Charles Baudelaire (1821-1867) är en av den moderna erans mest betydande poeter, han var också upphovsman till själva begreppet modernité. Hans inflytande har varit stort, Rimbaud beskrev honom som ”en gud”, Proust som ”artonhundratalets största poet”. Även Walter Benjamin influerades av Baudelaire, då inte bara som poet utan också som skildrare av den moderna erfarenheten, storstaden och massan.
Baudelaire är en mästerlig skapare av bilder, han använder där både element från mytens värld och den borgerliga vardagen. Så dyker det upp allt från indiska gudar och varginnor till vampyrer och änglar. Han beskriver inträngande den moderna känslan av spleen, melankoli och leda, liksom det skönas förändrade karaktär i den moderna världen. Dikter som Litania till Satan kan läsas som satanism, men till skillnad från den rena ateisten bekräftar Baudelaire Gud även när han vänder sig från honom. Det finns också en obarmhärtig ekonomi hos Baudelaire, där varje synd har konsekvenser. Detta sammantaget gör en samling som Det ondas blommor till en fascinerande upplevelse, ett landskap som har mycket gemensamt både med den moderna och mer mytiska världar.
Så kan han vid en första anblick framstå som drogromantiker i ett verk som De artificiella paradisen, snart blir det dock tydligt att hasch och opium i jämförelse med poesin är kostsamma och ineffektiva vägar att nå det önskvärda tillståndet. Han jämför med drömmarna, vilka dels är vardagliga, dels hieroglyfiska. ”I haschischruset finns ingenting liknande”, skriver Baudelaire apropå det senare närmast övernaturliga och gudomliga drömtillståndet.
Reaktionären Baudelaire
…en pladdrig mänsklighet, besatt av sitt geni
som skriker, vanvettsblind, likadant förr som nu,
till Gud, det ögonblick den dör i raseri:
”Min avbild, Mästare, förbannad vare du!”
– Resan
Inspirerad av Poes Marginalia skrev Baudelaire ner spridda tankar och iakttagelser i anteckningsböcker, vilka senare getts ut som Hugskott och Mitt nakna hjärta. Vi kan där dels följa hur han mot slutet av livet försonas med både kristendomen och arbetsmoralen. Bland annat konstaterar han att ”utan barmhärtighet är jag bara en klingande cymbal”, och noterar att ”det har visat sig vara tråkigare att ha roligt än att arbeta”.
Men det är en på samma gång träffsäker, underhållande och djupt reaktionär människa vi möter i dessa anteckningar. Om den modernitetens ”över-socialisering” Evola beskriver har också Baudelaire en del att säga. Så skriver han:
Storstädernas religiösa berusning. – panteism. Jag är alla; alla är jag.
Men inget har egentligen förändrats i människans natur:
Vad är farorna i skog och mark mot civilisationens dagliga chocker och konflikter? Vare sig människan omfamnar sitt godtrogna byte på gatan eller genomborrar sitt byte i de okända skogarna, är hon ändå inte den eviga människan, dvs det mest fulländade rovdjuret?
Baudelaires antropologi är reaktionens, människan är på samma gång djur och ängel. Vi är alla av naturen så fördärvade att vi ”lider mindre av det allmänna förfallet än av en förnuftig hierarki”. Baudelaire reflekterar också kring tiden i den moderna världen, och hur lätt den fylls av banaliteter. ”Nästan hela vårt liv går åt till fåniga intressen,” fast vi borde ställa oss frågor som ”varför är vi här?”
Baudelaires kvinnosyn är föga modern, liksom hans inställning till högre, harmonisk kärlek. ”Kvinnan är naturlig, dvs avskyvärd” skriver han, och menar ”att älska intelligenta kvinnor är ett nöje för pederaster”. Han pendlar mellan vilja till ensamhet och en tvåsamhet som i hög grad innehåller ömsesidig grymhet. Dessa stycken är inte Baudelaires mer konstruktiva, även om de som alltid är välformulerade.
Baudelaire och borgerligheten
De Maistre och Edgar Poe har lärt mig att tänka.
– Baudelaire
Baudelaire är på många sätt djupt anti-bourgeoisie, och riktar sig mot den värld av banaliteter och dumheter som är den moderna. Om media skriver han att ”jag förstår inte, att man med rena händer kan ta i en tidning utan att få konvulsioner av vämjelse.” Om borgarens moraliserande inställning till konsten jämför han med ”ett femfrancsluder” han en gång tog med till Louvre. Då var det ”oanständigheter” borgaren inte kunde hantera, idag är det även ”rasism” och ”sexism”.
I ett långt stycke beskriver han hur amerikanisering och mekanisering kommer skapa ett känslokallt och egoistiskt samhälle, en mardrömsvision präglad även av brist på livskraft. Förfallet kommer inte att visa sig i de politiska institutionerna, utan ”i en hjärtats förnedring”.
Överhuvudtaget är homo economicus något Baudelaire vänder sig mot. Han skriver om handeln:
Varje affärsmans själ är fullständigt fördärvad… handeln är satanisk, ty den är en form av egoism och som sådan den lägsta och tarvligaste.
I likhet med en Klages och en Evola ser han intresset för ekonomi, produktion och konsumtion, och det materiella som något talande för den moderna eran, det ses här inte längre som en perifer men nödvändig aktivitet utan som själva huvudsaken. Jämför Evolas tankar om handling kontra arbete med följande stycke:
Det finns bara tre slags aktningsvärda varelser: prästen, krigaren och skalden. Att veta, att döda och att skapa. De andra är skattskyldiga och dagsverksskyldiga, gjorda för stallet, dvs för att utöva det man kallar yrken.
Det alternativ Baudelaire antyder är dandyn, ”mannen som är fri och ledig och har allmänbildning”. Dandyn är också präglad av en viss känslokyla, och distans till massan (”en dandy kan aldrig vara vulgär”). ”Kan ni tänka er en dandy tala till folket, annat än för att håna det”, frågar Baudelaire och konstaterar att ”den verklige hjälten roar sig ensam”.
Även den moderna demokratin är något Baudelaire föraktar, han summerar sina känslor för eran i orden ”känsla av gränslöst äckel för affischer”. Massan, kollektivet, präglat av dumhet och lydnad, är motsatsen till dandyn. Baudelaire skriver att ”nationerna har stora män bara mot sin vilja”, men han är inte någon given vän av bonapartismen. I likhet med Evola konstaterar han att:
Diktatorn är folkets lakej, ingenting annat – en ynklig roll för övrigt – och hans ära är resultatet av hans förmåga att anpassa sig till den nationella dumheten.
Själva symbolen för denna kollektiva dumhet och borgerlighet är för Baudelaire de förhatliga belgarna. Angående dessa skriver han att ”tron på framåtskridandet är en lära för de lata, för belgier. Det är individen som räknar med att grannarna ska göra arbetet åt honom.”
Carl Schmitt såg Baudelaire som en av de tänkare som ställde diagnos på det sjuka Västerlandet, och ytterst är det en civilisatorisk sjukdom han beskriver. Mot den materialistiska synen på civilisation skriver han att:
Civilisationen ligger inte i gas, ånga eller i bordsdans… folk av nomader, herdar, jägare, åkerbrukare och även människoätare, alla dessa kan med sin energi och personliga duglighet bli våra raser i västerlandet överlägsna. Vi blir kanske utrotade.
Bakom de kanske provocerande orden om demokrati, kvinnor och handelsmän finner vi alltså djupare insikter om vad en civilisation är och vilken människotyp som behövs för att den ska överleva snarare än stelna till dött och innehållslöst skal. Sammantaget är det lätt att förstå vad Schmitt och Benjamin såg hos Baudelaire, han är dessutom synnerligen träffsäker och underhållande i ordvalen.
Om skribenten: Joakim Andersen
