Hegel och det germanska

Filosofi, Historia, Ideologi, Konservatism, Kristendom, Metapolitik, Politik, Rekommenderat, Religion

  • 7
    Delningar

GWF Hegel (1770-1831) är med rätta en av de centrala filosoferna i den europeiska idéhistorien. Han har påverkat både marxister och postmodernister, snarare genom sin metod än genom sin världsåskådning. Det antyder att den dialektiska metoden är potent, ”dynamit” för att citera Nietzsche. Men inte bara metoden utan även stora delar av Hegels världsåskådning är givande. Vi lever idag i en anti-germansk era, då det germanska demoniserats och marginaliserats. Skoltyskans öde är bara ett exempel på detta, anglifieringen är både en orsak till och en följd av att vi förlorat kopplingen till Tyskland. Eftersom det svenska och det tyska är nära besläktade bidrar detta till att svenskarna förlorar sin själ. Samtidigt förutsätter ett starkt och oberoende Europa ett Tyskland med självförtroende som hjärta, utan ett sådant är Europa utomeuropeiska makters lekstuga. Både av geopolitiska och andra skäl är det hög tid att det germanska revaloriseras. Hos Hegel finner vi en intressant analys av det germanska och de germanska folkens potential, en givande impuls till en djupare förståelse av det tyskas, och det svenskas, särart. Oavsett om man håller med honom i allt finns det många värdefulla insikter.

Hegel beskriver i Historiens filosofi flera olika ras- och nationalkaraktärer. Det är ofta politiskt inkorrekt, även om Hegels beskrivningar överlag ligger väl i linje med de synsätt som historiskt varit dominerande. Hans begreppsapparat skiljer sig från många andras, men när han exempelvis beskriver Afrika och hennes invånare med orden ”the Unhistorical, Undeveloped Spirit, still involved in the conditions of mere nature” påminner det i mycket om exempelvis Jungs varningar för primitivism (även om det är fullt möjligt att använda Hegels metod för att spå Afrika en annan framtid, motsvarande hur våra förfäder trädde in i Historien). I analysen av Kina kritiserar Hegel egalitarismen, han skriver att ”the distinction between Slavery and freedom is necessarily, not great, since all are equal before the Emperor – that is, all are alike degraded”. Detta leder lätt till omoral enligt Hegel. Samtidigt uttrycker han sig positivt om bland annat urvalet av de mest intelligenta och bildade. De gamla grekerna associerar han med ungdom, synen på romarna är i jämförelse inte lika positiv. Oavsett om man ser detta som kuriosa eller finner korn av insikt däri kan man hos Hegel identifiera en syn på nationerna med inslag av både essens och existens, där arv och miljö/historisk process i ett dialektiskt spel formar dem.

Hegel och germanerna

Hegels historiefilosofi utgår också från ett fascinerande spel mellan världsanden och de olika folkandar som för historien framåt. Dessa folkandar har tidigare varit bland annat perser, greker och romare, alla har de haft en roll att spela och en uppgift att lösa. Idag är det istället tyskarna som har ett sådant ansvar på sina axlar, och uppgiften är inget mindre än ”the realization of absolute Truth as the unlimited self-determination of Freedom”. Tyskarna ska kort sagt förverkliga den kristna principen, som Hegel tolkar den. Hans relation till kristendomen, de tyska mystikerna och protestantismen är för övrigt både komplex, intressant och bitvis fruktbar, spaltmetrar skulle även kunna skrivas om släktskapet mellan Hegel och Spengler eller Hegel och Steiner.

Hegel är däremot förvånansvärt ointresserad av den förkristet germanska religionen, detta i synnerhet mot bakgrund av hans indo-europeiska sensibilitet i beskrivningen av det persiska och grekiska. Så får vi paradoxen att en filosof som insiktsfullt resonerar kring tiden och tanken som ”negativa element” inte nämner Fenris eller Loke vid namn (däremot Zeus och titanerna). Men för Hegel är det i mötet med den antika världen och kristendomen tyskarna blir historiskt intressanta. Vid den tidpunkt då tyskarna blir en del av historien kännetecknas de av något Hegel kallar ”hjärta”, på tyska Gemüth. Det finns ett intressant släktskap mellan Hegels Gemüth och C.J.L. Almqvists beskrivning av det svenska i Den svenska fattigdomen. Almqvist beskriver svensken närmast som en övervintrad barbar, ”hos svensken betyder fattigdom egentligen koncentration”. Hegel beskriver Gemüth som något som ”has no particular aim – riches, honor, or the like; in fact does not concern itself with any objective condition [a “position in the world” in virtue of wealth, dignity, etc.] but with the entire condition of the soul – a general sense of enjoyment.” Han talar här också, sin begreppsapparat trogen, om ”Natural Totality”. Och totalitet är en bra beskrivning både av det germanska och av Hegels egen filosofi, så även inåtvänt djup. Helhet, introversion och djup kan summera det ursprungligt germanska.

Men hos de germaner som nyligen trätt in i Historien med stort H är dessa egenskaper ännu tämligen abstrakta, det är främst en potential de bär på. Det är något inre, som först efter en lång historisk process kan realiseras. Hegel beskriver ett introvert drag som bearbetar yttre element som tillhandahålls från den antika världen, i form av antikt och kristet gods. Denna pedagogiska process är bitvis plågsam, han beskriver hur en del germaner blev galna under medeltiden av det som Evola skulle ha kallat en ”inre spänning”. Hegels genomgång av medeltiden är spännande läsning, även om man inte håller med om allt. Han tar upp hur de olika nationerna vände sig mot frankernas överhöghet, och hur kyrkans erövring av världslig makt skadade den. Korstågen ledde till att européerna slutade söka det heliga landet på en plats och istället började söka inom sig, ”the West bade an eternal farewell to the East at the Holy Sepulchre, and gained a comprehension of its own principle of subjective infinite Freedom.

Historiens mål är frihet enligt Hegel, och germanernas unika potential här var att deras två ledord var frihet och trohet. Man kan se uttrycket Mein Ehre heisst Treue som en totalitär urartning om man så önskar, men det summerar mycket av det germanska. Hegel skriver: Fidelity is the second watchword of the Germans, as Freedom was the first. Individuals attach themselves with free choice to an individual, and without external prompting make this relation an inviolable one. Här känner vi för övrigt igen Evolas beskrivning av den nordiska friheten.

Under medeltiden fostras tyskarna av Historien genom motsättningar och utmaningar. Detta leder så småningom fram till reformationen, något Hegel kopplar till det germanska. Detta i så hög grad att han menar att det var de folk som bar på oblandat germanskt blod som var mottagliga för Luther. Hegel skriver: ”the pure inwardness of the German nation was the proper soil for the emancipation of Spirit; the Romanic Nations, on the contrary, have maintained in the very depth of their soul – in their Spiritual Consciousness – the principle of Disharmony: they are a product of the fusion of Roman and German blood, and still retain the heterogeneity thence resulting.”

Oavsett hur man ser på förklaringen i sig, man kan också tänka sig politiska eller kulturella faktorer, är det uppenbart att det finns en koppling mellan germanskt och reformation. Reformationen leder enligt Hegel sedan vidare till upplysningen, friheten begränsar sig i längden inte till den religiösa sfären. Man kan om man så önskar här läsa Hegel som en ”anti-Evola”, den historiska process Evola beskriver som degeneration ser Hegel som positiv. Men bara till en viss punkt. Han vänder sig mot liberalismen för att den ersätter det organiska samhället med atomism och abstraktioner, Hegel skriver:

Not satisfied with the establishment of rational rights, with freedom of person and property, with the existence of a political organization in which are to be found various circles of civil life each having its own functions to perform, and with that influence over the people which is exercised by the intelligent members of the community, and the confidence that is felt in them, “Liberalism” sets up in opposition to all this the atomistic principle, that which insists upon the sway of individual wills; maintaining that all government should emanate from their express power, and have their express sanction. Asserting this formal side of Freedom – this abstraction – the party in question allows no political organization to be firmly established. The particular arrangements of the government are forthwith opposed by the advocates of Liberty as the mandates of a particular will, and branded as displays of arbitrary power. The will of the Many expels the Ministry from power, and those who had formed the Opposition fill the vacant places; but the latter having now become the Government, meet with hostility from the Many, and share the same fate. Thus agitation and unrest are perpetuated. This collision, this nodus, this problem is that with which history is now occupied, and whose solution it has to work out in the future.

Det avslutande resonemanget är en tämligen träffande beskrivning av demokratins problem i många länder, hur majoriteter misslyckas att vinna legitimitet och ersätts av nya majoriteter i en cyklisk process. Hegel tar också upp en historisk tendens där liberalismens individualism bara är en ny form av något återkommande. De kallade sig inte liberaler under Greklands eller Roms nedgångstid, men liknande individer och sentiment fanns även där. Hegel skriver:

At the same time the isolation of individuals from each other and from the Whole makes its appearance; their aggressive selfishness and vanity; their seeking personal advantage and consulting this at the expense of the State at large. That inward principle in transcending its outward manifestations is subjective also in form – viz., selfishness and corruption in the unbound passions and egotistic interests of men.

Man kan notera att han också förutspår postmodernisterna, hur tanken vänder sig mot tänkaren och tänkarna mot samhället. Man bör dock samtidigt vara medveten om att vad gäller liberalism och kapitalism var Hegel för tidigt född för att fullt ut kunna analysera fenomenen. Det finns bra ansatser i hans Rättsfilosofi, men det rör sig alltså om just ansatser.

Sammantaget finns det alltså mycket av värde hos Hegel, och inte bara i hans metod utan även i hans slutsatser. Beskrivningen av det germanska är inkännande och givande, och påminner om vad vi har att erbjuda världen för positivt. Denna insikt är för övrigt inte beroende av att man accepterar Hegels tankar om Världsanden, man kan ha utbyte av Hegel oavsett om man är marxist, liberalkonservativ, identitär eller något annat.


  • 7
    Delningar