Hysterin kring Sverigedemokraternas riksdagsinträde, och därmed påföljande klappjakt på allt vad ”extremhöger” heter, har i viss mån börjat dämpas. Samtidigt märker man hur många, inte minst journalister och politiker, allt mer börjat förlora kontakten med verkligheten. Det är inte bara ett problem för SD, utan för oss allihop.
Bland folk i gemen, inte minst bland de som snabbast ryckts med i skräcken för Sverigedemokraterna, börjar den svartvita bilden snabbt nyanseras. I dagsläget känner alla en sverigedemokratisk väljare, vare sig de vill eller inte. Bland folk som inte är besatta av politisk-ideologisk nit som går bortom all vett och sans är det något man då får lära sig att leva med, även om man själv är av avvikande uppfattning.
Inom svensk media- och politikerelit, liksom inom vissa andra elityrkesgrupper, fungerar det dock inte på det viset. Här är det ”sjukt” att tänka sig att någon man känner röstat i den riktningen – det är upprörande intill fradgetuggande. Man kan bara inte förstå, man hotar att ta bort folk från Facebook om de haft mage att lägga fel lapp i valurnan, man samlas över kaffet och ojar sig över hur det kan ha gått så fel. Man har knappt några förklaringsmodeller – det blir lite missnöjesröstförklaringar varvat med det sedvanliga gormandet om rasism och främlingsfientlighet.
Det enda rimliga sättet att tolka det hela är som följden av av ett slags sektmentalitet. En konkret genomgång av Sverigedemokraternas politik motiverar helt enkelt inte de galna reaktionerna, ens för en ganska rejält vänstervriden person. Att begränsa invandringen, förespråka viss positiv särstatus för kärnfamiljen och bedriva en halvt liberal, halvt socialdemokratisk folkhemspolitik är inte nazism, det är överhuvudtaget inte extremism. Inte ens den mest pessimistiska tolkning av Sverigedemokraternas ambitioner ger för handen att deras framgångar kommer att leda till arméer av SA-inspirerade skinnbollar som pryglar upp sina fiender, än mindre Auschwitz.
Det oroväckande är naturligtvis att högutbildade människor rimligen inte heller kan tro det. I den mån det överhuvudtaget finns intelligenta, något så när rationella, människor i den gråtande, gapande hop som fortfarande rasar över valresultatet, handlar det alltså om människor som hatar Sverigedemokraternas politik för vad den är, inte bara vad man kan fantisera ihop att den är. Det innebär alltså att en syn på könsroller som fortfarande delas av två tredjedelar av jordens befolkning, om inte mer, är så vidrig att den motiverar vansinnesmobbning. Det innebär att en invandringspolitik som åtminstone teoretiskt sett skulle kunna vara realistisk är så oetisk att man överhuvudtaget inte kan diskutera den (eller, det beror på vad man menar med diskutera). Det innebär att ett ganska försiktigt kulturkonservativt ifrågasättande av ett finkulturliv som är fullständigt bankrutt är så upprörande att man inte ens kan försöka förstå poängen med det.
Allt ovanstående är bara knäppt. Sverigedemokraterna kan helt enkelt inte ses som extrema på egna meriter – bara en person som är rabiat kulturradikal och vänsterextrem, alternativt kraftigt påverkad av implicita former av sådan ideologi, kan se ”extremism” i SD:s program och framtoning.
I linje med detta ser vi nu, som en parantes, att Rebecka Edgren Aldén, författare till Skriet från Kärnfamiljen, slutligen fått tummen ur och bemött kritiken hon fått för att ha efterlyst AFA-aktivister för att få hjälp med en kartläggning av en sverigedemokrat. Hennes försvar är ett brev från en anonym journalist, som förklarar att det minsann var hon som ville ha hjälp av AFA med kartläggningen ”eftersom jag har uppgifter om att denna sverigedemokrat ägnar en del energi åt att kartlägga vänsteraktivister, så tog jag för troligt att de även har bra koll på honom.” Exakt varför Aldéns twitter skulle vara det bästa sättet att skapa en sådan kontakt vet jag inte riktigt; det enda positiva med det är i alla fall att vi vet att åtminstone en journalist i Sverige inte har egen direktlina till Expo och andra hobbysäkerhetstjänster med tillhörande AFA-svans. För Aldén och hennes kollega har i varje fall inget märkligt skett; försvaret är bara en upprepning av vad som redan sagts, kombinerat med gnäll om hur hemskt internet behandlar henne. Välkommen till klubben.
Det är som om de här människorna bor i en knäpp bubbla, där vanligt folkvett inte längre existerar. Som om utläggningen ovan – där journalisten uttryckligen tillstår att hon ägnat sig åt att kartlägga en Stockholms-SDare och velat använda ett kriminellt gäng vars enda mål är att misshandla människor av samma typ som målet för kartläggningen – på något sätt skulle göra saken bättre? Det går inte att ta till sig att det sticker i ögonen på folk att journalister bedriver aktivistisk journalistik riktad mot SD, med det genomgående målet att få folk sparkade eller uteslutna ur partiet, och gör detta i öppet samarbete med organisationer vars mål är att hota och skrämma samma partis företrädare till tystnad.
Det hela är, som så ofta annars när svenska journalister konfronterar ”rasismen,” ett uttryck för ett ”vi och dem”-tänkande som har mer gemensamt med paranoid, individgeneraliserande rasism än med någon som helst typ av seriös analys. Självinsikten är borta med vinden, och det faktum att Aldén och hennes hemliga journalistvän garanterat har, eller vid förfrågan skulle få, fullt stöd av alla sina vänner, och alla redaktioner, i landet stärker känslan av obehag. Den tredje statsmaktens representanter framstår återigen allt mer som medlemmar av en konstig liten sekt, som på något vis rekryterat merparten av politiker- och journalistkåren.
En sekt vars makt över diskursen måste brytas, inte bara eller ens främst för Sverigedemokraternas skull, utan för att vi inte ska behöva leva i ett land styrt av dumskallar och hysterikor.
Om skribenten: Solguru
