Jonas Nilsson – Anarko-fascism

Fascism, Filosofi, Identitarism, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Liberalism, Litteratur, Metapolitik, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle

  • 12
    Delningar

Jonas Nilsson har nyligen gett ut en bok med titeln Anarko-fascism. Ordet kan vid en första anblick framstå som en självmotsägelse, åtminstone om man tolkar samtiden genom 1900-talets glasögon. I kampanjen för Trump och kring den såkallade alternativa högern finner man dock ofta att mer frihetliga libertarianer och anarko-kapitalister sammanstrålar med grupper som av sig själva och/eller andra beskrivs som ”fascister”. Detta är ett intressant samtidshistoriskt fenomen som antyder att 1900-talets politiska begrepp och konfliktlinjer inte nödvändigtvis är relevanta längre. Allt som varit fast förflyktigas.

Vill man förstå fenomenet är Jonas bok, med undertiteln Naturen återfödd, en givande bekantskap. Nilsson är bland annat statsvetare utbildad vid Försvarshögskolan, han har varit aktiv i både Ukrainas och Sydafrikas radikalnationalistiska miljöer. Boken är intressant inte minst då den förenar en medvetenhet om det politiska, i Carl Schmitts anda, med en frihetlig och nordisk sensibilitet. Detta är inte en alldeles vanlig kombination, men väl en givande sådan.

Lögnen, Kriget och Staten
Fåraherden har öppnat grinden till vargarna under förevändningen att alla djur borde komma överens.
– Jonas Nilsson

Inflytandet från Schmitt märks då Nilsson betonar att en politisk ordning måste vara förenlig med verkligheten, med de lagar som gäller för historia och politik. Dessa lagar har bland annat beskrivits av just Schmitt, med distinktionen mellan vän och fiende som själva grunden för det politiska. På liknande vis beskriver Nilsson skillnaden mellan män och kvinnor som en både biologisk och politisk realitet eller lag. Den grupp som förnekar och bryter mot dessa lagar kommer på sikt att drabbas negativt av det, det finns ett visst spelutrymme men det finns också en gräns för det. En grupp som feminiserar sin försvarsmakt förlorar exempelvis både fysisk och mental försvarsförmåga, jämfört med grupper som inte gör det. Nilsson återknyter till militärhistorikern Martin van Creveld och noterar att ”kvinnor behöver män som mest när de är hotade av andra män, och män behöver kvinnor som mest när de vill skaffa barn.” Ett samhälle som skickar ut kvinnor i krig kan exempelvis få problem med återväxten om det blir ett svårt krig. Ett samhälle som låtsas att uttalade fiender egentligen är vänner kan drabbas av andra problem.

Dagens liberala Sverige bygger inte på en sådan förenlighet med verkligheten som Nilsson efterlyser, han menar att det istället bygger på lögner. Lögner har konsekvenser, både för individer och grupper. I synnerhet gäller detta oförmågan att urskilja det schmittianska ”vi” och ”dom”, något som ersatts av ett liberalt ”tillsammans”. Att detta ”tillsammans” bygger på en lögn bekräftas bland annat av terrordåd, etniskt selektiv kriminalitet, massiva angrepp på poliser och gruppvåldtäktsepidemier. Alla dessa dåd är politiska, ett angrepp från ett specifikt ”vi” riktat mot ett specifikt ”dom”. Alla effektiva sätt att hantera dem måste utgå från att man erkänner detta, inser att det här inte handlar om vanliga ”brott”. Detta erkännande är dock liberaler inte kapabla till, då det skulle avslöja lögnen bakom deras ”tillsammans”. Här görs ett val mellan Lögnen och trygghetsskapande. Nilssons resonemang kring detta är ett fruktbart användande av Schmitt för att analysera och kritisera det mångkulturella projektet, ett perspektiv som sannolikt kan ge flera läsare nyttiga aha-upplevelser.

Resultatet av Lögnen är för Nilsson Kriget. Ett ”tillsammans” uppstår inte, istället har grupper av andra ”vi” bland annat tagit över territorium i förorterna (oavsett om vi kallar dem no-go-zoner eller något annat). Jonas beskriver hur ett feminiserat etablissemang är oförmöget att förstå och hantera detta. Resultatet av denna balkanisering blir på sikt gradvis eskalerande konflikter, mellan män från olika ”vi” i konflikt. Nilssons ”vi” är etniskt definierat, ättlingarna till vikingar och fria svenska män. Oavsett hur läsaren definierar sitt ”vi” är Jonas analys av den redan inledda konflikten givande, ”för att kunna utkämpa ett krig måste det först klarläggas vad det är för krig som aktören befinner sig i”. Militär övermakt är exempelvis irrelevant om man inte är beredd at använda den, våra politiker har inga planer på att återta förorterna om det skulle medföra dödsoffer med åtföljande eskalering och mediala drev. Jonas jämför här med Ukraina och Maidan, det är snarast ”nävarna” som kommer spela huvudrollen i Sverige.

Om Lögnen leder till Kriget är det värdefullt både att veta ”vad det är för krig som aktören befinner sig i” och hur det kan vinnas. Men det blir också viktigt att veta hur vi kan organisera ett hållbart samhälle som inte bygger på lögner. Det är här Nilssons kombination av frihetligt och politiskt tänkande blir tydligast. Han ser inte folk och stat som synonymer, utan är tvärtom kritisk till den förvuxna stat som både möjliggör och blir beroende av Lögnen. Det är folket som byggt vårt framgångsrika samhälle, inte staten. Målet för Nilsson blir ett decentraliserat och anarkiskt samhälle. Ett sådant förutsätter bland annat en beväpnad befolkning. Det förutsätter också att heder och ära återigen blir aktuella värden, exempelvis genom att dueller legaliseras. Ett ”vi” med betydande konkurrens, ibland även dödlig sådan, inbördes, vinner den styrka som krävs för att bemöta andra ”vi”. Jonas noterar också att i nuläget behöver vi inte vara starka nog att ersätta staten, det räcker att vara starka nog att ställa sig utanför den.

Boken avslutas med en vers från Havamal, och det märks att Jonas uppskattar det nordiska sättet att utrycka sig. Språket genomsyras av patos, men även av ett stort antal kärnfulla meningar som passar väl som citat. ”En markinnehavare ska behöva tänka både en och två gånger innan denne upplåter sin mark till personer som har en negativ påverkan på resten av samhället” skriver han exempelvis angående asylprofitörer. Creveldskt anstrukna ”migration är krig” är en annan, liksom ”all auktoritet vilar i slutändan på våldsförmågan… allt som är givet saknar värde.” Detta kan tyckas cyniskt och mörkt för den liberale läsaren, men det är en aspekt av verkligheten vi bör ta på allvar.

Sammantaget är det alltså en läsvärd bok, i synnerhet för en specifik personlighetstyp. Den är skriven ur ett perspektiv som förenar mycket av libertarianismens mål med radikalhögerns insikter och vice versa. Värdefullt är inte minst det idékomplex där manlighet, heder och det politiskas realiteter bildar en helhet. Boken läses därför med fördel i kombination med Jack Donovans Way of Men.


  • 12
    Delningar