I dagarna har ett nygammalt mem gjort sig påmint i den mer eller mindre etablerade borgerligheten. Memet ifråga kan ges namnet ”den missriktade godhetens heteroteli”, och innebär att de politiskt korrekta anklagas för att ha fört en politik som lett till ökad rasism. Johan Lundberg från Axess anklagar således i blogginlägget Lögner och dumheter genusteoretikerna och invandringsradikalerna för att genom uppenbara lögner bidra till frustration och populism. På liknande vis skrev andragenerationsinvandraren ”Daniel” på Politiskt Inkorrekt i artikeln Jag skyller på er att den verkliga skulden för den ökade rasism han och andra skötsamma invandrare möter vilar på etablissemangets axlar. ”Daniels” text ledde sedan till en storm i ett vattenglas när moderaten Hanif Bali uttryckte uppskattning av den och detta ”avslöjades” av en socialdemokratisk blogg. SvD-krönikören Per Gudmundson, ofta flera steg före andra borgerliga skribenter i dessa sammanhang, berörde också heterotelin redan i början av 2010 med texten Viljan att alltid vara god kan vara förgörande.

Detta mem kommer sannolikt att göra sig påmint en del framöver i vissa mer etablerade kretsar, kretsar som likt Lundberg ser ”populism” som ett större problem än det demokratiska underskott som orsakar den. Samtidigt får man återigen konstatera att inget är nytt under solen, heteroteli-memet har sitt ursprung i systemkritisk diskurs och har bland annat i mer konsekvent form uttryckts på denna blogg ett flertal gånger. Det har då tagits till sina logiska slutsatser, och det de självupplevt ”goda” anklagats för är att föra en politik som kommer att leda till försvarsreaktioner från de europeiska urbefolkningarna som kommer att bli allt annat än gynnsamma för de grupper man trott sig hjälpa genom att i stora antal föra dem till Europa. Med massinvandringen har man lagt grunden för en återkomst av allt det man sagt sig avsky och vilja undvika, även om det sannolikt kommer ta något decennium innan det man sått på allvar är redo att skördas. Om etnisk rensning och inbördeskrigsliknande situationer blir något som i framtiden drabbar Västeuropa bör vi alltså lägga ansvaret på de bortom idiotins gräns ”välvilliga” etablissemangens axlar snarare än på marginella bloggar och småpartier. För något år sedan utvecklades resonemanget i ett inlägg om Rudyard Kiplings dikt Wrath of the Awakened Saxon, idag publicerar vi därför det igen.

Wrath of the Awakened Saxon

I mångt och mycket instämmer de politiskt korrekta etnomasochisterna i den identitära verklighetsbeskrivningen. De betraktar kollektiv som betydelsefulla, de säger sig uppskatta mångfald, och tycks ibland anse att etniskt medvetande och etniska konflikter är normaltillstånd som endast kan undvikas genom sträng kontroll både av media, akademi och politik. Skillnaden är de slutsatser vi drar. De vill ha ett mångetniskt samhälle trots kostnaderna och riskerna, medan vi är att betrakta som rationella och försiktiga i jämförelse.

Det kan då vara på sin plats att påminna dem om att det bästa sättet att hjälpa utomeuropéer inte nödvändigtvis är att föra dem till Europa. Ett skäl till detta är psykologiskt, och berör de mekanismer som styr etniska relationer och konflikter. Det finns nämligen inget som talar för att det växande motståndet mot att dela sitt urhem med främlingar vi idag ser i ett flertal europeiska länder kommer att avta med tiden. "It’s going to get ugly", är en tämligen säker framtidsprognos, oavsett vad man sedan lägger för värderingar i det. Att i detta läge verka för att ännu fler människor kommer hit är inte att arbeta med deras bästa för ögonen. F.P. Yockey beklagade på sin tid att de konflikter som uppstår i mångetniska samhällen tar energi från viktigare saker. Han uppskattade heller inte de sidor sådana konflikter väckte hos de inblandade, men var samtidigt medveten om att det var något inbyggt i mångetniska samhällen.

Detta är förövrigt något som även uppmärksammats av en liberal och antifascistisk forskare som Nicholas Goodrick-Clarke, författaren av studier som Occult Roots of Nazism och Black Sun. Goodrick-Clarke identifierar det tidiga 1900-talets antisemitiska och rasbiologiska rörelser inte minst som en kollektiv försvarsmekanism från grupper som upplevde sig, och var, hårt trängda. Han noterar i sammanhanget att européerna idag är betydligt mer trängda, och bävar för vad det på sikt kommer leda till. Goodrick-Clarke skriver:

Just as the original völkisch movement arose as a defensive ideology of German identity against modernity in the late nineteenth century, this neo-völkisch revival acts as a defensive ideology of white identity against multiculturalism, affirmative action and mass Third World immigration… who knows what sort of politics and societies will emerge by the years 2030-50 from the growing sense of white marginalization? I am aware that this provocative study of contemporary racist movements may well offend politically correct sensibilities by posing the very questions which liberal elites prefer to ignore or suppress.

Goodrick-Clarke har goda skäl att ställa sig frågan vad den liberala elitens vägran att diskutera massinvandringen på sikt får för konsekvenser. En bidragande orsak till detta är den nordeuropeiska psykologin, som på ett inkännande och effektivt vis sammanfattats av Rudyard Kipling i dikten Wrath of the Awakened Saxon. Den får därför tala för sig själv:

It was not part of their blood, It came to them very late,
With long arrears to make good, When the Saxon began to hate.

It was not suddently bred. It will not swiftly abate.
Through the chilled years ahead, When Time shall count from the date
That the Saxon began to hate.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.