Den borgerliga högern kopplar gärna subversiva idéer till staten, ibland till den grad att det talas om att ”krossa socialismen”. Tanken kan vara god, men man missar kopplingen mellan subversion och kapital och överhuvudtaget historisk förändring som fenomen. Den annars givande neoreaktionära analysen lider delvis av detta, med fokus på den så kallade Katedralen och mindre intresse för Kapitalet. Idag blir det dock tydligare för varje dag som går att subversionen inte är begränsad till staten, att skiljelinjen mellan ”offentligt” och ”privat” kanske rentav hör 1800-talet till. Stora företag som Twitter, Paypal och Google agerar allt oftare som politiska aktörer och saboterar för användare med mer eller mindre etablissemangs- och systemkritiska åsikter. De har samtidigt nära band till stat och NGO:s.

Detta bekräftar riktigheten i Samuel Francis tes i Leviathan, att vi lever i en ny verklighet där ”den nya klassen” kontrollerar både statliga, privata och ”ideella” byråkratier och att gränserna mellan dem delvis brutit samman. Politisk korrekthet, med ett tveksamt uttryck ”kulturmarxism”, hör intimt samman med den nya klassens världsbild och intressen (i varje fall på kort sikt, på längre sikt är det tveksamt och det är något som kan användas för att nå den nya klassens avantgarde). Det är ett värdefullt perspektiv, i synnerhet i kombination med insikten att konfliktlinjen idag står mellan folk och etablissemang och att det är kontraproduktivt att fetischisera 1800-talsliberalismens redan passerade kategorier (något civilt samhälle har vi exempelvis inte längre, yttrandefrihetens och demokratins förutsättningar undermineras konstant).

Woke Capital
I’d say the most significant thing I learned is that documenting this stuff is important. And not just the outrage PR generating Woke Cap gambits, but the everyday Diversity and Inclusion signaling, Unconscious Bias, Privilege, etc. more subtle conceding of frame to the radfems/critical race theorists/.
– Woke Capital

Givande i sammanhanget är också projektet Woke Capital, där twittraren med samma namn samlar exempel på hur politiskt korrekta och radikaliserade många stora företag är. Ansatsen är mycket positiv, genomförandet lämnar däremot en del övrigt att önska. Inte minst begränsas genomslaget av ett olyckligt språkbruk (det finns många som är intresserade av fenomenet ”woke capital” men ogärna retweetar uttryck som ”sodomites”). Oavsett vilket, ansatsen är givande och genom att lyfta fram reklam och liknande visar Woke Capital hur subversiva de stora företagen blivit (”konvergerade” för att låna Vox Days språkbruk).

I en intressant intervju på likaledes intressanta Parallax berättar Woke Capital om projektet. Synsättet är starkt påverkat av det neoreaktionära, men i fokus står ”the intersection of Capital and the Cathedral”. Alltså ett område man som neoreaktionär gärna försummar. Han berättar att han har en bakgrund som libertarian och att det därför tog ett tag att inse hur radikala och ”woke” storföretagen blivit (”it was in 2015 when I was made aware that Goldman Sachs was flying a Pride Flag on their flagpole next to the American Flag”).

När han ska förklara fenomenet radikaliserade storföretag går han dels in på de vanliga faktorerna, som indoktrinering och rädsla/repressalier. Men han kommer också fram till en mer originell och spännande slutsats, nämligen att politisk korrekthet är ett sätt för verkligt stora företag att sabotera för sina mindre konkurrenter. Det påminner på så vis om ett övermått av lagstiftning och byråkrati, vilket har samma effekt. Stora företag har råd med det, mindre företag har det inte alltid. Woke Capital tar också upp kopplingen mellan HR-avdelningen, staten och kapitalet.

Sammantaget är det givande läsning, med många exempel på hur subversiva storföretagen är. För många läsare torde det skapa en aha-upplevelse, om man tidigare sett provokativa annonser och reklamfilmer som enstaka, irriterande undantag kommer de nu att finnas överallt. En del obesvarad lojalitet till ”privata företag” kan kanske också utmanas, ”privata företag” är ett lika meningslöst begrepp som ”invandrare”. Samtidigt är förklaringen begränsad, och skulle kunna kompletteras med både Sam Francis, Alain Soral och äldre antikapitalister som Günther, Castoriadis eller Marx. Det finns något subversivt i kapitalets logik (C – M – C), och det kommer bryta ner autonoma sfärer som religion, könsroller, konst och familj om dessa inte medvetet skyddas. ”Allt som är fast förflyktigas” som Marx uttryckte det i en av sina mer konservativt revolutionära stunder. Samtidigt har kapitalismen som historisk verklighet, snarare än som abstraktion, genomgått en grundläggande förändring från 1800-talet. Istället för 1800-talets konkurrens och viktorianska eller rentav socialdarwinistiska värden har vi fått det Clouscard kallade en capitalisme de la séduction och en libéralisme-libertaire. Det finns en koppling mellan detta å ena sidan och politisk korrekthet och hedonism å den andra. Dessutom producerar den sena realkapitalism Soral och Francis beskrivit en människotyp som är mottaglig för både Katedralen och ”woke capital”, en människotyp driven av ett existentiellt underskott. Dessa två faktorer kompletterar den neoreaktionära förklaringen, vad man vill dra för slutsatser av dem är ett mer personligt val (jämför Hoppe, Evola och Marx som tre strategier). Existensen av woke capital bör oavsett vilket belysas, och profiterna för de aktuella företagen hotas genom bojkott, konkurrens och annat.

Tipstack till Chris Dulny.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.