Rick och Morty som indo-europeiska arketyper

Aktuellt, Ideologi, Kultur, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Religion, Samhälle, Underhållning

  • 23
    Delningar

Carl Jung jämförde på sin tid arketypernas återkomst med en rörmokare som skapat stopp i rören, detta innebär i klartext att de kommer tillbaka, och det i en urkrafternas överflödande triumf som kan lämna ett hem vattenskadat, en inkompetent rörmokare rättmätigt dränkt, och det kollektiva omedvetna rensat från sedimenterade sentiment. Ett exempel på detta från populärkulturen är den intressanta och givande TV-serien Rick and Morty där en passiv nihilism jämförbar med ”den fete familjemannen” gradvis slår över i en annan typologisk polaritet och etablerar en intressant och spännande relation till en aktiv nihilism med mytisk-arketypiska förtecken igenkännbara från indo-europeiska, eller rentav atlantiska, teman, det är kort sagt en värdig fortsättning på den tecknade seriens silverålder från vilken vi minns klassiker som Duckman (i förbigående sagt den enda seriefigur som både förföljts av globalister förklädda till feminister och läst konspirationslitteratur med farlig symbolik). De båda intressanta huvudpersonerna i Rick and Morty är den galne vetenskapsmannen/faustiske magikern Rick Sanchez, efternamnet hänvisar uppenbarligen inte till hispanics utan till en annan form av Sanchez känd från Urban Dictionary och kriget mellan USA och Mexiko, förnamnet är lika laddat det och kommer från germanska ric, makt eller herravälde, och hard, modig, vi finner alltså här en intressant spirituell-thumotisk virilitet kopplad primärt till den första av Georges Dumezils tre indo-europeiska funktioner men i någon mån också den andra och fjärde (jämför Bruce Lincoln, enligt vissa källor är gestalten Abradolf Lincler en kärleksfull referens till just Lincolns teorier om den fjärde indo-europeiska funktionen), nämnas kan också att figuren ursprungligen var avsedd som en parodi på ”Doc” i Back to the Future, på samma gång en intressant/hauntologisk hyllning till det eviga 80-talet och en transhistorisk form av ”implicit whiteness” (den hugade drar av detta sina egna slutsatser), Morty är i förhållande till sin numinöst-magiske morfar en representant för den tredje funktionen, majoritetssamhället, moderniteten, pöbel-bourgeoisin, massan och en ”Envar” likt althögerns Pepe, på gammalfranska betyder Mortimer föga förvånande ”stillvatten” (jämför ”vattnen” hos Evola men också Elaine Morgan), han är feg, gnällig och sparrisarmad, deltar högst motvilligt i sin morfars interkosmiska och transkronologiska morfar, alla kan tyvärr sorgligt nog känna igen sig i denna androgyne och infantila statist-gestalt, driven av biologiska och socialt-konforma, materiella drivkrafter snarare än heroiska och virila dylika.

rm
– ”Se Morty, se!” Rick öppnar symboliskt Mortys ögon och tvingar honom att ”svälja” ”det röda pillret” och bli ”vaken”, notera särskilt den på samma gång inverterade och rättvända fingersymboliken

Redan här finner vi en intressant och avgörande arketypisk-generationell indo-europeisk arketyp, dyaden Rick och Morty för tankarna till Teratologens arketypisk-pedagogiska ”morfar och pyret”, ålderdom, bisterhet, antinomi och visdom som symboliskt sammankopplade, och i förlängningen till Oden som gudalärare för koryos, bandet av unga krigare som ska initieras i folkets traditioner och riter, och vad är parets resor i tid och rum annat än just en serie prövningar och invigningar som gradvis leder fram till att Morty blir en man i motsatt riktning till hans borgerlig-biologiska faders nedstigande i det lägre än mänskliga i seriens tredje och definierande säsong? Både i Havamal, Lovecraft och Lil Wayne finner vi insikten att ”wisdom is bleak, and that’s a word from the wise”, hög intelligens och kunskap bidrar inte till lycka utan till smärtsamma insikter i hur människor och världen fungerar, till sökan efter något radikalt annat än det banala och moderna (jämför det deleuzianska ”becoming pickle” i tredje säsongen eller den symboliska representationen av att moderna ”individer” är utbytbara, närmast simulacra, och Ricks eviga återkomst a la Blanqui, i alla universa finns det en Rick och en Morty vilket bekräftar vår teori om att vi här har att göra med en mer än mytisk dyad), detta tema brottas både Rick och seriens skapare med, något som genomsyrar dess ofta gravt nihilistiska, synnerligen mörka, teman samtidigt som publiken med en von neumannsk IQ kan indentifiera sig med Ricks existentiella vedermödor och ennui, för här finns också en träffsäker och givande samhällskritik, vad innebär det exempelvis egentligen när Rick bryter TV-mediets fjärde dimension och närmast desperat ber omgivningen/tittaren att ”don’t get me started on Israel” eller när han likt en intergalaktisk psykonaut växlar mellan att leverera sanningar som slår sönder småborgerliga illusioner och att kräkas i munnen när han talar eller när han som vit man i avsnittet Rickshawnk Redemption symboliskt trotsar USA:s rasifierade, bitvis både reellt och narrativt nakna, president i en serie mycket starka scener som man bär med sig länge efter att man sett avsnittet, detta är kort sagt filosofi som lämnar Stirner och Vaneigem vanmäktiga, långt bakom sig, och filosoferar vildsint och innovativt med både hammaren och flaskan.

ek
– Morty upptäcker att )ekorrarna( kontrollerar världen

Samtidigt genomsyras serien av häpnadsväckande insikter, från det tydligt allegoriska avsnittet där ekorrfrågan tas upp till avsnitt som inte kan tolkas annat än som ett angrepp på fenomenen SD Thailand och FI Gambia och västerländska könsrelationer i gemen, alltså det avsnitt där Mortys av slavmoral pestsmittade och av Rick med rätta föraktade far, en biologiskt sett ung boomer, blir ihop med en utomjordisk hona och detta slutar illa, eller det avsnitt där modern populärkultur skoningslöst och föraktfullt dissekeras i trallvänliga låten Schwifty (att defekera på dansgolvet visar sig där mycket riktigt vara den logiska fortsättningen på att twerka, jämför Evolas analys av den moderna människans dragning till det vulgära i The Bow and the Club), man kan också nämna den för många tittare direkt skrämmande insikten att liberalism och nationalsocialism ytterst och materialistiskt ur ett mer traditionellt perspektiv förenas i gestalten Abradolf Lincler (jämför Dugins analys, talande nog skriven efter att avsnittet sändes), avsnittet med Moonmen är också en mångbottnad och subtil frontalattack på politisk korrekthet, etnomasochism och universalism emedan Morty där försöker hjälpa en främmande livsform men det sedan visar sig att denna vill utplåna alla andra livsformer trots att den just sjungit så övertygande om kärlek och fred (detta avsnitt måste vara riktat direkt till de opsykologiska svenskarna), även Froopyland är en finkänslig varning för artificiell verklighet, kannibalistisk narcissism och skådespelssamhället, sammantaget är detta en oväntat existentiell serie om det inferno den moderna världen är för den differentierade människan, något Rick och i växande grad även Morty och Summer får sägas representera, det är därför en intressant och värdefull utveckling att den nått den framgång den gjort i Septentrion, vi lever i spännande tider.


  • 23
    Delningar
  • White Mothership

    April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

  • Underhållning på toppnivå. Dessutom ett kul och innovativt grepp att utmana läsarens intellekt genom att minimera antalet punkter. 😉 Glad påsk!

    • Tack, jag strävar efter att minska antalet punkter varje april tills texten så att säga når nollpunkten 🙂 Glad påsk!

  • Raina Berglund

    Idag överträffade du dig själv! Glad Påsk!

  • PlebisPlebojis

    Kolla in Pinky & The Brain om du inte redan har det….