i dem.
Värt att notera är att de på senare tid stött på reellt, framgångsrikt motstånd. Varken gamers eller scifi-fantaster lät dem ta över utan strid. Samtidigt har det uppstått konflikter i deras egna led, vilket inte är förvånansvärt med tanke på hur vitt skilda grupper som ingår där. Eftersom de inte kan argumentera tenderar dessa konflikter snabbt att bli tämligen fula.
Draksådd
Hurting a student’s feelings, even in the course of instruction that is absolutely appropriate and respectful, can now get a teacher into serious trouble.
– Edward Schlosser
Roosh står en bra bit från SJW:s ideologiskt. Intressant är att betrakta dem i förhållande till de miljöer ur vilka de uppstått. Det handlar då i hög grad om progressiva och socialliberala kretsar. SJW-fenomenet kan ses som dessa miljöers fortsatta mutering (efter 1917 och 1968). De kan också ses som en draksådd, men en draksådd som behandlats med silkesvantar eftersom ”kidsen vill väl”. Alltfler medlemmar av ”den gamla vänstern”, socialliberaler och andra börjar dock inse att man närt en orm vid sin barm. Så skriver Edward Schlosser, en liberal professor, i en läsvärd artikel om hur hans studenter numera skrämmer honom. Han beskriver dessa studenter som intoleranta, mer intresserade av känslor än fakta. Även Schlossers förskräckelse är lovande, historiskt har den numerärt ganska begränsade SJW-gruppen kunnat förlita sig på socialliberalers stöd eller i varje fall passivitet.
Schlosser ger oss flera nycklar till SJW-fenomenet. De tillhör den första generation som fostrats av politiskt korrekta lärare, programledare et cetera. Kontinuiteten med ett historiskt arv (Homeros, Bibeln, Eddan, et cetera), har brutits. Detsamma gäller i hög grad den vetenskapliga traditionen, som urvattnats i ”grupparbeten” och liknande. Samtidigt är detta en generation som fostrats av konsumtionssamhället och skådespelet, i en postmodern miljö. Att yta då blir viktigare än djup är logiskt, att man inte kan följa ett resonemang utan att reagera på enstaka ord och börja etikettera.
Ytterst handlar det om ett civilisatoriskt och antropologiskt problem, vår civilisation har drabbats av ett par virus (konsumtionssamhälle och politisk korrekthet) vilka försvårar eller rentav omöjliggör dess kvalitativa reproducering. Med utgångspunkt i Evola kan man tala om hur verklighetens återspegling i en värld av teorier och termer (”mikroaggressioner”), snarare än verkligheten själv, hamnat i fokus (en lunär tendens). Man kan många gånger också identifiera en fientlig inställning till verkligheten, i synnerhet den biologiska, och en vilja att förneka eller förtiga den.
Sammantaget är SJW i varje fall ett fenomen vi kommer stöta på alltmer även i Sverige. Vi kan då ha viss nytta av de analyser och strategier som utvecklats i USA.
Vidare läsning
Roosh V – What Is A Social Justice Warrior (SJW)?
Aaron Clarey – Why MGTOW Is Unsalvageable
Edward Schlosser – I’m a liberal professor, and my liberal students terrify me
Adolph Reed – The limits of anti-racism
Amerika.org – What are SJWs?
Thumotic – What Is A Social Justice Warrior?
Om skribenten: Joakim Andersen
