Lilou & John – Patriot Child

Aktuellt, Bildkonst, Hedendom, Ideologi, Kultur, Media, Metapolitik, Motpol, Musik, Politik, Recensioner, Rekommenderat, Samhälle, Scen, Underhållning

  • 5
    Delningar

Vi lever i spännande tider, en brytningstid som kan vara både skrämmande och förvirrande, lovande och fruktbar. Att fånga det väsentliga i samtiden är det många gånger mystikern och konstnären som är bäst lämpade för, i vår tid inte minst musikern. Ett bra exempel på detta är musiker- och konstnärsduon Lilou & John, kända för album som Dissidentica och 100 Faces, gotiska fantasyromanen Eldbarn, och texter bland annat på Motpol och i Nya Tider. Det som i mina ögon utmärker duon är inte minst en förmåga att förena djup och pop, det är lättillgängligt och fastnar men det finns samtidigt intelligens och djup. Många av de tidiga låtarna påminner om både neofolk och pop, och kan därför uppskattas både av inbitna neofolkfantaster och glada popsnören. Den som är van vid en överpolitiserad motkultur kommer här inte att känna igen mycket, detta är tillgängligt för alla men inte stereotypt överhuvudtaget.

Patriot Child

Of course you’re angry child
They sell your every pound of flesh for one glass of wine
They can beat you deaf child, but never beat you blind
You will not give in to the powerful and rich
Deep state, fake news, the pimp and the bitch

You are gonna shut them up
You are gonna shut them up

– Patriot Child

Med den nya EP:n, Patriot Child, beger sig duon ut på delvis nya musikaliska jaktmarker, steget är dock logiskt givet bland annat medryckande och kraftfulla Payback Day. Det är nu en tyngre, gitarrbaserad ljudbild som för min del för tankarna till punk- eller garagerocken. Men det är precis som tidigare ett personligt ljud, som inte kan reduceras till någon enstaka genre. Ibland anar man influenser från både Danzig och Black Sabbath, inte minst på stämningsfulla Enemy of the Matrix. Det är i varje fall medryckande och har hög energi, låtarna spelas med fördel på hög volym och i goda vänners lag. Flera låtar lämpar sig för kollektiv skönsång. Till låtarnas olika personligheter bidrar också Lilous mäktiga röst. I Enemy of the Matrix har hon en mörk, mytisk och avlägsen kvalitet i sången som passar texten och musiken som hand i handske, i Psychotic Snowflake Anthem fångar hon istället en galen, trängd själ som aldrig vilar.

Detta är en av behållningarna med låtarna, förmågan att fånga olika perspektiv på vår samtid och att göra det intelligent och utan att det blir tendentiöst. Ibland är det också roligt, som när Elder Scrolls-gestalten Sheogorath dyker upp i en referens i just Psychotic Snowflake Anthem. Där möter vi den moderna människan, ofta men inte nödvändigtvis en politiskt korrekt ”godhetskrigare”, ständigt stimulerad av konsumtionssamhället men aldrig nöjd i egentlig mening och gradvis alltmer paranoid av bristen på privatliv och vila. Helheten mellan musik och text skapar där ett imponerande resultat, en inblick i den moderna människans tillstånd. I Petrodollar Wars möter vi istället den samtida legosoldaten, brutaliserad av krig han eller hon inte har något egentligt intresse i. För systemkritiker är det förmodligen låtarna Generation Identitaire och Patriot Child som är mest omedelbart tilltalande, här är det vårt perspektiv som skickligt och närmast ödesmättat väl framförs. Generation Identitaire fungerar bra som komplement till Markus Willingers identitära manifest med samma namn. Willinger anklagde 1968-generationen för deras svek mot Europas unga, och i texten summeras detta väl:

You looked for Paradise
In the scriptures of the Marx
And in the riot and red flag waving
And the streets that filled with blood

And we pay the price for your chasing of wind
We are Generation Identitaire.

Även här bidrar både text och musik till helheten, musiken har en taktfast, kontrollerad kvalitet kombinerad med både det ödesmättade och det vackra. Min personliga favorit är Enemy of the Matrix, där perspektivet inte längre är mänskligt utan samtiden betraktas med eviga ögon. Musiken är mörk och stämningsfull, värdig en Glenn Danzig (i förbigående sagt en av de finare komplimanger jag kan ge en musiker). Texten för in en uråldrig ”fiende till matrisen” i handlingen:

In the water
In the deep well
I still watch you, mortalkind

I was hanging
From the world tree
From the mighty Yggdrasil.

Detta är en av bandets kvaliteter, förmågan att leka med perspektiv och symboler, att ”bortom gott och ont” bli ett med dem och förmedla deras kärna i texter och musik. Det är intelligent och intressant, och gör att skivan både har flera medryckande låtar som fastnar och ett djup som gör den värdefull som kommentar till vår samtid. Även bild- och symbolspråket är personligt och intelligent, duons videor rekommenderas. Går man bakåt i historien finner man att Andrew Breitbarts ord ”politiken är nedströms från kulturen” bär på en viktig sanning, förändringar av samhället har ofta föregåtts av att mindre grupper av konstnärer sått fröna för ett nytt sätt att uppleva världen. I Sverige har det bland annat handlat om vågor av göticister, som rört sig mellan källorna i myt och natur och samtiden. I England kan man nämna Inklingarna runt Tolkien och Lewis. Gemensamt för dessa har varit en förmåga att förena djup och lättillgänglighet, något liknande behöver vi idag. Det finns tecken på att rätt människor i både litteratur, konst och musik i detta nu gett sig in på samma stig som göticisterna och inklingarna även här och det ger skäl för tillförsikt inför framtiden. Lilou & John tillhör denna skara av kulturens stigfinnare, den som uppskattar bra musik med tanke bakom gör väl i att bekanta sig med den nya EP:n.


  • 5
    Delningar