Oikos, vänstern och antisemitismen

Aktuellt, Åsiktskorridoren, Debatt, Ideologi, Inrikespolitik, Islam, Konservatism, Marxism, Media, Metapolitik, PK, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Sverigedemokraterna, Utrikespolitik, Vänstern

I dagarna har den Sverigedemokraterna närstående tankesmedjan Oikos i samarbete med skribenten Rebecca Uvell publicerat rapporten Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina. Rapporten har sedan bemötts med triumfatoriskt spott och spe från delar av sin måltavla, den pro-palestinska vänstern, efter att den sågats jäms med fotknölarna i en text publicerad på SKMA, Svenska Kommittén mot Antisemitism. Att så skulle ske var inte oväntat utan ingår i ett politiskt spel. Oavsett vilket är det hela intressant och tarvar en kommentar.

Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina

Rapporten är relativt kort, 26 sidor inklusive källförteckning. Dess fokus ligger på kopplingar mellan å ena sidan den svenska vänstern i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet och å andra sidan antisemitism och våldsbejakande grupper i Palestina. En del för socialdemokratin mindre smickrande kopplingar lyfts fram, bland annat Helle Kleins positiva upplevelse av Hamas välklädda företrädare och SSU Malmös islamistiska representanter. Den bild som framträder är av ett maktrealistiskt parti som ingriper mot exempelvis judehat och entrism när media intresserar sig för det.

Rapportens teoretiska grund utgörs av några sidor där vi får korta presentationer av ”vänsterns antikapitalistiska antisemitism”, ”vänsterns rasbiologiska antisemitism” och ”vänsterns prosovjetiska, antisionistiska, anti-imperialistiska, intersektionella och islamistiska antisemitism”. De båda förstnämnda är irrelevanta för att förstå dagens situation och kunde med fördel ha ersatts av en längre text om ”vänsterns intersektionella antisemitism”. Som det är nu är de två kärnpunkterna i rapporten reducerade till korta stycken. Uvell skriver dels om ”den vänsterorienterade oikofobin och dess parallellspår- xenofilin, alltså hatet mot den egna västerländska civilisationen, som Israel ses som den yttersta utposten av, och kärleken till det främmande, som muslimerna, araberna och palestinierna anses representera. Samma ideologiska och psykologiska mekanismer har varit en motiverande faktor bakom den svenska vänsterns stöd för massinvandring och mångkulturalism”. Hon skriver sedan även att ”genom massinvandringen och vänsterns vilja att knyta till sig och inkorporera nya väljarsegment i sin rörelse, har även den islamistiska antisemitismen fått fotfäste inom den svenska och europeiska vänstern”. Detta är i förbigående sagt de psykologiska och realpolitiska nycklarna till det fenomen rapporten berör, vid sidan av konflikten i Mellanöstern. Av intresse är oavsett vilket att följa hur stödet till PLO gradvis övergått till ett stöd för Hamas, alltså en glidning från sekulär arabnationalism till islamism. Styckena om SSU i Malmö är intressanta i sammanhanget, och ett exempel på hur ”den islamistiska antisemitismen fått fotfäste inom den svenska och europeiska vänstern”.

Metapolitiskt är rapporten också intressant. Man kan föreställa sig två huvudsakliga skäl till att den kommer just nu, under kriget i Gaza. För det första har det uppstått en spricka mellan vänster och judenhet, en spricka som länge varit latent men nu blivit mer manifest. För SD kan det då vara av intresse att vinna legitimitet bland vissa judiska eliter genom att markera stöd för Israel. Samtidigt kan man försöka bygga ett nytt historiskt block med udden riktad mot islam och vänster, utgående från bland annat infödda svenskar, judar, iranier, kristna araber och ex-muslimer. Att samtidigt försöka vända den hegemona ideologins begreppsapparat mot vänstern och stämpla den som ”antisemitisk” kan då vara en lockande strategi, inte minst då ovan nämnda spricka bidrar till ökade möjligheter att omförhandla konsensus. Vid sidan av dessa huvudskäl ses det sannolikt som positivt för SD och Oikos att samarbeta med en borgerlig skribent som Uvell.

Rapporten kan kort sagt betraktas som ett försök att identifiera en av den svenska vänsterns svaga punkter, såväl moraliskt som realpolitiskt, och att slå mot den. Den potentiella vinsten är metapolitiskt inte försumbar. Samtidigt bör man vara medveten om det starka försvar angreppet kommer möta. Det är inte Oikos som äger vare sig diskursen eller begreppen, det är inte Oikos som av etablissemanget getts privilegiet att definiera vem som är antisemit. Kopplat till detta finns en ordning där anspråk på vetenskaplighet är centrala, lekmän göre sig inte besvär. Denna ordning förklarar i förbigående varför reaktionerna på Sameh Egyptssons uppsats om Muslimska Brödraskapet varit så starka, Sameh skriver väl så akademiskt kompetent som ideologins vakthundar och är därför ett genuint hot.

Formella och begreppsliga brister

Problemet är att Oikosrapporten är kraftigt bristfällig. Det gäller inte minst språket, där meningar går in i varandra och kommateringen konsekvent är felaktig. Detta hade kunnat åtgärdas genom en enda korrekturläsning, att avstå en sådan är att bjuda motståndarlaget på billiga poänger. Det bidrar också till den air av inkompetens och bristande kulturellt kapital som SD dras med, en air som försenar partiets inbrytningar bland annat i de akademiska mellanskikten. Bakom detta finns huvudsakligen ett antal strukturella faktorer partiet inte rår över, bland annat ett de facto yrkesförbud för oliktänkande och den i Sverige starka kopplingen mellan stat, ”civilsamhälle” och socialdemokrati. Men en korrekturläsning är inget socialdemokratin kan förhindra.

En rapport som inte riktas enbart till de redan övertygade bör dessutom hålla en viss teoretisk nivå, och gärna ge sken av objektivitet. Bland annat bör centrala begrepp definieras, så att läsaren kan ta ställning till om slutsatserna är rimliga. Det är osäkert om detta egentligen är möjligt att göra på 26 sidor, vilket skapar ett moment 22. Vissa saker ska man antingen göra ordentligt eller inte göra alls. Uvells rapport innehåller istället oväsentligheter, bland annat stycket om ”vänsterns rasbiologiska antisemitism”, och rena felaktigheter. Vi får bland annat veta att Karl Marx och Proudhon ”hatade” borgarklassen och ”marknadsekonomi”. Däremot får vi inget veta om det skiftande förhållandet mellan vänster och judar, där många vänstermän av judisk härkomst samtidigt varit negativa till judisk kultur och religion.

Någon teori att utgå från, jämförbar med Egyptssons användande av elitteori, har heller inte rapporten. Källförteckningen innehåller mängder av internetsidor, vilket mötts med hån från dess måltavla. Om det hela hade utvecklats något, och eventuellt knutits till någon mer teoretisk text av exempelvis Egyptsson, Finkielkraut eller Berkovits, hade rapporten varit bättre rustad att möta sina kritiker. Det finns viss teoribildning på området, även vad gäller psykologin bakom oikofobi.

Samtidigt blir viljan att stämpla vänstern som antisemitisk problematisk. Begrepp som ”antisemitisk” och ”våldsbejakande” är primärt inrikespolitiska och behandlar förhållandet mellan medborgare och stat. I det ena fallet ett försök att begränsa vissa medborgares rättigheter baserat på härkomst eller religion, i det andra en inställning till våld som skiljer sig från statens. Att försöka tillämpa dessa begrepp på mellanstatliga eller -folkliga relationer, rentav konflikter, blir tveksamt. På den mellanfolkliga nivån har vi istället för förbjudna idéer att göra med krigsförbrytelser, vilket kan vara minst lika allvarligt. Att vänstern, eller för den delen borgerligheten, blundar för att deras allierade begår krigsförbrytelser mot civila är allvarligt i sig.

Sammantaget är det svårt att dela rapportens slutsatser. Den svenska vänstern är inte antisemitisk i ordets rimliga betydelse, den uttalar sig sällan ens om judiskt inflytande eller judisk makt i Väst eller Sverige. Vad det istället vanligtvis handlar om är selektiv empati och indirekt antisemitism, där svensk vänster inte intresserar sig för vissa civila. Det gäller brottsoffer med fel hudfärg, det gäller också judar som måltavlor för terror. Denna selektiva empati är genomgående för vänstern, i förbigående sagt kanske inte bara vänstern, och innebär att man kan samarbeta med grupper som är antisemiter i ordets rimliga mening. Därav termen indirekt antisemitism. Faktorerna som driver detta är i hög grad samma som driver den för infödda svenskar negativa invandrings- och kriminalpolitiken, det idé- och känslokomplex Oikos beskriver som ”oikofobin och dess parallellspår – xenofilin”. Oavsett vilket kan vi konstatera att i den mån vänstern är antisemitisk 2024 är den det som följd av att den även är antivit.

”Fem finner fel”

I flera avseenden för rapporten tankarna till texter riktade mot dissidenter. Det är samma uppräknande av händelser och namn, samma spårande av ”kopplingar” och samma fokus på förbjudna idéer snarare än intressekonflikter. En reaktion var därför oundviklig. Vad gäller ”antisemitism” är det SKMA, Svenska Kommittén mot Antisemitism, som getts definitionsprivilegiet (något som bekräftas av att SKMA hänvisas till som en auktoritet i rapporten). SKMA har publicerat en kommentar till rapporten författad av ”fem forskare”. Kommentaren har hyllats av delar av vänstern, men den är intressant mest som fenomen. Mot slutet ger nämligen de fem forskarna i sak Uvell rätt, ”den uppblossande antisemitismen kommer från ett brett spektrum av avsändare med hemvist över hela den politiska skalan, men den har varit särskilt tydlig i islamistiska miljöer, bland vissa grupper med migrationsbakgrund i Mellanöstern och i vissa vänstermiljöer. Den har också varit tydlig på den högerextrema kanten.” Noteras kan här att de fem forskarna och Uvell tycks dela samma definition av ”antisemitism”, givet att ”vissa vänstermiljöer” inkluderas. Även de fem forskarnas text innehåller rena felaktigheter, bland annat får vi veta att SD har som mål ”att på falska grunder framställa rasbiologins framväxt i Sverige som uteslutande ett socialdemokratiskt projekt” vilket inte stämmer överens med vad Uvell skriver i rapporten. De fem forskarna har också en imponerande förmåga att identifiera SD:s ”motiv” till olika vägval, denna tankeläsartalang kombineras däremot med en oförmåga att skilja mellan opinion och elit. Uvells rapport har fokus på företrädare för socialdemokratin med flera partier, de fem forskarna kontrar med en ovidkommande opinionsundersökning av olika partiers sympatisörer. De fem forskarna betonar samtidigt att Uvell ägnar sig åt ”propagandism” men kan inte avhålla sig från att föraktfullt inskjuta att Uvell och Oikos ”scrollade runt” när de arbetade med ”rapporten”. På så vis illustrerar även de fem forskarna den problematiska relation mellan vetenskaplig auktoritet och verklig agenda som vi antytt tidigare. Problemet för Uvell och Oikos är att de fem i hög grad har rätt när de skriver att rapporten är en ”klipp-och-klistra-produkt” där ”den bredare historiska och politiska kontexten utelämnas eller förvrängs”. Liknande anklagelser hade, som fallet Egyptsson illustrerar, kommit oavsett vilket, men Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina är sällsynt dåligt rustad för att möta dem. Varför de mest uppenbara blottorna inte åtgärdats innan den publicerats förblir något av ett mysterium.