Identitär Idé 2017 – Rising from the ruins

Den 25:e februari var det så dags, och bara att evenemanget hölls där det hölls var snudd på surrealistiskt. Några hundra meter från oss bodde den hysteriska historiestudenten och amatörbågskytten Henrik Arnstad, Dagens Nyheters trötta tv-kommentator Johan Croneman och regimtrubaduren Niclas ”Lyckolandet” Strömstedt.

Identitarism, Metapolitik, Motpol, Okategoriserade, Rekommenderat

Vem vet, kanske satt samtidigt statsministerns rådgivare och blockade folk på twitter i vanlig ordning, kanske gormade den gamle krönikören framför TV:n till någon repris och kanske popsnöret komponerade en antirasistisk sång om påkörda pandor? Hur det än var med den saken får vi hoppas att de hade trevligt i sina små tempel på Södermalm i Stockholm.

Det var något glädjefullt som fanns i luften när vi promenerade mot möteslokalen. Vi skämtade med varandra om samtidens alltmer bisarra påbud, om så kallade fejknyheter och kulissartade Sverigebilder.

Vi troll och hatare, för vi heter ju så enligt den lilla klick professionella tyckare som pyser unkna konsensusångor i televisionens morgonsoffor, var nog rätt förväntansfulla när vi steg in i festlokalen.

Mingel och nätverkande stod högre i kurs den här gången med fler talare, något kortare anföranden och inga frågestunder. Först trodde jag inte det skulle bli särskilt lyckat, men jag hade fel.

Bara att träffa andra människor som tänker utanför åsiktskorridorens råmärken – att skratta med varandra och dra rövarhistorier – i det bor ett värde som är svårt att överskatta. Det blev mer av den varan den här gången, liksom diskussioner av existentiell karaktär – för trots allt är det inte helt oproblematiskt att tycka olika i olikheternas tidevarv. Tydligt var också den nya enighet som börjat etableras i rörelsen. Personliga uttryck och meningsskiljaktigheter kunde samsas för de övergripande målsättningarnas skull.

På plats såldes både litteratur och originalkonst och för de som införskaffat VIP-biljett hade ett chambre separée ordnats med dukade bord. Den delen var betydligt bättre denna gång liksom maten som serverades.

Den skotske vloggaren Millennial Woes ägde aulan totalt under sitt framträdande. Lågmält berättade om det monstruösa maskineri som tvingat honom i landsflykt – förtalande media stöttad av Antifa, och om hoten mot honom och hans föräldrar. Livet vänds upp och ner när man blir uthängd, konstaterade han.

Woes tal var ett personligt vittnesmål från en Orwelliansk samtid – men det var även var fullt av hopp. Han pekade på att media och makthavare nu var helt desperata eftersom lögnerna som de byggt rasade en efter en. Människor började helt enkelt se hur ruttet bygget var. Han påpekade även värdet i de fjorton orden – något som blivit allt mer aktuellt i dessa tider av massmigration till Väst från Afrika och Mellanöstern.

Millennial Woes uppvisade en sällsam styrka kombinerad med ett fokuserat lugn.

– Vårt arbete är inte över och vår rörelse är inte poänglös. Om våra metoder inte är effektiva, så behöver vi skärpa oss och förbättra de metoderna och komma upp med nya. Om allmänheten inte är intresserade av våra idéer, så måste vi bli bättre på att kommunicera till dem att dem minsann borde vara intresserade av våra idéer. Det är upp till oss.

Arktos redaktionschef Jason Reza Jorjani genomförde ett fantastiskt lustmord på den liberala demokratin. Den intellektuella elegansen i anförandet var något som DN Kultur aldrig någonsin skulle kunna komma i närheten av – helt enkelt för att hela personalstyrkan saknar den nödvändiga kunskapen och förmågan att tänka utanför givna mallar.

Jorjani drog historiska paralleller mellan liberalismens verklighetsfrämmande idéer och de nutida felslut som uppkommit genom ideologins implementering.

– Liberal demokrati är inkonsekvent och att tala för den är idiotiskt, slog Jorjani fast efter en odyssé av historisk och samtida samhällsanalys.

Att våra motståndare är en del av en sekt pekade grundaren av Red Ice, Henrik Palmgren på. Konstaterandet var skrämmande och underhållande på samma gång – särskilt då det framkommit att de ideologiska sekterna Expo och Researchgruppen tryckt runt lokalen med kameror.

Patetiken i det är närvarande på flera nivåer. Det är uppenbart att de båda grupperna samarbetar trots att Expo bedyrar att de inte har något med våldsbejakande RG att göra. Några gryniga foton – alla från samma vinkel – har tagits av folk som går ut och tar en cigarett och de har publicerats på båda kontrollorganens webbdomäner.

Beteendet är såklart ynkligt bara i att de ljuger om att de inte samarbetar, men på ett sätt kan man inte annat än tycka synd om människor som mer styrs av ett behov att dokumentera andra människors möten än att argumentera för egna ståndpunkter. Att ha ett fokus på att skrämma och förtala meningsmotståndare – det som etablerad media och vänsterextrema ägnar sig åt – är ett tecken på att deras egna argument bara är luft. Just detta betonade Palmgren, och radade upp ett flertal försök från medias och statens sida att mörka både händelser och statistik.

Problematiken, menade Palmgren, ligger på en social nivå och garanteras av en centralt förmedlad verklighetsbild.

– Och trots att de just nu är i majoritet, betyder det inte att vi inte har att göra med en giftig sekt som skapar misär och förödelse för familjer och normala människor. Sektmedlemmar går ofta så långt att de blockerar andra personers möjlighet att kommunicera med människor med andra åsikter.

Han betonade att det därför var värt att försöka nå fram och debattera med de personer i vår närhet som förskjutit oss – om det så handlar om släktingar eller bekanta. Så småningom skulle de ändå väckas av verkligheten förr eller senare, trodde han.

Bortsett från de Rosa Pantern-agenter som tassade omkring i närheten med teleobjektiv de inte riktigt bemästrade, så var konferensen både substantiell och innovativ.

Motgiftgänget valde att göra en paneldiskussion och tombola-happening – de ville helt enkelt att publiken skulle skriva ner lite frågor på lappar. Jonas de Geer hade lite traditionella problem med mikrofonen och Magnus Söderman föreslog att den före dette Jerseybon – känd för sitt rätt uttalade ointresse för teknik – skulle sköta den biten.

Söderman var i vanlig ordning eldig i sin framtoning, men han lyckades lyfta fram vissa grundläggande värden i livet – som frågeställningen om man bara ville existera eller leva.

Ingen kan väl anklaga Söderman för att inte ha erfarenhet av att leva. Rimligtvis skulle antagonister vilja racka ner på hans stundvis dramatiska leverne och livsval, men den röda linjen visar på ett intensivt och ärligt engagemang.

Björn Björkqvist menade att anonymitetskulturen i rörelsen var negativ så länge folk trodde de i skydd av alias kunde gå till vilka fula angrepp som helst – man måste kunna stå för sina utspel även när Expressen knackade på, tyckte han.

Lana Lokteff från Red Ice talade om nationalism utifrån ett kvinnligt perspektiv. Hon menade att vita kvinnor längtar efter ett systerskap med varandra – något som förvägrats just den gruppen. Lokteff berättade om vänsterns förvridna ideologi där solidaritet och öppenhet bara är falska konstruktioner och att hon själv mottagit många mail från vänstermänniskor som önskade att hon skulle bli våldtagen och hängd.

Hon uppmanade kvinnor att stå upp för sina män.

– Vi är europeiska kvinnor. De första kvinnorna som har flugit ett flygplan, som har åkt ut i rymden och som har gjort oräkneliga ”första”. Vi är skyldiga våra män som har satt oss på piedestal! Allt det kommer att hånas av de kommande inkräktare och som inte gjort någonting för kvinnor. Icke-europeiska kvinnor riskerar sina liv för att försöka komma till de länder som våra män byggt för oss!

Alexander Syding tog liksom Henrik Palmgren upp det sekteristiska temat.

– En liten sak som ni kanske vet eller inte vet om mig är att jag lever i en kult av ett land. Syding menade att denna kult – en moralisk och politisk doktrin – var landets statsreligion.

Han tog exempel från sin egen skoltid där han genomgått ideologisk fostran.

Den åländske nationalekonomen Isac Boman, författare till den banbrytande boken Penningmakten, uppmärksammade hur liten den moderna forskningen var runt det monetära systemet.

Han tog upp teorier som pekade på att pengar är en energi jämförbar med elektricitet. Därför är pengar varken onda eller goda – men dess natur kunde utnyttjas till olika syften – antingen till att förslava eller till att befria. Boman tog även upp mytologier som beskrivit naturen hos pengar och studier som visade på att dagens penningsystem styrdes av en liten elit med gemensamma intressen.

Detta måste adresseras menade han, och uppmanade alla närvarande att sätta sig in i ämnet med målsättningen att göra penningkraften till en ödmjuk tjänare i stället för som idag, en arrogant härskare.

Genomgående för flera talare var fokuset på den desinformation som människor utsätts för, och ett den påstådda välviljan från etablissemanget egentligen var något helt annat.

Satirikern RamZPaul redogjorde i ett faktaspäckat anförande hur nära kopplingarna var mellan det Demokratiska partiet i USA och progressiva terrorister och bombmän. Matthew Forney och Constantin von Hoffmeister tog upp vitas ställning i USA utifrån kulturell identifikation och det självförakt som den folkgruppen dagligen uppmuntras till av den styrande eliten.

Den estländske nationalisten Ruuben Kaalep talade om Estlands nationalistiska fackeltåg som enade gamla etniska fiender för ett högre mål – att återställa Europa till dess egentliga själ – de många identiteter som europeiska folk är ett uttryck för.

I stort var det ett riktigt roligt och framförallt unikt evenemang. Man kunde välja att mingla eller lyssna på de talare som man var intresserad av. Vinet flödade, ölkranarna också och toalettköerna kunde bli outhärdliga om man inte planerade vätskeintaget. Personalen var trevlig, och även om lokalen var lite sliten på sina ställen så var den bra för ändamålet.

Något som slog mig var att det var så många deltagare som kommit dit från hela världen – Identitär Idé har uppenbarligen etablerats som en social och intellektuell institution även på global basis, och ett publikrekord på 374 personer hade dessutom nåtts.

Detta skedde alltså en afton på det chockröda – men i jämförelse ändå väldigt homogent vita Södermalm i Stockholm. Det löjeväckande moraliska prästerskapet i form av pilbågenyttjande studentpajasar, sura tv-recensenter och lallande popsnören lyste som sagt med sin frånvaro.

Ändå ska vi inte glömma att både Expo och Researchgruppen lyckades avslöja att folk ännu feströkte i viss utsträckning – och då snackar vi år 2017.

Thomas Eldergard

(Talen från årets evenemang finns publicerade på YouTube i en egen spellista, här: https://www.youtube.com/playlist?list=PLpAn3IQAM1osmyEqJHHSdTJbX4WD-DfIG)