Ernst Jünger tillhörde de gamla konservativa revolutionärer vars konstnärliga storhet som författare gjorde att inte ens de etablerade helt kunde ignorera honom eller bara beskylla honom för ”nazism”. Jünger skrev flera skönlitterära verk, ofta förlagda i framtiden. Av dessa är Glasbina science fiction, medan Marmorklipporna är tidlös. Även Jüngers Eumeswil utspelar sig i en obestämd framtid, och är en tidlös betraktelse över livet, samhället och historien.
Huvudpersonen Manuel Venator tjänar som nattsteward åt tyrannen i staden Eumeswil, en tyrann som bär smeknamnet Kondoren. Det händer inte så mycket på de 380 sidorna, utan i likhet med Jüngers liknande böcker så är det främst huvudpersonens tillbakablickar på sitt liv, människor han träffat, och historiska händelser, som fyller boken. Detta innebär att Eumeswil kan vara en olidligt tråkig bok, men också en rik källa till reflektioner, det beror helt på hur man själv är beskaffad som person.
Den framtid som beskrivs i Eumeswil är inte någon utopi. Den är på sitt sätt post-teknologisk och ”fellahid”, då teknologin inte är särskilt framträdande och då alla nationer och raser mer eller mindre blandats. Det är på sätt och vis vår egen tid dragen till sin extrem som beskrivs. Jüngers tankar i boken kan samlas i tre huvudlinjer; anarken, historiefilosofin, och biologin. Egentligen hänger de intimt ihop, och bildar en helhet.
Anarken
I likhet med Evolas begrepp apoliteia, och öppet påverkat av individual-anarkisten Max Stirners begrepp ”den Ende”, utvecklar Jünger begreppet anarken i boken.
Jünger ser, ordens likhet till trots, djupa skillnader mellan anarken och anarkisten. Anarken är suverän, anarkisten är en -ist och alltså slav under makten. Anarken kan umgås med monarken som en jämlike, anarkisten är tvungen att hata honom. Anarken kan be i ett vackert tempel, anarkisten är tvungen att försöka bränna ner det. Jünger skriver bland annat:
Anarakisten är beroende – dels av sitt oklara viljeliv, dels av makten. Han följer den mäktige som hans skugga; fursten är ständigt på sin vakt emot honom.
Den positiva motsvarigheten till anarkisten är anarken. Han är inte monarkens motspelare utan den som står honom allra mest fjärran, han är den av honom oberörde, men är dock farlig även han… Monarken vill behärska många, ja alla; anarken vill bara behärska sig själv.
Anarken låter den saken bero; han kan vänta. Han har sin etos, men ingen moral. Han erkänner rätten, men inte lagen; han föraktar föreskrifter…
Man kan invända att det finns något närmast passivt i det anark-koncept som framträder i flera av Jüngers böcker, det är präglat av en människa som djupt desillusionerats av sin tid som politisk aktivist, och som utsträcker sina besvikelser till att vara allmängiltiga. Samtidigt kan man ana att anarken, precis som apoliteia, bara är en väntetid innan den ideologi, den rörelse, som är värd att stödja, dyker upp:
Därutöver står jag i beredskap för det stora sammanträffandet, det absolutas genombrott i tiden.
Historiesynen
Orsaken till Jüngers ganska negativa, eller relativa, syn på anarkism och socialism, är hans intresse för historia. För den som bara känner till de senaste 20 årens historia, framstår socialismen som något helt nytt, unikt och fräscht, och ”revolutionen” som en hägrande framtid. Men om man satt sig in i de senaste 500 eller 5000 årens historia, så ser man hur ”revolutionen” kommer gång på gång, ofta i ett samhälles åldringsfas, och hur den snarare leder till terror och till en ny överklass, än till något unikt och nytt. ”Been there, done that”, kan man kanske sammanfatta Jüngers kyliga inställning till anarkisternas och socialisternas starka känslor. Det finns en viss sympati för några anarkister hos Jünger, men i grunden ser han dem som utopister. Hans syn på nationen som en familj blir också tydlig i hans jämförelse av klasskrig och nationskrig:
Det globala inbördeskriget ändrade värderingarna. Folkkrig förs mellan fäder, inbördeskrig mellan bröder. Sedan urminnes tid är det bättre att falla för en faders än för en broders hand; det är enklare att vara nationalfiende än socialfiende.
Jünger ser hur vissa tider, skymningstiderna, präglas av att traditionella värden och auktoriteter urholkas och ersätts av nihilism, jämlikhetstro, nivellering/”fellahisering” och våldsmakt:
Ifall auktoriteten har blivit genomsliten intill sista tråden, då är det våldshärskarnas tur. Auctoritas ger vika för potestas.
Under statens sena tid – alltså när den redan har förtärt folket helt och hållet och blott hycklande påstår sig handla på dess uppdrag – dödar den inte alls eller också extremt.
I likhet med Carl Schmitt ser Jünger också faran i de moderna krig som man inbillar sig själv att man för för det ”goda”, då det ju innebär att fienden är ”ond” och inte förtjänar vare sig respekt eller värdig behandling. Jünger skriver:
Om humaniteten tecknas på fanorna, betyder det inte bara att fienden utestängs ur samhällsgemenskapen utan också att de mänskliga rättigheterna över lag dras undan.
En oberoende syn på samtiden är då central för att man ska kunna betrakta det hela objektivt:
Anarken – som inte erkänner någon regering, men som inte heller, som anarkisten, ger sig hän åt några paradisdrömmar – förfogar just för den skull över en förmåga till neutral bedömning.
Biologin
I likhet med Spengler och Nietzsche ser Jünger samhället, historien och människorna med zoologens och biologens ögon. Denna förmåga att tolka individer som djur, uttrycks om en viss Barbarosso:
Ädelråttan är högintelligent, tillmötesgående, arbetsam, smidig och har subtil inlevelseförmåga. Detta är hennes väsens prydnad och något som predestinerar henne att bli favoritelev. Dessvärre – det är ett drag som är djupt rotat i hennes natur – kan hon inte motstå hopens locktoner. Så snart hon hör den gälla visslingen – om den så avser hennes egen vördade mästare – sällar hon sig till de många som rackar ner på honom. Särskilt farlig blir ädelråttan genom allt hon vet, och genom den intima kännedom om honom som hon förvärvat genom sitt umgänge med honom. Hon blir till ledarråtta.
På samma sätt beskriver huvudpersonen sin likhet med hasselmusen, och kulturers spridning jämförs med hur växter sprids genom frön. Det är dock inte några socialdarwinistiska jämförelser, utan har mer med livets växande att göra.
Skogen och Underjorden
Det tema med Skogen och Underjorden som vi delvis känner igen från Marmorklipporna, återkommer också i Eumeswil. Skogen som ligger bortom staden Eumeswil beskrivs som befolkad av mystiska väsen, som hämtade från förhistoriska fabler. Kanske är de mutationer från den metateknologiska eran med dess genteknik och atomfysiska olyckshändelser, det förklaras aldrig, men Jünger lyckas förmedla den känsla av magi och mystik som man kan få när man bläddrar i gamla medeltida bestiarier. Skogen blir till en symbol för en urkraft, och den av Kondorens män som besökt den, Attila, framstår närmast som en arketypisk gestalt, besläktad med vittresande figurer som Aragorn eller Oden. Att Attila även ska ha besökt en paradisliknande och avskild stad eller ö i snö och is i det yttersta nord, blir ytterligare en bonus för den som läst Evolas beskrivningar av Hyperborea.
På samma vis framställs underjorden, katakomberna, som något ktoniskt, plutoniskt, där någon sorts vetenskapsmän ännu ägnar sig åt den vetenskap som en gång dominerade världen. Likheterna mellan dessa vetenskapsmän och de raser av ”underjordiska” som nämns i olika myter är starka även de. Även underjorden framställs som en sorts urkraft:
Grovt räknat, alltså med uttryck som håller sig inom ramen för den klassiska vetenskapen, kunde man säga, att biologerna respektive fysikerna rustade sig i var sitt läger. De förra trängde fram till det organiska rastret, de senare till det materiella; de förra till generna, de senare till atomen. Detta ledde inte bara ner under de historiska grundvalarna utan också under de humana – dels till skogen, dels till underjorden.
Det är hur som helst en bok som man verkligen kan rekommendera, sannolikt en av de böcker där den mogne Jünger tydligast lägger fram sin egen världsbild. Eumeswils värld är samtidigt en fascinerande bakgrund för hans reflektioner.
Om skribenten: Joakim Andersen
