Om Historien

Historia, Kultur, Litteratur

Några associationer i anslutning till Tomas Tranströmers dikt ”Om Historien”.

 

Vi är nedsänkta, säger diktens första strof. Men i vad? Inte i historien, som man också hade kunnat tän­ka sig, utan i nuet. I ett nu som liknar historien. Den egendomliga passiviteten hos diktens vi. Något har sänkt ned oss. Vad då? Vår mänskliga natur, helt enkelt? Nedsänkta lyssnar vi, men åstadkommer inte själva några ljud. Varför? Ljuden kommer istället utifrån, men inte från andra människor utan från solen och isen. Den himmelsblå isen som håller på att bryta upp i solen. Som smälter och försvinner. (En pa­rallell till den bortkastade tidningen i sista strofen, som bryts ned av naturens processer och löses upp.) Nuet som är i färd med att bryta upp och bli historia. Historien som händer i oss… Eller skall vi tvärt­om tänka oss att poeten menar att nuet, vårt nu, bildas av historien, vår historia, d.v.s. att det inte finns något nu – medvetet, gemensamt, praktiskt konsekvensfyllt – utan historien som grund? Att nuet växer fram ur historien som knoppen på sin gren. Att vi är nedsänkta därför att nuet är historiens orolig yta, dess senaste ännu rörliga manifestation. De antika grekerna tänkte sig människan som stående med ryg­gen mot framtiden och ansiktet vänt bakåt mot det förflutna. Vi tänker oss spontant tvärtom, men det är en idealiserad bild. Det är grekerna som är realisterna. Det finns inget att se i framtiden. Framtiden existerar ju inte.

 

Historien. Det är en relation. Det är banden mellan de levande. Banden som knyts. Banden som tänjs ut och försvagas. Som slits av. Att de människor som lever i de statliga välfärdssamhällena, i de av yttre krafter sammandrivna människohopar som kallas storstäder, är historielösa är följdriktigt om man be­traktar de individuella behoven som människans enda verkliga drivkraft. Dessa människor behöver inte längre det som finns mellan människor. De behöver det opersonliga systemet. De behöver inte histori­en. I storstäderna antar historien en ny form: molekylernas snabba slumpmässiga dans.

 

Suset. Men inte av vingar (att bilden av historiens vingslag trots allt slitage fortfarande äger en viss sug­gestionsförmåga hjälper inte; den är missvisande) utan av röster, svaga, avlägsna, otydliga, bara då och då några urskiljbara ord. Man måste ställa in sig rätt för att kunna höra något. Många vill det inte. Inte bara för att det är ansträngande att lära sig lyssna utan för att det man får höra ofta är oroande och sorgligt. Fast de flesta har helt enkelt inte tid.

 

Nu när de – äntligen! – är borta kan vi säga vad vi vill om dem, om deras tid. Det finns inget som hind­rar oss nu, ingen som kan säga emot oss, rätta oss. Historien är det försvarslösa. Vi kan lägga till, utslu­ta, retuchera; vi kan intala oss själva att vi är tvungna att förenkla och förtydliga för att förstå och inte minst för att pedagogiskt kunna förmedla vår förståelse till andra, vi kan framhäva sådant som är lämp­ligt och passande samtidigt som vi tonar ned eller döljer annat, ja, vi kan t.o.m. avsiktligt och systema­tiskt ljuga om historien för att lättare kunna styra framtiden dit vi vill. Och glöm för all del inte allt det tanklösa pratet, allt det lösa tyckandet och ironiserandet om historiens storheter! Det finns tonvis med sådant skräp! Ironiskt nog består historien till inte ringa del av avlagringar av nuets åsikter och påhitt om historien. Det är inte bara glömskan som hindrar oss från att nå fram. Inte bara bristen på vilja och tålamod. De andra hindrar oss också: de som har makten, erövrarna, propagandisterna, de officiella his­torikerna, de självupptagna tyckarna – alla de som har en annan agenda än sanningen.

 

(Hur kommer vår historia att se ut efter Islams erövring av Europa? Lärda imamer som högtidligt stry­ker sig över ett gråsprängt skägg och med allvarsam min lägger ut texten om hur de rättrogna med Pro­fetens bistånd, ärat vare Hans höga namn, efter en lång ökenvandring slutligen uppnådde det förlovade landet, vilket tack vare Allah, lovad vare Hans outgrundliga vishet, inte flöt av odrickbar mjölk, och un­der heroiska strider fördrev och förslavade de avgudadyrkande barbarstammar som hade sina boningar därstädes…)

 

Det mörka och tomma huset. För det är väl ett hus? Du går genom salar som av ekot att döma kan vara mycket stora och längs korridorer som kanske saknar slut. Du öppnar några av de tillslutna dörrarna. Ibland är de väldigt tröga, som om någon stod och höll emot på insidan. Du går in i det tysta rummet för att se om det finns något där, någon ledtråd, förklaring. Ibland trampar du på några gamla skrynkli­ga tidningar eller nedfallna tapeter. I ett mörkt hörn står kanske en söndrig stol eller en rostig säng. Det luktar murbruk och mögel. Du hittar några kvarlämnade husgeråd på golvet och ett par ihopvirade illa­luktande klädesplagg. Nästan allting är söndrigt och smutsigt. Kanske upptäcker du något som kan vara inskriptioner, tecken, men du är inte säker, du kan inte tyda dem. Det händer att du tycker dig se ett svagt ljus långt borta i någon korridor. Men när du osäkert närmar dig börjar det försvagas, och innan du når fram har det upplösts helt i mörkret. Finns det någon utgång? Några fönster? I flera av rummen finns det fönsternischer, ibland dolda bakom tunga fuktfläckade draperier, men där fönstret skulle ha suttit finns bara en svart muryta. Det måste finnas en trappa någonstans. En trappa upp i ljuset! Hur skulle du annars ha kunnat hamna här? Hur skulle du annars kunna vara så säker på att det måste finnas något annat än det här huset? (Om det nu är ett hus.) Varifrån skulle annars denna plågsamma känsla av främlingskap komma? Fast det som oroar dig mest just nu är att de enda ljud du kan höra är dina egna…

 

Hus, brunn, röster, skuggor? Minnen? Nej, inte minnet, utan det som omger minnet: glömskan. Histori­en är snarare en slags glömska än en serie minnen. Det är inte det återfunna lerkruset som är historien, inte skärvorna som vi tålmodigt försöker sammanfoga, utan sprickorna mellan dem och tomrummen efter de skärvor som saknas. Historien är sprickornas och tomrummens mönster. Ett med tiden allt mer vittförgrenat och svåröverblickbart mönster.

 

Den högteknologiska glömskan. Men denna glömska finns inte bakom skärmarna utan framför dem, i deras bleka blåaktiga sken, hos dem som ser på skärmarna och pekar på dem och sveper med fingrarna fram och tillbaka över deras orörliga yta. (Som om de sökte besvärja något.) Hos dem som utan att märka det ersätter allt mera av sitt analoga minne med ett främmande digitalt. Bakom skärmarna glöms ingenting någonsin. Där finns de digitala rötterna, som bara växer och växer och förenar allt fler termi­naler till ett allt större och stabilare rotsystem. Det digitala rotsystemet, där allt finns lagrat och där allt händer samtidigt hela tiden, är större än de största svamparnas mycelier. Det är redan den största orga­nismen på jorden. Snart är den större än regnskogarnas ekosystem. Större än oceanerna. Ja, en gång kanske större än jorden själv. Det finns ingen gräns för detta system, som varken har ett nu eller ett då eller en framtid. Som är tidlöst. Som existerar utanför tiden. Även svamparnas mycelier har sitt här och nu, men detta digitala mycelium har inget. Det är tidlöst och orumsligt.

 

Miljonområdena som sakta fylls av en främmande mörk materia. En antimateria. Antihistoria. Den ex­panderar och sprider sig. Mörkret känner bara en bok: boken om frälsningen från mörkret, om ljuset. Men den boken är skriven i mörkret. Av människor som lever i mörkret. Den är skriven av mörker. Den enda vägen till frälsning för dem som lever i mörkret är allas underkastelse under samma mörker. När antihistorien möter det som saknar historia tränger den in i det och upplöser det. Som ett virus tränger in i en kropp som saknar motståndskraft. Som saknar hud. Gräns.

 

Allt detta tal om nu och då, om nuet och historien är ett sätt för oss att vilseleda oss själva. Att dölja för oss vad det verkligen handlar om. För vad det handlar om är som alltid liv och död: att vi lever på död, på högar av död, och att de döda och det döda lever i oss och genom oss, att det utgör den största de­len av oss, den dolda, tysta. Vi använder nuet, vårt nu, för att dölja detta förhållande för oss själva, för att slippa se det. Minnet är ett sätt att återuppliva det som har varit men därigenom också att förvanska det – göra det till det nu som det inte längre är och aldrig kan bli igen. Vi är sannfärdigare mot histori­ens innebörd när vi glömmer. När vi glömmer oss själva är vi en levande del av historien.

 

En mörk glasyta där du kan se ditt eget ansikte speglas om du går tillräckligt nära. Men när du har kom­mit så nära försvinner allting annat i bakgrunden, blir oklart, suddigt, omöjligt att se. För att kunna se det andra igen måste du fokusera om, fokusera bortom dig själv.

 

Alla dessa bilder för att försöka förstå: röster, skuggor, minnen, hus, brunn, text, spegel o.s.v. Fruktlösa! Meningslösa! De missar alla målet – såvida de nu inte har ett annat mål än vi tror eller vill erkänna. Tid­ningarnas händelser som i slutet på Tranströmers dikt långsamt förmultnar till jord, till något som frön kan gro i och plantor växa upp ur. Som blir till liv igen genom att absorberas av det levande.

 

När vi till slut kommer ned i grottan samma trånga väg som så många andra före oss och äntligen kan se de belysta bilderna, de är tydligare i konturerna och klarare i färgerna än vad vi hade väntat oss, tyst­nar vi i samma stund som vi tänker att vi ju måste säga något om denna berömda och omtalade plats, och står sedan tysta. Vi kan känna de här bilderna. Känna dem i våra egna händer. Hur färgen ännu stryks på över den ojämna klippväggen. Hur visionernas konturer inspirerat dras upp och hur ytorna försiktigt fylls i. Hur kropparna formas, kroppar av djur som rör sig och av människor som kommer fram, blir tydliga, hur han som formar dem blir ett med det han formar. Gå in i bilderna. Öppna dem så att andra kan gå in i dem. Bli ett med dem. Litet nedanför och vid sidan av de andra bilderna syns den ockrafärgade avbildningen av en människohand. Eller är det två händer: den mindre handen inskriven i den större? En hand lagd ovanpå en annan hand eller en hand lagd inuti den andra? Du kan känna den nu. Men vad är det du känner? Den hårda klippans kyla eller handens mjuka värme?