Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) tillhör den svenska litteraturens klassiker. Han skrev den kontroversiella Det går an, skapade gestalten Tintomara, var en tid produktiv ordförande för Manhemsförbundet, flyttade inspirerad av Rousseau ut på landet, misstänktes för förgiftning, begick bigami i landsflykt i USA, och kan alltså kort sagt anses ha levat ett ovanligt liv. I likhet med Strindberg företrädde han delvis radikala idéer, men Almqvist skrev också den folkpsykologiskt intressanta Svenska fattigdomens betydelse.
Bondfolk och herrskap
Han konstaterar inledningsvis att det i Sverige finns två grupper, bondfolket och herrskapet. Mellan dessa finns en växande klyfta. Herrskapet har nämligen blivit osvenskt. Dess bildning har gått en annan bana än nationens, ”dess studier äro föga svenska”. Enligt Almqvist är det inte i sig onationellt att herrskapet inspireras av tysk och fransk kultur, men det blir det när detta inte kombineras med en svensk känsla. Detta betyder att herrskapet blir endast ”allmänmänskligt” och därmed aldrig intressanta personer. Det betyder också att bondfolket saknar ledare, och blir för inskränkt. Om herrskapet hade varit svenskt i grunden hade det kunnat dela med sig av europeisk kultur till bondfolket, men nu får vi istället en situation där varken herrskap eller bondfolk förverkligar sin potential. Det nödvändiga sammanhanget mellan bondfolk och herrskap har brutits. Delvis är Almqvist här inne på liknande tankegångar som idag Jan Olof Bengtsson, med varningen för en lägre och anti-europeisk populism som ytterst orsakas av vår tids ”herrskaps”, den nya klassens, osvenskhet och svek.
Vad är det svenska?
Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv.
– Almqvist
Högintressant blir Almqvist när han ska identifiera det svenska. Han finner bland annat att de stora gesterna är osvenska, och att det är osvenskt att ”akta sig för allt utländskt”. Men kärnan i det svenska är fattigdomen. Almqvist skriver:
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oövervinnerlig.
Almqvist återknyter här till den svenska historien, vilken ofta präglats av fattigdom och isolering från kontinenten. Den skandinaviska halvön är på många sätt att likna vid en ö, delvis vid en egen kontinent. Han menar inte att fattigdom är något att sträva efter, däremot ”att kunna vara fattig när det gäller… med fullkomlig frihet, raskhet, självständighet.”
Almqvist för här tankarna till Aleksander Dugins tal om ”poor North” i genomgången av geopolitikens metafysik. Sverige var tills historiskt nyligen en sådan ”fattig Nord”. Likheterna med Julius Evola är också tydliga. Evola skriver att den differentierade människan kan göra allt som han kan klara sig utan, på samma vis kan den sanna svensken både ha rikedomen och vara utan den. Almqvist noterar att: ”Men fruktansvärdare är ingen än den, som kan vara utan allt utom sig”. Släktskapen med Stirner är här också tydlig, liksom med Heidenstams effektiva beskrivning av Folke Filbyter.
Svensken präglas alltså av en särskild sorts autonomi. Att söka sin hjälp utom sig är enligt Almqvist onationellt. När svensken blir rik handlar han eller hon också på ett särskilt vis, vilket visar att svensken är oberoende både av penningen och av njutningen. Almqvist skriver: ”när utlänningen samlar penningar för att äga dem, samlar svensken för att giva ut.” Här finner vi kanske en del av bakgrunden till den moderna invandringspolitiken, vilken följt på det svenska industriella undret. Med Almqvists synsätt är det moderna konsumtionssamhället på många sätt onaturligt för svensken.
Det subtila och det autentiska
Hos svensken betyder fattigdom egentligen koncentration.
– Almqvist
Almqvist påminner om greve Stenbock i sin beskrivning av det svenska. Han skriver att för den ytlige betraktaren kan Sverige framstå som fattigt även vad gäller landskap, musik och konst. Landskapet är exempelvis ”magert” och ”nätt”, där man kan stöta på ”en gement ful ljungslätt”. Ett sådant synsätt missar dock att det svenska kräver en förmåga att se det subtila. Den svenska floran präglas inte av starka färger eller starka dofter, ”naturen här är en tyst, inom sig sluten skolflicka…. det finaste gehör behövs, det ömmaste, lättretligaste sinne måste man ha, för att varsebli skönheter liksom ämnade till en evig hemlighet”.
Saknar man detta fina gehör framstår det svenska, både naturen och kulturen, alltså som odugligt och underlägset det utländska. Om man till detta lägger det faktum att ”herrskapet” idag är osvenskt, enligt Stenbock i hög grad bestående av uppkomlingar som brutit med sina rötter, blir det logiskt att de saknar det gehör som krävs för att uppskatta de fina nyanserna som gör det svenska vackert och intressant. De söker sig därför till det utländska, genom bland annat politisk och kulturell amerikanisering. Så får vi en brist både på det autentiska och det subtila.
Almqvist avslutar med en underhållande genomgång av den svenska faunan. Han finner att det i Sverige finns relativt lite boskap, men desto mer fåglar och fiskar. Detta bär för honom på mening och betydelse. Hans genomgång av karaktären hos kor, oxar, hästar, hundar och grisar kopplas på olika vis till den svenska karaktären, på ett sätt som samtidigt är underhållande och potentiellt djupt (det är kort sagt svårt att veta om han här är något på spåren, eller om det bara är rolig läsning). Almqvist noterar också att svenskarna inte bara är ett fattigt, utan på många sätt även ett ungt folk. Detta trots deras långa historia. Detta unga sinne kommer till uttryck i det sunda förnuftet, och i det faktum att svensken varken präglas av olust eller lusta utan av sund lust.
Sammantaget är det alltså en fascinerande liten analys, samtidigt tankeväckande och underhållande. Om vi i grunden härstammar från fattiga bönder med ett betydande oberoende och en syn på rikedom som ett skämt, kan man dra slutsatsen att det nuvarande samhället är djupt onaturligt för oss. Vi förlorade något värdefullt när vi lämnade landsbygden med dess skönhet och friheter för storstaden och dess materiella överflöd. Almqvist insåg detta, och är här i gott sällskap, med både Geijer, Strindberg, Hermelin och Stenbock.
Avslutningsvis rekommenderas de många, och långa, artiklarna om Almqvist på Café Exposé:
Almqvist
Lämna ett svar