Den senaste tiden har flera skribenter tagit upp hur de amerikanska elituniversitetens intagning snabbt förändrats. Processen kan beskrivas som en etnisk rensning, med anti-vita förtecken, av de arenor där nästa generations elitskikt formas. Det är en utveckling av historisk betydelse, föga förvånande berörs den inte i den etablerade offentligheten.
Albemarle Man skriver i en artikel med namnet Cutting Off the Oxygen om en Kailyn Younger som fått milt sagt höga 1550 på det nationella urvalstestet SAT. 1550 är högt men av Kaitlins ansökningar till 12 elituniversitet har ändå 8 nekats (närmare bestämt de till Harvard, Yale, Brown, Cornell, University of Pennsylvania, University of Southern California, Berkeley och Northwestern). Albermarles genomgång av intagningsstatistiken tyder på att vita medelklassflickor med hög IQ som Kailyn Younger idag har en högst begränsad möjlighet att antas till elituniversiteten. Han skriver att ”the intake pool of Whites is now about half the total intake pool of 17,700 for the top Ivy and Ivy-equivalents computed above. That gets you down to 8,350. And of that, half are legacies and athletes. So the remaining pool for high IQ, non-connected, Whites is a tiny 4,175 – essentially the intake pool of two lesser Ivies. In other words, not only are whites being shoved aside for minorities, but the admissions process purposefully shoves aside the smart Whites in favor of not-so-smart Whites.” Kailyn har varken rätt hudfärg eller rätt klass/kontakter, hon är heller inte idrottare.
Resultatet av denna praktik summeras av Albermarle på följande vis, ”the high-IQ Whites are purposefully being squeezed out of the most prominent schools, so that they will have fewer opportunities to get the truly good and high paying jobs that allow the elite to accumulate capital and dominate society: The message? Whites no longer wanted in the elite.”
Steve Sailer beskriver i artikeln The Price of Admission hur antagningsprocessen gått från att vara någorlunda transparent till att bli hemligsfull. Det handlar både om en ovilja att publicera statistik om antagningarna och en tendens Sailer beskriver som ”the anti-objectivity tide”. Det senare innebär att man frångår objektiva testvärden i antagningarna. Flera tendenser har samverkat och gjort livet hårt för de ansvariga på universiteten. I kölvattnet efter BLM finns starka påtryckningar för att fler svarta ska bli antagna, men det finns ett begränsat antal svarta som kan fungera på ett elituniversitet. Samtidigt har asiatiska studenter så höga testvärden att de riskerar att i princip helt ta över många prestigefyllda universitet (Sailer talar här om The Yogi Berra-effekt, ”their colleges might get so Asian that even Asians won’t want to go there anymore”). En följd av detta är en konflikt mellan asiatiska studenter på ena sidan och svarta och hispanics på den andra, där de asiatiska studenterna diskret diskrimineras till förmån för svarta och hispanics med sämre betyg. De vita studenterna hamnar här i kläm, då de dels demoniseras i den hegemona ideologin och dels saknar organisering och representanter. Resultatet är att deras andel av studenterna minskat kraftigt på relativt kort tid, Sailer skriver avseende Princeton att ”in 2014: …49.2 percent have self-identified as people of color, including biracial and multiracial students. In 2019: …56 percent have self-identified as people of color, including biracial and multiracial students.” Här finns ett inslag av det Sailer beskrivit som ”flight from White”, att vita låtsas ha icke-vita identiteter eller betonar ovanligare sexuella identiteter för att ta sig fram i en anti-vit miljö. Men det tycks vara statistiskt marginellt i sammanhanget.
På Revolver tas fenomenet upp i artikeln Colleges Are Ethnically Cleansing America’s White Kulaks. Vi får där dels siffror på den snabba undanträngningen av vita från universiteten, ”at one elite school after another whites are already a minority, and their numbers are falling faster than mere demographic change would predict”, och förklaringar till den. Det handlar om rasbaserad diskriminering av vita, ”even before 2020, America’s university admissions have been nakedly discriminatory based on race. Data uncovered by the Students for Fair Admissions v. Harvard case shows that whites have the second-lowest admissions rate at Harvard, despite having the second-best academic profiles behind Asians, who also face discrimination.” När elitens retorik fokuserar på ”vita privilegier” och ”systemisk rasism” bör man misstänka att det handlar om det som i den marxska idétraditionen gavs namnet ideologi, i det här fallet rena lögner avsedda att dölja en diametralt motsatt verklighet och att utmåla de utsatta som förövare. Revolver summerar detta träffsäkert, ”the modern American regime is built on explicit, institutionalized hostility to the people who most resemble the great Americans of the past. It is anti-white, anti-male, anti-Christian, anti-rural, and anti-middle class. The more of these traits a person has, the more worthy of hate they become.”
En aspekt av det hela är ideologisk och kan kopplas till vithetskritik, ”antirasism” och liknande inslag i den hegemona ideologin. Det finns också ett inslag av självhat och etniskt ressentiment. Men den sannolikt viktigaste faktorn är realpolitisk. Vit medelklass är en stor och relativt resursstark grupp i dagens Västerland. Varje aktör som planerar att utplundra Västerlandet måste därför neutralisera deras möjligheter att göra motstånd mot processen, både ideologiskt och genom minskad tillgång till elitinstitutionerna. Hur detta bäst bemöts är ännu en öppen fråga, det kan handla om politik och det kan handla om mer individuella lösningar som att ljuga om sin etnicitet eller att skapa alternativa karriärer och nätverk utanför universiteten. Att sätta ord på den etniska rensningen av USA:s elituniversitet och den officiella ideologins lögner är även det en grundförutsättning. Avslutningsvis noterar vi att den tilltagande kvoteringen kan ha som bieffekt att elituniversiteten inte längre ses som garanter för kvalitet, men att detta sannolikt på individnivå uppvägs av monopoleffekter och ett mer totalitärt samhälle.
Om skribenten: Joakim Andersen
