Den brittiske författaren och TV-presentatören Richard Rudgley har i flera böcker och TV-serier utforskat stenålderscivilisationer och hedendom. I värdefulla Pagan Resurrection skildrade Rudgley det han kallar Odens andra återkomst. Ett område som ligger honom varmt om hjärtat är drogernas och rusets historia och relation till samhälle, religion och kultur. I antologin Wildest Dreams har han samlat en mängd texter och utdrag ur texter. Tillsammans bildar de ett kalejdoskop, med vilket man kan betrakta drogernas och rusets historia och funktion ur olika perspektiv. De kan läsas som underhållande kuriosa och ”tripprapporter”, bland annat får vi veta vad som händer om man tar bolmört och hur man tillreder en del fantasifulla medeltida recept på bland annat afrodisiak. De kan också läsas som varningar eller hyllningar till drogerna, båda perspektiven finns väl representerade. Man kan också läsa texterna som en beskrivning av hur ruset ursprungligen var knutet till kult och kollektiv, och hur det sedan dess profanerats, hur ruset blivit materialistiskt, konsumistiskt och narcissistiskt. Förfäderna respekterade rusväxterna som gudar och gudinnor, medan vi i vår tid masskonsumerar massproducerade kemiska substanser, ibland illegala men lika ofta lagliga eller rentav tvångsutskrivna.
Texternas författare är en diger skara av kända och mindre kända namn. Vi får en inblick i Errol Flynns olycksaliga försök att gå i ”opieätaren” Quinceys fotspår, vi får veta att Cary Grant genomgick en i jämförelse mer lyckosam LSD-terapi, vi får också läsa kung James rasistiska diatriber mot den från de avskyvärda indianerna komna tobaken. Bland många andra dyker Apuleius, Rabelais, Artaud, Carl Sagan, Poe, de Lautreamont och Michaux upp. Baudelaire, de Quincey, Burroughs, Thompson, Huxley, McKenna och Welsh är självskrivna (saknas gör väl endast psykonauten Jünger, ”drug fiend” Crowley, rusteoretikern Klages och kokainisten Freud). Urvalet av författare och andra som haft att göra med droger antyder hur centralt fenomenet varit genom historien. Det kanske inte är som Sagan misstänker i sin korta text om pygméerna och deras användning av hasch under tråkiga sysslor, att vi odlade rusväxter innan vi odlade mat, men en återkommande och tung roll har de spelat under historien. Texterna berör allt från häxor, tobak, peyote, alkohol och zombiegifter till cannabis, opium, kokain, eter, meskalin, LSD och bolmört.
Boken kan läsas på flera sätt, som ett stycke fascinerande idéhistoria, som kuriosa eller som kulturkritik. Den tar inte ställning för eller mot de substanser och rus den beskriver. Flera texter i antologin varnar för droger, främst här är Baudelaires The Poem of Haschisch där han konstaterar att ”he who has recourse to poison in order to think will soon be unable to think without poison”. Han skriver också att drogen gör missbrukaren ointresserad av samhället, och på så vis för honom eller henne mot Narcissus tillstånd. Andra texter är betydligt mer positiva, bland dem Brian Barritts skildring av de baluchistanska Malungs, muslimska motsvarigheter till de indiska sadhus, och deras haschkultur. Oavsett vilket är inte den bestående effekten av Wildest Dreams att man utvecklar en strävan att gå i Burroughs och andras fotspår, om sådan strävan inte redan funnits där. För dem med sådana ambitioner innehåller boken däremot en del varningar från andra som vandrat samma väg.
En tydlig röd tråd är kopplingen mellan rus och kult, liksom rusets profanering. Vi lär bland annat känna jivaroindianerna, annars mest kända som huvudjägare, och deras världsbild. De menar att vår värld är en illusion, och att man genom ruset från bland annat yage kan nå den verkliga världen. I en tidstypisk text beskriver Artaud tarahumaraindianerna som en ras som bevarat sanningar Europa förlorat, han skildrar också deras peyotedans. Robert Graves skriver att skildringar av paradiset från vitt skilda kulturer är överraskande samstämmiga, och att detta beror på att en psykedelisk svamp ursprungligen orsakade, eller möjliggjorde, visionerna av paradiset. Paret Wassons frågade sig varför svamp var tabu i stora delar av Europa, och menade att det kan ha haft samma skäl som att gris och häst är tabu i vissa kulturer. Ursprungligen hade vissa svampar varit heliga, Wassons tar upp hur den röda flugsvampen använts i bland annat Sibirien och bland afghanska hazarer för att uppnå extas, profetera och kommunicera med förfäderna. Flera texter tar upp de europeiska häxorna, och den salva de använde för att flyga och skifta hamn. Man får intrycket att det inte handlade om fysiska effekter, kroppen låg kvar i dvala.
Genomgående är dock att där det tidigare funnits tydliga former, riter och högtider, för att inordna ruset i kult och gemenskap, så har det idag profanerats. Oavsett om det handlar om mjöd, khat eller hasch så har den kultiska, ofta kollektiva, aspekten gått förlorad och det handlar om sådan narcissistisk konsumtion Baudelaire beskrev som ett långsamt självmord. Att samhället i övrigt profanerats och förlorat mening torde inte ha gjort drogernas lockelse mindre, konsumtionssamhällets och medicinindustrins budskap är heller knappast ”don’t do drugs”. Flera av texterna i antologin skildrar försök av västerlänningar att återupptäcka kopplingen mellan ruset och det heliga, farliga och inte sällan förvirrade försök. I de kulter där ruset spelade en roll föregicks det normalt av långa perioder av avhållsamhet, självdisciplin och mentorer var viktiga inslag. Sådant utmärkte inte nödvändigtvis de västerlänningar som kastade sig handlöst ut i det okända. En del överlevde, men det gör dem inte nödvändigtvis till goda förebilder. Psykonauter in spe rekommenderas alltså snarare Evola än Burroughs.
Sammantaget är det en intressant och rik bok, med flera spännande perspektiv och en hel del kuriosa. Rudgleys egna kommentarer bidrar till att göra helheten mer begriplig och de röda trådarna tydligare. Den rekommenderas kort sagt varmt.
Wildest Dreams införskaffas bland annat här: Arktos
Om skribenten: Joakim Andersen
