Den danske regissören Nicolas Winding Refn är mest känd för att ha skrivit och regisserat Pusher-trilogin. Han skildrade där den undre världen med en brutal trovärdighet ingen svensk film hittills kommit i närheten av. Man kan misstänka att detta i hög grad beror på de politiskt korrekta sentiment som gör det svårt för svenska filmskapare att skildra etniska relationer på det avskalade och råa sätt Refn gör. Scenen där den serbiske torpeden Radovan hånar en dansk narkoman för att vara ”perker-elsker” har redan blivit filmhistoria, detsamma gäller den tämligen motbjudande Tonnys monologer i den första filmen.
Refns berättarteknik utmärkte sig också genom att vara karg och kärnfull, på samma sätt som i en fornnordisk saga undviker han långa och psykologiserande monologer och låter istället handlingar, ansiktsuttryck och musik föra handlingen framåt. De musikaliska kontrasterna mellan enerverande partier av noise och rogivande klassisk musik förmedlar exempelvis gudfadern Milos stress och längtan efter heroin på ett sätt ingen monolog skulle kunnat. Handlingen utmärktes också genom att vara ödesdiger och kretsa kring de existentiella val huvudpersonerna tvingas göra.
Refn har sedan gjort filmen Bronson, där han följde ett mycket speciellt människoöde. Mest känd under sin persona ”Charles Bronson” är huvudpersonen den kanske mest kände brittiske fången, och har gjort ett existentiellt val där våld och ständigt motstånd mot vakterna står i centrum. Bronson var en säregen men både fängslande och bitvis komisk film. I likhet med Pusher-filmerna var det också en film man bar med sig lång tid efter att man sett den.
I Valhalla Rising går flera av Refns tidigare teman igen. Handlingen är förlagd till en inte närmare specificerad brytningstid mellan hednatro och kristendom, där de sista hedniska vikingarna trängts tillbaka till utmarkerna, ”till utkanterna av jorden”. De fördriver tiden med gladiatorliknande strider mellan slavar, i en märklig tillvaro där de själva likt vampyrer lever genom andras kamp och blod. En av deras slavar är den enögde, tatuerade och stumme krigare som spelas av Mads Mikkelsen. Likt ett djur förvandlar han andra slavar till blodiga köttstycken, och Refn framställer här det hela i dess fulla glanslösa äckel. Inga soundtrack skänker det en air av glamour, däremot är det blodigt, brutalt och smutsigt.
Följeslagarna av den vita Kristus. Bastarder. En berest man berättade en gång att de åt upp sin egen gud. Åt hans kött, drack hans blod. Avskyvärt. Och de hatar oss… de vill se oss döda. Så man ber till gudarna att de ska skydda oss. Vi har många gudar… de har bara en.
– Enögas första ägare
Men Enöga är mer än bara ett djur. Det antyds att han hämtats från Helvetet, och att han med jämna mellanrum byter ägare. Genom sina sanndrömmar lyckas han också fly, och utkräva en blodig hämnd. Han åtföljs av slavpojken Are, och de ansluter sig till en grupp kristna vikingar på väg till Jerusalem och det heliga kriget. Men deras färd för dem någon helt annanstans.
Winding Refn har själv sagt att han med Valhalla Rising ville göra en mytologisk film, en film om människan och naturen, tillvarons brutalitet. Filmen inleds med de passande orden ”I begynnelsen fanns bara människan och naturen”. I likhet med andra projekt i den försiktiga ”vikingavåg” vi ser i populärkulturen, som sångerskan Melissa Auf der Maurs senaste skiva, så är den fornnordiska miljön alltså i första hand en kontrast till vår egen överciviliserade och socialiserade tillvaro. Gudarna nämns inte ens vid namn, däremot står det ursprungliga och grundläggande i centrum, död, kamp, natur och blod. Filmen är avskalad, där finns inga djur, inga städer, nästan ingen dialog. Winding Refn valde också medvetet de mest avlägsna platserna när han spelade in den.
Valhalla Rising är därför en film som kan ses på flera olika sätt. Vad som rör sig i huvudet på den mystiske Enöga förblir ett mysterium, Winding Refn har sagt att han är en ”monolit”, icke-mänsklig, kanske från en annan värld. Filmen kan tyckas följa hans metamorfos från djur och slav via krigare till gud, och därefter en logisk utveckling efter det. Däremot är det svårt att tolka den som en kommentar till kampen mellan hedendom och kristendom, både Enögas hedniska ägare och hans kristna följeslagare framstår som vilsna och utsatta. Från en kristen viking får han höra att han borde tänka på sin själ, ”det är där den verkliga smärtan finns”, men det är oklart om han tar till sig det. Budskapet är snarare att världen är en hård och brutal plats. Enögas enda mänskliga impulser finner vi i hans relation till slavpojken Are. Mikkelsens skådespelarinsats är imponerande, han förmedlar skickligt den icke-mänskliga kvalitet Enöga äger.
Estetiskt är filmen väldigt vackert gjord. Det första kapitlet utspelar sig i de skotska höglanden, där naturens majestät och ödslighet bidrar till den mytologiska effekt Refn eftersträvar. Inte minst de säregna molnformationerna är storslagna. Naturen och elementen bidrar till att göra Valhalla Rising till en mycket vacker filmupplevelse, många scener kan beskrivas som ödesmättade, suggestiva och konstverk i sin egen rätt.
Recensionerna har varit kluvna. Vissa recensenter har hyllat Valhalla Rising som ett mästerverk, andra har beskrivit den som olidligt långsam och obegriplig. Man kan förstå båda reaktionerna, Winding Refns senaste film är inte lättillgänglig och om man är ute efter en stunds underhållning eller action bör man undvika den. De mycket brutala scenerna där magar skärs upp och skallar krossas är få, och skiljs åt av långa partier som är storslagna och suggestiva men tämligen actionfria. Om man däremot vill uppleva en genuin filmupplevelse i närmast surrealistisk tradition, om man uppskattar Jodorowsky och Miike, rekommenderas Valhalla Rising varmt. Den kan ses flera gånger, och är ett verkligt konstverk. Det är även positivt att vårt fornnordiska arv står i centrum i en mytologisk, experimentell och mångbottnad film. Nu väntar vi bara med spänning på den vikingafilm Mel Gibson och Leonardo DiCaprio utlovat.
Om skribenten: Joakim Andersen
