Kommunistiska Partiets ordförande Robert Mathiasson tog nyligen ställning mot FN:s ramverk för migration. Partiet ställde sig genom detta på samma sida som stora delar av den mer genuina högern, och återknöt samtidigt till sina egna rötter. De senaste decennierna har vi kunnat följa hur vänsterliberala sentiment och teoribildning likt en ideologisk och politisk gökunge tagit plats i den historiska vänstern och sedan alltmer slängt sådant som klasskamp, välfärd och antiimperialism ur boet. De uttalat marxistiska partierna stod emot denna process längre än en del andra, men har inte varit immuna. Idag börjar vi se tecken på motstånd i delar av vänstern, tydligast kanske hos kretsen kring Sahra Wagenknecht i Tyskland (till denna återkommer vi framöver, både vad gäller deras analys av massinvandring och av politisk korrekthet som ideologi).
Det finns nämligen en avgrund mellan den ursprungliga synen på den nationella frågan i arbetarrörelsen, och den ståndpunkt som kan sammanfattas i besvärjelser som ”inga gränser”. Den förstnämnda var inter-nationalistisk, utgick från samarbete mellan nationer, den senare är anti-nationalistisk. Det finns en hel del argument för Kommunistiska Partiets mognare ståndpunkt om man återgår till Marx och Engels. Ibland återgår människor till orden i Manifestet, att ”arbetarna har inget fosterland”, men de båda herrarnas analys var betydligt mer nyanserad än så och mognade över tid. Dialektiken mellan klass och nation tillhör det mer spännande i Marx och Engels tänkande, och uttrycks ofta i analysen av mer konkreta händelser och frågor.
Det torde vara välkänt att Marx var väl medveten om att invandring av arbetskraft var ett av kapitalets vapen mot arbetarna. Det finns här två aspekter, en ekonomisk och en politisk. Ekonomiskt ökar utbudet av arbetskraft och lönerna sjunker. Samtidigt kan de nytillkomna arbetarna ha lägre krav, de kan arbeta för löner som de infödda ser som skamliga. Ernest Mandel talade här om lönens historisk-moraliska del, Engels beskrev samma process i samband med invandringen av irländska arbetare till engelska industristäder. Att detta gynnar kapitalet är hur som helst uppenbart.
Den politiska aspekten är väl så intressant. I analysen av arbetarrörelsens förutsättningar i Nordamerika tog Marx och Engels fasta på att slaveri och invandring skapade en situation där arbetarklassen var etniskt splittrad. Detta försvårade allvarligt framväxten av både klassmedvetande och arbetarrörelse, även om de båda herrarna inte tycks ha sett svårigheterna som oöverstigliga. Utgår man från en marxistisk analys innebär detta oavsett vilket att det är fullständigt förutsägbart att massinvandringen till Sverige lett till ett växande SD och en alltmer splittrad arbetarklass. Att moralisera över detta är i grunden en marxist främmande, det hela borde istället ha undvikits till att börja med. Men den svenska vänstern kapades av vänsterliberaler, och dessa moraliserar hellre än de analyserar.
Värd att notera är dialektiken mellan nation och klass hos Marx och Engels, som här bara kan skisseras. Med några undantag stöttade de nationers kamp för oberoende och frihet, bland annat Polens och Irlands sak. Här fanns både romantiska, moraliska och instrumentella överväganden, de senare är de i sammanhanget mest intressanta. Marx var väl medveten om att demografi och migration kunde utnyttjas som vapen, och skrev om Irland att britternas plan varit ”clearing the island of the natives, and stocking it with loyal Englishmen”. Utgångspunkten var generellt att framgångsrik klasskamp förutsatte nationellt oberoende. Engels formulerade detta som att ”an international movement of the proletariat is possible only among independent nations”. Den europeiska revolutionen förutsatte irländsk och polsk frihet, Enges fortsatte: ”there are two nations in Europe which do not only have the right but the duty to be nationalistic before they become internationalists”. Av detta kan man dra slutsatsen att nation trumfar klass i politiken, fullt så långt gick inte Marx och Engels även om slutsatsen finns implicit hos dem. Oavsett vilket är deras resonemang här vida överlägsna dagens vänsterliberala tjatter om ”öppna gränser”. Vilka slutsatser man av detta ska dra vad gäller ”det mångkulturella samhället” överlåts åt läsaren själv. Svenskarna är idag inte en oberoende nation i Marx och Engels mening, överhetens avsikt med invandringen för tankarna till den demografiska krigföring Marx summerade som ”stocking it with loyal Englishmen” och vi har snart flera de facto numerärt omfattande nationer i Sverige. Den nordamerikanska situationen har medvetet skapats i Sverige, och vänstern har aktivt arbetat för det.
Men det finns också en tredje aspekt av detta, som bara antyds hos Marx. Den för tankarna till Putnam och utgår från relationen mellan grupperna i en mångkultur. Vissa former av främlingsfientlighet och etnomasochism utgår från att det är diverse fel på den ena eller den andra gruppen, men Marx menade att det är relationen i sig som är intressant. I sina anteckningar inför ett tal om den irländska frågan menade han att det låg i det engelska folkets eget intresse med ett fritt Irland (med en typiskt marxsk formulering ”a cause of humanity and right, but above all a specific English question”). Förtrycket av irländarna gynnade överheten, den ledde också till en migration som sänkte engelsmännens löner. Men det mer oväntade är att Marx explicit tog ställning mot mångkultur som idé och då inte enbart av ekonomiska skäl. Marx använde ordvalet ”lowering the character of the English and Irish” för att beskriva effekten av irländare i England. Exakt vad han menade är svårt att veta, ledtrådar kan man få i Engels tidiga Den arbetande klassens läge i England. Alltför långtgående slutsatser bör inte dras av detta, men det antyder som synes att Marx inte var någon självklar vän av mångkultur som idé. För de marxister, eller andra, som vill argumentera mot vänsterliberalt och utopiskt tankegods finns det en hel del ammunition hos de båda skäggiga herrarna.
Om skribenten: Joakim Andersen
