När Mannerheim räddade Leningrad

Okategoriserade

Sommaren 1941 anföll Finland sin ryska granne. Man gjorde det samtidigt som Nazityskland anföll detta Ryssland i sin Operation Barbarossa. Knäckfrågan i det hela kan sägas vara om Finland var allierat med Tyskland. Det var man formellt inte, men reellt. Man var allierade ”de facto” om än inte ”de jure”. Och symbolhändelsen i sammanhanget var huruvida Finland skulle anfalla Leningrad eller inte. Förde Finland ett försvarskrig? Man sa det. Men varför sa då Mannerheim i ”karelska dagordern” 10/7 1941 att man skulle erövra Fjärrkarelen? — Dylika saker tänkte jag diskutera här. Man kan säga: nog var Finland berättigat att ge igen efter finska vinterkriget, men den politiska linje Finland drev 1941 var lite märklig. Man var i en gråzon: formellt inte med i det nazityska kriget, men reellt. Och man förde officiellt ett försvarkrig men man erövrade Fjärrkarelen. Finland hade vad mig beträffar gärna fått ”ta vad man ville”, men samtidigt höll Mannerheim avsiktligt igen på Leningradfronten. Och det var enligt mig lite väl smart.

1. Finlands läge 1941

Finland var formellt självständigt men delade Tysklands ambition att angripa Sovjetunionen. Finland hade näraliggande erfarenheter av rysk aggression i form av vinterkriget 1939-40. Detta angrepp på bred front avvärjdes i stort sett, men Finland stod utan bundsförvanter och var efter 100 dagars strider på sammanbrottets gräns. Man måste våren 1940 gå med på att avträda Karelska näset till Ryssland samt leva under den ryska stöveln; man stod under ett slags rysk hegemoni trots att man inte handgripligen ockuperades. Fredsavtalets krav på avträdandet av Hangö udd, cirka 100 km väster om Helsingfors, som rysk flottbas var en talande symbol för detta. Ryssen hade tummen i ögat på finnen.

Utvecklingen 1940-41 förde Finland till det tyska lägret. Hitler gav politiskt bistånd och det tog man tacksamt emot. Med egna krafter stärkte Finland sitt försvar. Sommaren 1941 hade Finland 16 divisioner plus ett i sammanhanget gott flygvapen och en flotta för kustförsvar.

Tyskland anföll Ryssland 22 juni. Finnarna väntade för sin del med att gå till angrepp direkt. Den första politiska yttringen kom den 25 juni. Då sa president Ryti sa att det rådde krigstillstånd mellan länderna.

2. Operativa och politiska överväganden

Operativt började det hela längst i norr. Det förbigår jag här. Jag förbigår även de fjärrkarelska operationerna. Det viktiga var anfallet på Karelska näset. Man kunde här understödja den tyska AG Nords operationer mot Leningrad. Men Finlands ÖB Mannerheim vägrade formellt och reellt att hjälpa tyskarna att inta Leningrad. Han ryckte fram halvvägs på Karelska näset och stannade sedan. Mannerheims motivation lär enligt Kai Brunila [”Finlands krig”, 1980] ha varit att detta ”lagom”-förfarande skulle, om kriget började gå dåligt, visa för ryssarna att finnarna förde sitt eget krig och inte var Tysklands lydiga tjänare. Man deltog inte i anfallet mot Leningrad per se, man krigade bara operativt mot Sovjet; man förde officiellt sett bara ett försvarskrig.

Med denna advokatyr antogs man få det lättare vid en ny fredsförhandling med Ryssland. Detta tänk var kanske fyndigt med tanke på att krigslyckan faktiskt vände för Tyskland efter ett tag och Finland åter fann sig vara i Rysslands händer. Men rent operativt är det ganska säkert att Leningrad hade fallit om Mannerheim inte gett sina styrkor på Karelska näset order att stanna där man gjorde, ett par mil nordväst om Leningrad, utan fortsatt mot staden. Ryssarna var hårt trängda hösten 1941 och finländarna hade lokal överlägsenhet i sin sektor.

Man kan säga: den nordbo som skäms över att vi här i norr har del i Leningrads lidanden under kriget, kan i alla fall sända Mannerheim en tacksamhetens tanke att staden inte föll. Det var tack vare honom som staden inte intogs och erövrades 1941 utan faktiskt gavs möjlighet att hålla stånd och härda ut sin 900 dagars belägring.

Mer finns att säga om Leningrad. Men först detta.

3. Karelska dagordern

De finska operationerna 1941 fördes dels norr om Ladoga, dels söder om denna Europas största sjö. Det norra avsnittet var den fjärrkarelska delen. Jag skulle förbigå den sa jag. Södra delen (Karelska näset med Leningrad hägrande i öster) är viktigast för detta inlägg. Men Fjärrkarelen är intressant på detta sätt: de finska operationerna började här, och med sin ”Karelska dagorder” kunde Mannerheim ge intryck av att detta var det viktiga frontavsnittet. Då kunde det framstå som ett finskt privatkrig och inte ett naziallierat krig. Men det gav ju samtidigt intryck av erövring och expanison, och det rimmade inte med regeringens policy att man förde ett försvarskrig…!

Mannerheim avvaktade alltså ett tag med att anfalla på det viktigaste avsnittet, Karelska näset. Han började istället sitt anfall norr om Ladoga. Målet var här att återta Ladogakarelen (ett legitimt mål, man återtog det man berövats 1940). Man skulle även överskrida den gamla riksgränsen och ta det egentliga Fjärrkarelen.

Känslorna svallade högt dessa dagar och Mannerheim kungjorde en så kallad dagorder, en allmän appell för vad han avsåg. Landet styrdes av president Risto Ryti och hans regering bestämde formellt krigsmålen, men som chef för fältarmén vägde Mannerheims ord tungt. Han var, mer eller mindre, sinnebilden för riksledaren vid denna tid. Han sa öppet att detta var ett offensivt krig, i denna beryktade dagorder av den 10 juli:

Under frihetskriget år 1918 gav jag Finlands folk på ömse sidor om vår östra gräns löftet att icke sticka mitt svärd i skidan förrän Finland och Fjärrkarelen voro fria. Jag svor denna ed i den finska bondearméns namn, förlitande mig på dess tappra män och på offerviljan hos Finlands kvinnor. I tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte, över ett år har det Karelen, som frånrycktes oss efter vårt ärorika vinterkrig, legat i väntan på ljusningen av en ny dag. Kämpar från frihetskrigets tider, hjältar från vårt vinterkrig, mina tappra soldater! Den nya dagen har randats. Karelen reser sig, i edra led marscherar dess egna bataljoner. Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsers svall. Må den försyn, som länkar folkens öden, förunna Finlands armé att infria löftet jag givit Karelens folk. [Mannerheim efter Brunila s 89f]

Visst var denna dagorder retorisk och dann. Den fångade de känslor som rådde. Det var en historisk tid och man ville som antytt ge igen för vinterkriget. Men att ta Fjärrkarelen var, som jag antytt, vanskligt. Det hade aldrig tillhört Finland; det Stormaktssverige varav Finland varit en del hade aldrig härskat över Fjärrkarelen. Jag håller med Brunila som säger att denna karelska dagorder politiskt var ett stort misstag: ”Den klart signalerade erövringsviljan och visionen om ett stort Finland rimmande nämligen illa med regeringens intill tjatighet upprepade försäkringar om att Finland endast förde ett försvarskrig.” [Brunila s 90]

Vad ville Mannerheim då? Han ville enligt Brunila inte permanent erövra Fjärrkarelen [ibid]. Han ville bara ha det som ett strategiskt mål, något att ockupera för att ha som bricka i en framtida fredsförhandling. Leningrad ville han inte angripa och Murmanskbanan ville han inte avskära [ibid]. Mer om Mannerheims kannstöpanden senare.

4. Anfallet

Det fjärrkarelska anfallet började 10 juli. Och anfallet på Karelska näset började i slutet av juli. Sju finska divisioner stod här mot sju ryska. Anfallet gick genast framåt. En viktig symbolhändelse var Viborgs fall i slutet av augusti:

Den 29 augusti marscherade de första finländska trupperna in i Viborg och hissade på nytt flaggan på Torgil Knutssons slott som hade halats den 13 mars 1940. Återerövringen av den karelska huvudstaden var ett faktum och hälsades med entusiasm av det finländska folket. [ibid s 96f]

Efter hårda strider uppnådde finska vänstra flygeln gamla riksgränsen 2 september. Samtidigt uppnådde IV:e armékåren gamla gränsen vid Finska vikens kust. Sedan man nått Lempaalanjärvi på den ryska sidan, som var en inbuktning i den gamla gränsen, gjorde man halt som antytt, mer av politiska skäl än operativa. Från en kulle vid Mainila vid frontens sydligaste del kunde Mannerheim se det brinnande Leningrad med sin kikare. Det skedde under ett frontbesök 17 september. Men redan 9 september hade han beordrat att anfallet skulle upphöra och att försvaret på Näset skulle konsolideras längs linjen Finska viken Systerbäck Lappalaisenmäki Lumiso Ladoga. Så förblev, som sagt, ställningen fram till sommaren 1944.

5. När Mannerheim räddade Leningrad

I augusti 1941 sägs Hitler inte ha haft för avsikt att ta Leningrad med storm. Staden skulle bara belägras och bombas. Men kanske kunde finnarna ge en hjälpande hand? Mannerheim besöktes den 20 augusti av den tyske sambandsofficeren general Erfurth. Finnarna föreslogs stöta söderut från östra delen av Näset, där sedan tyska stöttrupper kunde möta. Dessutom kunde finnarna i sin fjärrkarelska framryckning mot Svir, floden mellan Ladoga och Onega, fortsätta söderut. Sedan finländarna upprättat ett brohuvud söder om floden vid Lotinanpelto kraftverk skulle man anfalla söderut för att möta de tyska trupperna.

”Handslaget vid Svir” kallades denna operation [Brunila s 97]. Men Mannerheim avböjde alla sådana propåer. Han sa till Erfurth att han skulle tänka på saken. Efter överläggningar med Ryti, som höll med sin marskalk (det gjorde han alltid), skrev Ryti ett svar till Wehrmachts chef marskalk Keitel. Där sas att det var operativt omöjligt att genombryta Näsets ryska försvar. Men här skarvade han; ett sådant anfall var, som vi sett, inte alls omöjligt. Ryssarna var helt uppbundna vid denna tid, man hade inga reserver att skicka till Leningrads norra flank. Möjligheten till ett anfall över Svir hölls öppen av Ryti, men just nu var det för tidigt att överväga det sa han. [ibid]

Coda

Leningradfrågan är politiskt invecklad men operativt lätt. Jag har berört ovan hur enkelt det varit för Mannerheim att ta staden. Rytis och Mannerheims hävdande att det ryska försvaret på Näset var starkt var en skenmanöver. Kärnstycket i denna fråga hos min främsta källa, Brunila, är detta:

Det står helt klart att finländarna i detta läge hade haft alla möjligheter att bryta de fåtaliga och utslitna ryska truppernas motstånd på Näset och avancera till Leningrad. Störtbombare och grovt artilleri hade tyskarna säkert stått till tjänst med. Genom att vägra sin medverkan i operation Leningrad lät Mannerheim och Ryti de politiska synpunkterna segra över de militära och gjorde därmed ryssarna en ovärderlig tjänst. Tyskarna kunde därigenom inte frigöra sin nordliga armégrupp för nya uppdrag, medan ryssarna istället kunde förstärka sitt försvar vid Urtski- och Pulkovakullarna. [ibid s 98]

Därmed var Leningrad räddat. Tyskarna bara belägrade staden. Man kom inte en meter längre. Läget var låst. Brunila citerar vidare ur Mannerheims memoarer, där det klart sägs att det var politiska skäl som föresvävade marskalken:

Det var av politiska skäl, vilka enligt min åsikt övervägde de militära, som jag motsatte mig att deltaga i ett anfall mot Leningrad. Ryssarnas stående argument i deras strävanden att inkräkta på finskt territorium var, att ett självständigt Finland var ett hot mot Rådsunionens andra huvudstad. Vi gjorde därför bäst i att icke sätta vapen i händerna på motståndaren i en tvistefråga, som icke skulle vara ur världen ens vid krigets slut. [Mannerheim efter Brunila s 99]

Tydligare än så kan väl inte visas att det var Mannerheim som bestämde krigspolitiken, inte president Ryti. En chef för krigsmakten ska inte själv sitta och avgöra vad operationerna ska syfta till. Det bestämmer den politiska ledningen, här ytterst symboliserad av presidenten. Mannerheim bröt mot författningen som sa att presidenten är överbefälhavare. Att Ryti alltid höll med sin marskalk är ingen ursäkt i frågan. Mannerheim var de facto, om än inte de jure, ett slags militärdiktator.

Mannerheim satt i S:t Michel och bedrev sitt eget krig, formellt ohindrad därtill av generaler och politiker. Han var en larger than life-gestalt som ingen gärna sa emot vid denna tid. Han var därtill, kan man säga, en 1800-talsmänniska som trodde sig föra ett litet kabinettskrig, ett krig av typen ”observera och förhandla”, medan hans tyske vän strax intill förde ett totalt krig av typen ”bryta och böja”, för att nu använda Clausewitz’ termer. Och det var en illusion av Mannerheim att tro sig kunna föra ett eget krig på de villkoren, han med 16 divisioner samtidigt som Tyskland hade över 200.

Visst, Finland överlevde detta äventyr med blotta förskräckelsen. Man frågar sig dock vad som hänt om Mannerheim sett framåt och satsat allt, från början. Men han var ungefär som Franco: på papperet en högerman i harmoni med antikommunistiska krafter, även Tyskland, men när det gällde så var han i första hand finsk patriot likaväl som Franco i första hand var spansk patriot. Omöjligheten att vid samma tid få Franco med i axelmaktslägret med Tyskland och Italien var ju en visa.

Franco hade en liknande inbitenhet och envishet som Mannerheim, kan man tycka, även om Mannerheim faktiskt gick i krig med Tyskland; han satt inte neutral som Franco. Men Mannerheims ”återhållna krigande”, hans vägran att anfalla Leningrad, var på sätt och vis yttringen av en envis, aristokratisk 1800-talsmänniska. Eller yttringen av en ädel, tyskfientlig antinazist, välj själv.

Relaterat
Finlands krig 1939-1945
Nilsson: Finlands sak blev min (2002)
Det militära: mental stegring
Att som författare bekämpa svenskfientligheten
Mitt författarskap: länkar

1. Ett foto av Gustaf Mannerheim från 1940. 2. Karta över vad Finland avträdde i Moskvafreden 1940. 3. Mannerheim i sitt högkvarter 1941, i bakgrunden adjutanten Ragnar Grönvall.