Politisk vidskepelse

Aktuellt, Filosofi, Metapolitik, Politik, Rekommenderat

  • 13
    Delningar

Förr i tiden var människor vidskepliga. De trodde att det bodde småfolk under golvet och att åskan var Tor och hans getter som for runt på himlen. Idag vet vi bättre, tack vare vetenskapen. Förr i tiden var folk dumma. Så lyder i varje fall det moderna samhällets dom. När jag växte upp beskrevs inte bara människor avlägsna i tiden utan även i rummet som vidskepliga, idag omöjliggör politisk korrekthet detta och de enda som får betraktas som verkligt dumma är våra egna förfäder. Tack och lov för det, tillägger vi som goda antirasister.

Men är detta en korrekt beskrivning av verkligheten eller kan det vara så att vi på vissa områden är minst lika vidskepliga som våra förfäder? Jag syftar då inte på new age eller andra försök att skapa mening i en avförtrollad värld, utan på den politiska vidskepelsen (den marxistiske läsaren anar förmodligen att det handlar om reifiering och mystifiering av relationer mellan människor, vilket stämmer).

Ett tydligt exempel på politisk vidskepelse är övertygelsen att politiker är övernaturliga väsen som kan påverka verkligheten genom besvärjelser. Bland de mäktigaste väsen vi då kan stöta på finns Stefan Löfvén, som i tid och otid ägnar sig åt sådan verbal magi. Trollformlerna kan lyda ”vi ska göra allt i vår makt för att människor ska känna sig trygga i Sverige” eller ”ingen ska behöva tigga på gatan i Sverige, då är det något som inte fungerar” (ordet ”ska” återkommer). Detta är förvisso mäktig magi, men effekten är endast och allena att påverka mindre vetande människor och att hos dessa väcka känslor av förtroende och tillit. Några andra effekter har formlerna inte. Den magiske mogulen Löfvén är dock bara en i mängden, olika vidskepliga människor har olika favoriter vilka de tillskriver betydande magiska krafter. Bland dessa krafter finns sådant som förmågan att minska brottsligheten och att förbättra skolan. Istället för att offra gröt till dessa väsen offrar man vart fjärde år papperslappar, varpå man sätter sig ned och väntar på att magin ska ta fart.

Politisk vidskepelse är också övertygelsen att ”polisens uppgift är att skydda mig från brott”. Här tillskriver man återigen ett magiskt fenomen både avsikter och förmågor som inte existerar i sinnevärlden. ”Polisen” är dessutom en än mer opersonlig företeelse än politikerna. Och dess uppgift är inte att skydda dig från brott, de poliser som strävar efter att göra det gör det trots ”polisen” snarare än något annat. Polisens uppgift är att upprätthålla statens våldsmonopol, allt annat är sekundärt. Det som äger rum i efterhand kan heller inte beskrivas som ”skydd” annat än med mycket god vilja.

Andra former av vidskepelse handlar om saker som inte bara existerar men missförstås av de vidskepliga, utan om sådant som inte ens existerar i verkligheten. Här kan man nämna yttrandefrihet och oberoende media. De vidskepliga som är övertygade om att det finns yttrandefrihet i verkligheten kan bli väldigt arga om man ifrågasätter deras vanföreställningar. Detta bör göras med försiktighet, de kan börja skena.

Sammantaget finner vi att vi lever i ett samhälle där vidskepelsen är utbredd, och att denna vidskepelse har betydligt allvarligare effekter för oss alla än vad tron på tomtar och troll en gång hade. Var och en måste därför identifiera sina egna irrationella övertygelser och ta itu med dem. Kommentarsfältet kan med fördel användas i en gruppterapeutisk ansats där vi beskriver vidskepelse vi stött på hos oss själva och andra.


  • 13
    Delningar