Godhetsspelet

...det är godhetstrategin som till sina konsekvenser representerar det mest kortsiktiga och destruktiva själviska beteendet, vilket i praktiken innebär att den är den mest själviska strategin. Godhetsstrategin skapar vinnare och förlorare och får klyftan mellan dem att växa. Universell och allomfattande godhet innebär universell och allomfattande förstörelse. Detta är i själva verket den ofrånkomliga följden av att godheten inte skapar några resurser utan endast förbrukar dem.

Aktuellt, Debatt, Ekonomi, Filosofi, Ideologi, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Samhälle, Vetenskap

Fångarnas dilemma varierat och omtolkat.

Reglerna

Spelet har två deltagare. Låt oss kalla dem A och B. Varje deltagare har 10 poäng när spelet börjar. Varje spelomgång kostar 2 poäng. Vinner gör den spelare som först når 20 poäng eller som har flest poäng kvar när den andre spelaren har förlorat alla sina poäng och inte kan spela vidare. Om båda spelarna under samma omgång når 20 poäng eller hamnar på 0 poäng avbryts spelet utan vinnare och spelarna förlorar sina eventuella poäng. Spelet har inte något högsta antal omgångar utan kan i princip pågå hur länge som helst.

Spelarna har två olika drag eller strategier att välja mellan: godhetsstrategin och egostrategin. Godhetsstrategin innebär att deltagaren skänker spelomgångens 2 poäng till välgörande ändamål. Egostrategin innebär att deltagaren investerar sina 2 poäng i syfte att förbättra sin egen situation. Spelaren gör sitt val utan kunskap om motspelarens drag.

Deltagarnas strategival påverkar varandra på följande sätt:

gs

Motiveringar

För att godhetsspelet ska vara något mer än bara en i bästa fall roande upprepning av det klassiska fångarnas dilemma, där två medbrottslingar har att välja mellan att erkänna och att hålla tyst, måste vi ha psykologiskt realistiska motiveringar till de olika utfall som valen ger upphov till. Det gör dem socialt intressanta.

Att godheten kan vara sin egen lön må vara sant, även om det sällan går att leva enbart på denna inkomst. Men om det inte finns något som godheten kontrasterar mot hur ska vi då kunna veta vad godheten är och vad den är värd? Om alla människor är lika goda vem ska vi då visa upp vår godhet för så att vi kan vinna godhetens prestige? Om man inte ens kan föreställa sig en situation där andra människor uppmärksammar ens goda gärningar och avsikter hur ska man då kunna känna sig god inför sig själv? Godheten behöver inte bara andra människors olycka och elände utan den behöver även dem som inte bryr sig om andras olycka därför att de enbart tänker på sig själva. När både A och B samtidigt väljer det goda ger det därför inga poäng utan de förlorar sin insats.

Det är följaktligen bara när en av de båda deltagarna väljer egostrategin som godhetsstrategin kan ge några poäng. Godhetsstrategin innebär att man skänker bort en del av sina egna tillgångar utan att ha något materiellt eller egendomsmässigt utbyte av det. Det är en riskabel strategi eftersom den utgör ett hot mot den egna välgången. Detta motiverar att den belönas i proportion till risken och att den utgör den strategi som under rätt omständigheter lönar sig bäst. Eftersom godheten får sitt värde i kontrast till sin motsats är det också rimligt att egostrategin straffar sig när motspelaren väljer godhetsstrategin, d.v.s. att den leder till att den som väljer den förlorar mer än insatsen. Att godheten moraliskt övertrumfar det som definieras som själviskhet ser vi exempel på varje dag, så detta upplägg är fullt realistiskt.

Att båda deltagarna ska vinna poäng på att samtidigt välja egostrategin är även det rimligt, och det av två skäl. För att egostrategin över huvud taget ska vara ett meningsfullt alternativ till godhetsstrategin måste det finnas några omständigheter under vilka den kan ge en positiv avkastning, d.v.s. ge mer tillbaka än insatsen. Om godheten alltid övertrumfar själviskheten är denna omständighet bara uppfylld när båda spelarna väljer egostrategin. Men det är rimligt även i en djupare socialpsykologisk mening. Att båda parter vinner på att välja egostrategin är nämligen ett uttryck för det samhälleligt betydelsefulla förhållandet att valet av kortsiktig egennytta i en tillfällig situation utgör grunden för många former av regelbundet och för båda parter långsiktigt lönsamt samarbete. Kan ett långsiktigt ömsesidigt gynnsamt samarbete överhuvud taget uppstå utan ett kortsiktigt själviskt vinningsmoment i grunden? Kanske med tvång, men tvång har alltid sina risker, bl.a. för att det kan begränsa informationsutbytet och försämra informationens kvalitet. Hur ska man få chansen att upptäcka de stora långsiktiga vinsterna med att kontrollera det själviska handlandets avarter om man inte kan göra kortsiktiga vinster på att kontrollera det?

I tankeexperimentet fångarnas dilemma är samarbete omöjligt. Det är själva upphovet till dilemmat. Men när liknande situationer uppstår i verkligheten är det för det mesta möjligt att hitta någon form av samarbete. Om viljan finns. Det har intressant nog visat sig att den stabilaste strategin för att hantera dessa situationer är en själviskt motiverad lika för lika strategi, där parterna inledningsvis väljer samarbetsstrategin, t.ex. att dela lika istället för att ta allt själv eller att tro på den andres ord, och håller fast vid denna strategi så länge motparten gör detsamma, men överger den så snart motparten gör det. Detta är givetvis inte någon felfri strategi. Så snart det finns en tydlig bortre tidsgräns för samarbetet ökar risken för svek eftersom det blir svårare att framgångsrikt straffa det.

Vem vinner?

Låt oss föreställa oss några olika scenarier.

1.
Det är tänkbart att en spelare börjar med att chansa på egostrategin, eftersom den till skillnad från godhetstrategin faktiskt (kortsiktigt) gynnar båda spelarna om de väljer den. Låt oss därför anta att A väljer den, medan den försiktigare eller mer beräknande B väljer godhetsstrategin. Detta ger ställningen 16 – 4 till B. Alltför sent inser A sitt misstag, för spelet är nu i realiteten redan avgjort till B:s fördel. Oavsett vad A gör har B ett övertag och kan fortsätta att välja godhetstrategin tills A inte har några poäng kvar. Efter tre omgångar vinner B med 14 – 0.

2.
Båda spelarna förutsätter scenario 1 och inleder därför med att välja godhetsstrategin. Deras resurser minskar successivt tills ställningen är, säg, 2 – 2 och endast ett spel återstår. I ett sista desperat försök att bryta den destruktiva trenden väljer A egostrategin. Men B fortsätter att hålla sig kall. Han väljer godhetsstrategin även denna gång och vinner därmed med 8 – 0.

3.
Båda spelarna förutsätter scenarierna 1 och 2 och inleder därför med att satsa på egostrategin. De fortsätter med detta fram till ställningen 18 – 18. Båda överger då egostrategin till förmån för godhetstrategin. De håller fast vid denna strategi även i nästa spelomgång. När det står 14 – 14 har de återigen utrymme att välja vilken som helst av de båda strategierna. Så länge de lyckas genomskåda varandras nästa drag kommer spelet att oscillera mellan 2 och 18. Detta är kanske det olustigaste scenariot av de tre. Långsamt sprider sig en känsla av instängdhet och hopplöshet hos spelarna, av att inte komma någon vart eller uppnå något, av att vara varandras eller spelets fångar. Godhetsspelets klaustrofobi…

Lärdomarna

Finns det då något att lära av detta påhittade spel? Om de båda strategierna är grundade i människans psykologi och om de konstruerade utfallen av valen är rimliga så kan det faktiskt göra det.

Att godheten, i form av omfördelning av resurser från dem som har till dem som inte har, leder till att den totala mängden resurser i samhället minskar är en ganska självklar insikt, eftersom givande generellt sett innebär att resurser överförs från mer produktiva individer till mindre produktiva. Minskande resurser kan i sin tur leda till diverse sociala och politiska problem.

Intressantare är då iakttagelsen att ett samtidigt val av egostrategier kan ligga till grund för ett långsiktigt och för båda parter gynnsamt samarbete. Godhetsspelets regler sätter förvisso snäva gränser för ett dylikt samarbete, och inom spelets ramar kan godhetens förbannelse inte brytas. Men i ett spel utan några förutbestämda gränser, d.v.s. i det spel vi kallar verkligheten, kan upptäckten av vinsterna med en koordinering av egostrategier leda till att den själviska vinningssträvan modifierar sina yttringar och blir mindre aggressiv och kortsiktig. I denna nya form kan den sedan ligga till grund för uppkomsten av beständiga samarbetsorganisationer, löftesgaranterade lojalitetsband och till och med till spontana yttringar av medkänsla och solidaritet.

Ännu intressantare är insikten att det är godhetstrategin som till sina konsekvenser representerar det mest kortsiktiga och destruktiva beteendet, vilket i realiteten innebär att den är den mest själviska strategin. Godhetsstrategin skapar vinnare och förlorare och får klyftan mellan dem att växa. Universell och allomfattande godhet innebär universell och allomfattande förstörelse. Detta är i själva verket den ofrånkomliga följden av att godheten inte skapar några resurser utan endast förbrukar dem.

Några avslutande lösa reflektioner

Välfärdsstaten kan betraktas som ett gigantiskt godhetsspel. Invecklat och svåröverskådligt, och utan någon definitiv regeluppsättning eller några allomfattande förbud eller absoluta fysiska hinder för kommunikation och samarbete. Vad Europeiska unionen gör är att spela ett slags godhetsspel mot sina medlemsstater. Motspelarna – medborgarna och medlemsstaterna – kan inte vinna inom ramarna för detta spel. De måste således byta spel.

Godhetsstrategins framgångar är störst i urbaniserade samhällen som präglas av hög social rörlighet och individualism. Här kan den, i olika gestalter, uppnå en politiskt dominerande ställning. Detta kan i förstone framstå som paradoxalt eftersom vi har fått lära oss att invånarna i dessa samhällen ”bara tänker på sig själva”, eller mer exakt att för dem allt får sitt värde i förhållande till dem själva. Förklaringen har dels att göra med svårigheterna att utveckla genuina samarbetsformer i samhällen där biologins (den mänskliga naturens) sammanbindande och koordinerande krafter har ersatts av eller rättare sagt hämmas och hindras av centralstyrning och byråkratisk samhällsplanering, d.v.s. med de begränsade möjligheterna att i samhällen av detta slag utbyta personliga tjänster och gentjänster; tjänster vilka ju i hög grad värderas utifrån vem det är som utför dem och varför, och med svårigheterna att skapa organisationer där människor kan samarbeta direkt med varandra och utöva ett för dem själva iakttagbart inflytande över samarbetet, och dels med att godhetsstrategin är ett synnerligen effektivt sätt att skaffa sig kontroll över såväl dem som ska finansiera godheten som över dem som ska finansieras av den. Eftersom godhetsstrategin bidrar till att begränsa individernas sociala perspektiv och försvaga banden mellan dem gör den sig själv successivt allt mer oumbärlig som socialt sammanhållande och kontrollerande kraft.

I en värld med begränsade resurser är upptäckten av de koordinerade egostrategiernas positiva konsekvenser av svåröverskattad betydelse, ty eftersom möjligheterna till samarbete inte är begränsade på samma sätt som de fysiska resurserna kan samarbetet, under förutsättning att det är rätt utformat, öka dessa resurser. Detta kan ske antingen genom att helt nya resurser frambringas eller genom att avkastningen av de befintliga ökas. Jordbrukets utveckling är ett exempel på en kombination av båda dessa saker. Samarbetet möjliggör inte bara en uppodling av större arealer utan leder även till utvecklingen av nya jordbruksmetoder och till uppkomsten av nya grödor. Även om vi inte tror att denna ökning kan bli hur stor som helst så är det tillräckligt att det inte finns några kända gränser för den. Inget kan som att vara instängd beröva människan hennes krafter och livslust. Det är i själva verket bara i en värld med begränsade resurser som samarbetet kan uppstå, eftersom det bara är i en sådan värld som det kan få ett värde. Argument har framförts för att samarbete vore omöjligt i en absolut jämlik värld, d.v.s. i en värld där alla människor har exakt samma förutsättningar och böjelser. Vi känner spontant att det ligger något riktigt i detta påstående. Ur ojämlikheten (skillnaderna) i förutsättningar kan sedan en ny jämlikhet växa fram genom ett samarbete där alla utifrån sina möjligheter fyller sin uppgift i samhället.

När två män samarbetar kan ett klippblock som ingen av dem skulle kunna rubba på egen hand plötsligt få en helt annan innebörd än förut. Det kan t.ex. bli en del av en ny och mer elaborerad jaktstrategi som går ut på att locka in en mammut i en klyfta, där stenen kan rullas ned på den och döda den. När ännu fler män samarbetar och dessutom tar hjälp av olika verktyg; verktyg vars funktionella innebörd i de flesta fall är helt eller till väsentlig del betingad av samarbetet, vilket innebär att de inte skulle ha kunnat utvecklas oberoende av samarbetet, kan stenblocket bli en byggsten i en pyramid.

Det på den kortsiktiga egennyttan grundade samarbetet kan så småningom bli så naturligt för dem som deltar i det och anta sådana former – regelstyrda, rituella, symboliska – att det blir ett värde i sig självt. Plötsligt framstår samarbetet som lika viktigt eller rent av viktigare än de resurser det frambringar. Den sociala ordning som växer fram på det nyttostyrda samarbetet uppnår en självständig ställning, och för många individer är det nu de relationer och positioner som denna sociala ordning producerar som är de värdefullaste och mest eftertraktade resurserna. Ära, prestige och segrar inte för vinstens skull utan för segerns egen. Fast i denna utveckling ligger även många faror. Den utgör bl.a. en förutsättning för godhetsextremismens uppkomst.

Nej, jag hävdar givetvis inte att människans socialitet har uppstått genom en koordinering av egostrategier. Det finns en genetiskt betingad socialitet, av betydande komplexitet, men den har sina snävt släktbaserade gränser. Ett samhälle av historiskt slag kan inte bygga enbart på släktrelationer. Socialiteten, gemenskapskänslan eller samhörighetskänslan, måste på något sätt lära sig att överskrida denna gräns för att ett samhälle ska kunna bli till. Den välförstådda egennyttan eller dess genetiskt betingade mekanismer spelar en nyckelroll här. Den visar oss de vinster som kan uppväga risken av att lita på någon vi inte är släkt med eller har kända släktband till.

Genom samarbetet kan den sociala atomismen, den negativa individualismen, motverkas och bringas att upphöra. Därmed försvinner också motiven och drivkrafterna bakom den destruktiva idealistiska och allomfattande godheten. Utan atomär individualism är den generella och universella godheten inte möjlig ja, inte ens tänkbar. Samarbetet är kanske det enda som har ett tillräckligt starkt känslomässigt värde för att kunna befria oss från godhetens förbannelse. Och detta värde växer fram ur den välförstådda egennyttan.

Det är fascinerande att tänka sig att om det är det på egennyttan grundade samarbetet som är källan eller nyckeln till det materiella välståndet så är socialismens motivering avunden hos dem som inte kan eller vill underkasta sig samarbetets villkor gentemot dem som kan och vill det eller som kan och vill det med större framgång än de. Socialismens svaghet för godheten är ett vittnesbörd om detta. Godheten blir socialismens yttersta vapen mot de ”själviskas” produktiva gemenskap, som givetvis alla inte kan ingå i eller rättare sagt som alla inte kan ingå i på samma villkor och med samma utbyte. För att kunna ingå i detta samarbete är det första man måste lära sig att acceptera dessa skillnader. Kärnan i människans sociala liv består i detta accepterande – att andra kan skapa det man själv inte kan, att andra kan leda medan man själv måste följa. En stor del av människans värdighet ligger detta accepterande. Att vägra bli en Robespierre som vill hugga huvudet av allt som är högre än han själv.

ch