Freud och massans psykologi

Åsiktskorridoren, Filosofi, Historia, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle

Sigmund Freud är idag något av ett hatobjekt för den radikala högern. Julius Evola menade att Freud var en materialist som fokuserade på människans lägre sidor, en kritik som upprepats även av psykologer som Roberto Assagioli. Freud uttryckte i brevväxling att han enbart var intresserad av människans ”källarvåning”, Assagioli menade att hans eget intresseområde var ”hela byggnaden”. Evolas fokus låg bildligt talat på övervåningen. Kritiken är alltså i många delar berättigad, man har större utbyte av Jung än av Freud om man vill utvecklas som människa.

Alt-Freud

Samtidigt finns det hos Freud ett flertal intressanta och användbara dimensioner. Där finns den rena kuriosan, som Freuds mer än akademiska intresse för kokain, och hans av hänsyn till borgerligheten nedtonade intresse för telepati. Freud hade också intressanta vänner, som antisemiten och Männerbundteoretikern Blüher (Freud bröt med honom som följd av att han utmanade Freuds teori om homosexualitet, inte på grund av antisemitismen) och den märklige Wilhelm Fliess. Ihop med Fliess utvecklade Freud en besynnerlig praktik byggd på kopplingen mellan de nasala och genitala regionerna, en kirurgisk praktik som förstörde näsan på åtminstone en av Fliess patienter.

Men Freud betraktades under sin levnad också som en kulturpessimistisk reaktionär, hans människosyn som oförenlig med utopiskt tänkande. Detta är en bild som först utmanades långt senare av Marcuse med flera freudo-marxister. Antiliberaler som Blüher och Ludovici fann inspiration i hans teorier, på liknande vis som Paglia och Michea idag (Micheas analys av patriarkalt respektive matriarkalt förtryck rekommenderas den som vill förstå senmodern totalitarism). Gissningsvis beror detta på att Freuds antropologi påminner mycket om Nietzsches, med fokus på det undermedvetna och det endast dunkelt tänkta som drivkrafter för människa och samhälle. Detta kan exempelvis tillämpas i en analys av liberalismen. Liberalismens fokus ligger på ytan, på det öppet sagda, det rationella. Men denna lilla sfär av rationalitet bygger på det för-liberala omedvetna, på väldiga krafter och sentiment som liberalen är omedveten om. Man kan jämföra med Freuds ”jaget” och ”detet”, liberalen underskattar detet och förstår som följd av detta varken samhällelig degeneration eller etniska konflikter. En central insikt från både Nietzsche och Freud är att det människor säger att de drivs av, om det sedan handlar om ”rättvisa” eller något annat fint, sällan är det de egentligen drivs av. Dels ljuger de för andra om sina verkliga motiv, för det mesta ljuger de också för sig själva. Detta är en särskilt viktig insikt för vårt folk, vi svenskar har av folkpsykologer aldrig beskrivits som särskilt psykologiskt begåvade och bör ibland påminnas om diskrepansen mellan fasad och verklighet.

Freud och massan
Masspsykologin behandlar individen som medlem av en stam, ett folk, en kast, ett stånd…
– Freud

Bilden av Freud som en dyster reaktionär i dåligt sällskap bekräftas av Massenspychologie und Ich-analyse. Han utgår där i hög grad från gruppsykologen Gustave Le Bon, för vår tid suspekt både i egenskap av anti-socialist och av rasist. De båda herrarna delade intresset för det som äger rum i det fördolda, även Le Bon fokuserade på massan som irrationell. Freud beskriver med utgångspunkt i Le Bon, Trotter och McDougall människan som ett socialt djur. Men till skillnad från många andra menar han att hon är ett horddjur snarare än ett flockdjur, ”Hordentier” snarare än ”Herdentier”. Här stöter vi på Freuds inte alldeles vetenskapligt accepterade teori om urhorden och det ursprungliga fadersmordet, detta leder i varje fall till att ledaren står i centrum i många av hans resonemang. Urhordens ledare beskriver han som den ursprungliga alfahanen, uttryckligen som Nietzsches övermänniska, sedermera mördad av sina svagare men numerärt överlägsna söner. För att gruppen ska fungera underlättar det om dess medlemmar tror att ledaren/urfadern älskar dem alla lika mycket, här anser sig Freud spåra en egalitär aspekt i bland annat armé och kyrka. Delvis kan vi också ana förklaringar till totalitarismens ledarkulter i Freuds resonemang: ”gruppens ledare är fortfarande den fruktade urfadern, gruppen vill ännu styras av ohämmad kraft.” De många jämlikarna tycks psykologiskt behöva en ledare. Behovet av gränser till andra grupper leder också till Freuds intressanta ”de små skillnadernas narcissism”. Sällan ogillar man någon så mycket som den som nästan tycker som man själv.

Av McDougall inspirerades Freud i sin förståelse av organiserade grupper med lång livslängd, egna traditioner et cetera. Dessa binds samman av libidinala band enligt Freud, något som också förklarar varför de är intoleranta mot utomstående. Detta är oundvikligt, grupper behöver ett mått av intolerans för att fortleva. Freud gör en typiskt reaktionär jämförelse och noterar att ”om ett annat gruppband tar religionens plats, och socialismens band tycks vara på väg att lyckas med det, kommer det att finnas samma intolerans mot utomstående som under religionskrigen. I förbigående noterar Freud också att religionerna åtminstone skyddade de troende mot neuroser.

I likhet med McDougall skiljer Freud också mellan olika sorters grupper, här kan resonemangen vara av intresse för den som vill jämföra med dagens integrationsdebatt. Freud skriver: ”det finns flyktiga grupper och extremt långlivade grupper, homogena grupper som består av samma sorts individer, och artificiella grupper som behöver en yttre kraft för att hållas samman”. Artificiella grupper behöver kort sagt en större stat för att hållas samman än mer homogena grupper, enligt Freud.

Vad gäller beskrivningen av gruppens, och massans, psykologi skiljer sig Freud inte så mycket från Le Bon, även om han använder sin egen begreppsapparat (identifikation, suggestion, överjag et cetera). Han delar Le Bons syn på massan som i grunden konservativ, liksom att den tänker i bilder. Massan tänker simpelt och överdrivet, men den känner heller inte tvekan. Freud använder sina egna termer, och skriver att i gruppen faller överjaget bort medan det omedvetna blir synligare. Le Bon menade att grupper ibland kan vara kapabla till handlingar av mod, nåd och generositet som individer inte är, även Freud är positiv till sidor av gruppens psykologi. Han noterar att gruppmedvetandet inte bara är simpelt, det är kapabelt till handlingar av genialitet. Detta märker vi inte minst i språket, i folksånger, folklore och liknande. Detta tycks dock gälla långvariga grupper snarare än artificiella grupper, det är tveksamt om den artificiella gruppen är kapabel till skapande av detta slag.

Mer underhållande kuriosa är Freuds och Trotters skildring av den sociala instinkten. Trotter menade att människan av förklarliga skäl är rädd för att bli övergiven, och därför ogärna utmanar flocken. Detta förklarar delvis fenomenen politisk korrekthet och åsiktskorridorer. Freud delar delvis Trotters bedömning, men tillägger alltså att människan är ett horddjur snarare än ett flockdjur. I en typisk formulering skriver Freud också att det länge varit hans övertygelse att ”samvetets kärna är rädslan för samhället (Soziale Angst)”. Här anar man varför Evola hade svårt för Freud (båda herrarna var annars intresserade av skillnaderna mellan människor, med Evolas terminologi deras personliga ekvationer).

Sammantaget finner vi alltså inslag hos Freud som påminner om Nietzsche, även om vi alltså också förstår varför hans människosyn inte tilltalade Evola och vilka dess brister är. Vill vi förstå gruppsykologi är han ett givande komplement till Le Bon, likaså kan man använda en subversiv läsning av Freud och Nietzsche för att dekonstruera liberalismen och det artificiella samhälle den skapat.

Relaterat

Sloterdijk och den postmoderna massan
Edward Bernays – PR

Pin It
  • Trogloditus

    Freud var strängt konservativ då han ansåg att kulturen tjänar som bålverk mot det instinktuella omedvetna som annars med tiden överflyglar den medvetna och kontrollerade sidan av människan, den som utgår från ”överjaget”. Den sexuella frigörelsen som inleddes på 60-talet hade Freud betraktat som en ohygglig utveckling, som i längden måste leda till civilisationens undergång. Han var fullt på det klara med att sexualiteten måste tyglas. Vi kan ju iaktta hos de mer primitiva folkslagen hur de upplever sexualiteten såsom oerhört central. De kallar svenska kvinnor för horor eftersom de själva är ”horor”. Deras ståndpunkt innebär nämligen en projektion av deras egna sexuella fixering.

    Freud synes ha haft delvis rätt emedan den primitiva människan tycks vara synnerligen benägen att genomgå regress till dagdriveri och ohejdat sexuellt och kriminellt beteende. Men han underskattade den kultiverade delen av vår psykologi eftersom han trodde att den enkom var inlärd. Den är emellertid i hög grad medfödd.