Den samtida kulturen är strömlinjeformad, publikfriande, reducerad till en intetsägande vara. Denna insikt kommer samtidigt som olustkänslorna i samma stund som man tar bakgrundsbruset på allvar och en stund reflekterar över vad det faktiskt är man passivt konsumerar, att man blivit en gris som matas med sörja vid ett tråg. En av mina återkommande käpphästar har därför länge varit behovet av en kulturell renässans som återknyter till källorna i både myterna och djupdimensionen. En sådan präglas av autenticitet, i skarp kontrast till vår tids yta, men också av att den tar tillvaron i sin helhet på allvar. Småborgerlig moralism är därför inget man förknippar med den, något bland andra de Montherlant, Evola, Houellebecq och Mishima illustrerar. Tillvaron präglas av både ljus och mörker, har alltid en tragisk aspekt. Gedigen kultur har detta gemensamt med tillvaron.

Ett bra exempel på sådan kultur är det svenska bandet Lilou & John. Deras musik är poppigare än exempelvis neofolken, men skapar en liknande suggestiv stämning. Ofta genomsyras den också av kontrast mellan väldigt medryckande melodier och tragiska eller mörka texter. Formen hör till pop men innehållet är alltså något annat (ansatsen för tankarna till Boyd Rices och Rose McDowalls popprojekt Spell, även om jag upplever att Lilou & John lyckas bättre med genomförandet). Överhuvudtaget har texterna ofta en poetisk och filosofisk kvalitet som bidrar till upplevelsen (exempelvis Six Year Farewell, God och 100 faces). Förmågan att till fullo uttrycka en känsla eller en tanke är genomgående, bildspråket bidrar också till helheten (videon till When Murder Victims Die rekommenderas). Till detta kommer Lilous röst, mörk och väl lämpad för bandets texter. Sammantaget är det alltså ett band jag uppskattar mycket. Johns artiklar har dykt upp bland annat på Nya Tider och Motpol, man kan notera att musiken varken är politiskt korrekt eller politiskt tendentiös.

Dissidentica
I want Lilou & John to be the band that takes music back to its origin. Back to Wagner. Back to Beethoven. Back to the slave tunes and shanties. Back to the mountains and forests. Back to the people. We, the people.
– Lilou & John

Idag släpper Lilou & John sin nya skiva Dissidentica. Det är en gedigen helhet där man känner igen mycket av det jag uppskattar sedan tidigare men samtidigt märker en utveckling. Bland mina favoriter finns 9/11, där en mycket medryckande och munter melodi förenas med en hemsk text om mänsklig grymhet och ondskans banalitet. Totalitarismerna tar sig nya historiska uttryck men har också mycket gemensamt. En annan favorit är Via Dolorosa, en sorglig historia om förlorad och omöjlig kärlek, återigen med en upptempo gitarr. Här kommer också Lilous röst till sin rätt. Mörk och tragisk är The Girl from Antarctica, en mångbottnad historia om dåligt föräldraskap. Den har också en av de bästa texterna, där det hela börjar dåligt och sedan hela tiden blir värre. Som synes är det inte politiskt tendentiöst, även om man mycket väl kan tolka The Girl from Antarctica som en kritik av 1968 års olika revolutioner ur barnens perspektiv. Några budskap skrivs en oavsett vilket inte på näsan, texterna är mångbottnade och intelligenta.

En annan favorit är Bataclan, tillägnad offren för terrordådet. Här erbjuds vi en kuslig och träffsäker inblick i förövarens tankar, tankar vår samtid ogärna fördjupar sig i. Förmågan att fånga och uttrycka en känsla kommer här väl till användning, resultatet är effektivt utan att vara skrikigt. Bland de andra sångerna handlar New Year in Jerusalem om diasporan, här visar texten inte minst en förmåga att använda sig av mytens och religionens bildspråk. Solferino handlar om de europeiska brödrakrigen, Spirit of America om den okuvliga aspekten av det amerikanska. Svängiga Payback Day förenar dessa teman i en historia om svek, förtryck, trots och frihet. I en rättvis värld skulle den ha betydande hitpotential, liksom bland annat 9/11.

Sammantaget är Dissidentica en mycket tilltalande helhet. Det är poppigt och medryckande, men det finns samtidigt ett djup och ett flertal tankar bakom. Skivan rekommenderas varmt, den hugade bekantar sig närmare med bandet här: Lilou & John

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.