Magnus Söderman – Odalfolket och mannaförbunden

Aktuellt, Hedendom, Historia, Ideologi, Indo-europeana, Inrikespolitik, Kristendom, Litteratur, Metapolitik, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Religion, Samhälle

Vad händer när svenskarna gradvis blir en minoritet i växande delar av sitt gamla hemland, samtidigt som staten antingen vänder sig mot dem eller slutar fungera? Vilka strategier är då att rekommendera? En intressant idéhistorisk tendens de senaste decennierna har varit att delar av högern, i synnerhet den med etno-nationalistiska förtecken, mentalt bryter med staten. Jonas Nilssons Anarko-fascism är ett uttryck för detta, mycket intressant i sammanhanget är också Magnus Södermans bok Odalfolket och mannaförbunden. Detta inte minst då den tydligt återknyter till en historiskt nordisk syn på samhälle och politik och då den också uttryckligen tar upp mannaförbundet som en organisationsform.

Magnus Söderman har en mångårig bakgrund i den nationalistiska oppositionen, han är nu en av de ledande bakom projektet Motgift (också det mer ett framgångsrikt mannaförbund än ett politiskt parti, kan noteras). Denna bakgrund innebär bland annat att han kunnat dra slutsatsen att olika människotyper fungerar bäst i olika sammanhang, själv fungerar han exempelvis bättre i ett projekt som Motgift än i ett politiskt parti. Han har också flera gånger fått förfrågningar från människor som å ena sidan känner att de vill göra något, å andra sidan inte finner alternativ bland existerande organisationer och partier. Det är till denna människotyp Söderman i första hand vänder sig i Odalfolket och mannaförbunden, han skriver uttryckligen att inte alla kommer tilltalas av organisationsformen, ”få äro utvalda”. För de läsare som är det kommer den däremot att kunna spela en betydande roll, boken har potential att bli historiskt betydelsefull. Den organisationsmodell som beskrivs är värdefull och passar både vårt kynne och vår situation väl, men mer om det nedan.

Folk, odalfolk, mannaförbund
Bara den som låter frihetstanken uppfylla ens väsen fullt ut och därmed tar strid för den är en människa med ära.
– Söderman

Magnus beskriver i boken svenskarnas historiskt utsatta situation. Om inget oväntat händer kommer vi snart att vara en minoritet i vårt eget hemland, och får då lära oss hantera etnisk konkurrens och etniska konflikter (samt metaetniska allianser, kanske bör tilläggas). Vi är till skillnad från många av de nya konkurrenterna inte vana vid detta, svenskarna är exempelvis inte ett folk som organiserar sig i klaner. De organiska lösningar som funnits hos oss har dessutom trängts undan av den stora staten, de flesta svenskar är inte mentalt förberedda.

Beskrivningen av situationen upptar dock inte någon större del av boken, Magnus utgår sannolikt från att läsaren är relativt bekant med den. Mer fokus ligger på en beskrivning av det äldre svenska samhället, med utgångspunkt i de tre företeelserna folk, odalfolk och mannaförbund (den hugade kan med fördel jämföra med de tre funktionerna hos indo-européerna). Folket är helheten, kvantiteten. Men bara en del av folket kan sägas tillhöra odalfolket. Söderman återknyter till både runologi, Völkischtänkande och svensk nationalromantik för att ringa in detta odalfolk. Odalfolket är historiskt den närande delen av folket, den fria och självägande bondestammen eller allmogen. I Sverige slog aldrig feodalismen igenom på samma sätt som i många andra länder, och denna bondestam utgjorde därför en stor del av folket. I vår tid är ytterst få fria och självägande, vi äger varken vår bostad eller vår arbetsplats. Men man kan vara fri trots detta, det handlar om mental inställning. Söderman definierar därför dagens odalfolk som ”dem som är fria i tanken och vill vara fria i kroppen”. Gränsen är också mer diffus nu än under medeltiden, det finns många människor som är odalfolk i vardande. Det krävs dock både tanke och handling, ”det som skiljer odalfolket från folk i gemen är att de tar personligt ansvar och därmed också riskerar något” skriver Magnus (jämför Heideggers Sorge, omsorg). Frihet, ansvar, familj och omsorg om folket och dess arv är centrala sidor hos odalfolket. Kort sagt är det ett både individuellt och socialt ideal som beskrivs, med rötter i vårt kynne och vår historia.

Ju större del av folket som också tillhör odalfolket, desto bättre. Atomisering, massamhälle och materialism innebär dock att odalfolket krymper i relation till folket och att det krävs ansträngningar för att bli en del av det. Det har som en röd tråd genom de indo-europeiska folkens historia löpt en organisationsform som kallas mannaförbundet. Historiskt har det normalt haft en kultisk och delvis hemlig aspekt, exempelvis bärsärkar och riddarordnar. Men det har också varit mannaförbund som utgjort folkets sköld och svärd, alltså en militär aspekt. Söderman beskriver flera exempel på historiska mannaförbund, som Jomsvikingarna, Fem-/Vehmdomstolarna och skarpskytterörelsen. Han beskriver deras uppbyggnad, bland annat inslaget av frivillighet och kravet på heder, liksom funktionen av ”sköld och svärd” när odalfolket hotas. Det är också ur odalfolket mannaförbunden rekryteras.

Vi har på Motpol regelbundet lyft fram mannaförbundet som en aktuell organisationsform idag, här finns en betydande samsyn mellan Magnus och mig. På samma sätt som arbetarrådet är socialismens naturliga organisationsform är mannaförbundet den genuina högerns (även om det ibland hänt att mannaförbund trott sig vara politiska partier). Man kan likt Hans Blüher utveckla en fullödig samhällskritik med mannaförbundet som utgångspunkt, mannaförbunden är det som hållit både kyrka, armé och förvaltning samman och utan dem får vi den ”djupaste korruption”. Det behövs då nya mannaförbund. I boken beskrivs praktiska steg för de läsare som vill bygga ett mannaförbund, Söderman talar om att formalisera vänskapsband. Ofta kan en grupp vänner utgå från vänskapen och skapa ett mannaförbund, även om de därefter kan växa organiskt genom att bjuda in noga utvalda män. Mannaförbunden kommer skilja sig åt vad gäller detaljer, vissa kanske är hemliga för utomstående medan andra har en mer utåtriktad verksamhet. Söderman rekommenderar att de tar sitt ansvar för närsamhället på allvar, det kan handla om att vara ”pappor på stan” eller hålla studiecirklar i vår historia. Aspekten av ”sköld och svärd” betonas också, mannaförbundets medlemmar ska vara i form och gärna träna kampsport eller skytte tillsammans. En del mannaförbund kan välja att kombinera det med politisk aktivism. Många invandrargrupper hjälper medvetet sina egna ekonomiskt och genom kontakter, Söderman rekommenderar att man i mannaförbundet gör detsamma. På så vis kan man stå väl rustade när/om samhället kollapsar, gradvis eller plötsligt. Mannaförbunden kan då åter träda fram som odalfolkets sköld och svärd.

Styckena om hur ett mannaförbund konkret kan byggas upp, förslag på regler och symbolik, är givande. Magnus har gedigen bakgrund i organisationer och detta kommer här väl till användning. Värdefulla är också resonemangen om relationen mellan folkrörelse, mannaförbund och partier. Här finns också en betydande samsyn mellan min ståndpunkt och Magnus, folkrörelsen är inte identisk med partiet och måste innehålla flera organisationsformer och ha relativt högt i tak. Den som mot mannaförbundet invänder att vi behöver partier bör notera att det ena inte utesluter det andra. Sammantaget är detta alltså en användbar bok, i synnerhet för de läsare Magnus riktar sig till, de som strävar efter att göra mer men inte enbart i en organisation.

Pin It
  • Ozcarian

    Märkligt att artikeln inte fått några kommentarer. Ämnet är det viktigaste tänkbara. Hur den svenske och i förlängningen europeiske mannen skall få tummen ur arslet, sluta sig samman med likasinnade och formalisera vänskapsband och grunda ordnar och mannaförbund. Allt handlar om att skapa sig medlen för sin egen överlevnad. Skit i statsnostalgi – det är folkets släkter och familjer som utgör framtiden, deras självhushållning a inte huruvida våra departement har finansiering, vart vi hamnar i OECD:s tabeller osv. Parlamentarismen har snart passerat. Vad blir kvar?

  • EvigtRegn

    När vi bryter med staten men inte bara vill ge upp, då är mannaförbunden den naturliga vägen framåt. Speciellt i vår atomiserade ålder där det ibland känns som äkta vänskap är jämförelsevis sällsynt, t.o.m bland vänner som känt varandra i årtionden.

    Ser fram emot att läsa boken.

  • Lucy Lipinska

    Förtjänstfullt av Joakim Andersen att inkomma med denna ypperliga presentation av Magnus Söderman, en begåvad man som så ihärdigt kämpar för det svenska folket.

  • Simon Andersson

    Detta känns alltmer som den realistiska vägen att vandra och lägga fokus på, att gradvis bryta med staten samtidigt som man försöker bli autonom i motsvarande grad, och bygga upp parallella strukter.