Paul Gottfried – War and Democracy

Okategoriserade

Paul Gottfried är en företrädare för det som i USA kallas paleokonservatismen, en konservatism med många värdefulla drag. Så har de paleokonservativa normalt motsatt sig de många krig USA fört, liksom tendensen bort från självstyrande lokalsamhällen och i riktning mot en allt starkare centralmakt. Gottfried har under sin långa karriär varit en av de viktigaste paleokonservativa, och även stiftat personlig bekantskap med tänkare och politiker som Richard Nixon, Pat Buchanan, Murray Rothbard, Christopher Lasch, Paul Piccone och Herbert Marcuse. Det är därför en kulturgärning att Arktos Förlag samlat ett antal av hans artiklar i antologin War and Democracy (tillgänglig här: Arktos).

Den terapeutiska staten

Gottfried studerade i ungdomen bland annat med Herbert Marcuse, en av Frankfurtskolans centrala tänkare, som lärare. Han fann Marcuses kunskaper om europeisk filosofi givande, samtidigt som han inte delade 68-ikonens åsikter och fann hans positiva inställning till politiskt våld högst tveksam. Gottfried kom senare att röra sig i kretsen kring tidskriften Telos, förknippad med den amerikanska nya vänstern. I ett par kapitel tar han upp både Adorno och Marcuse (han beskriver den förre som ”obnoxious” och intellektuellt ohederlig, men identifierar också en del borgerliga och reaktionära drag hos honom).

Det är alltså uppenbart att Gottfried är välbekant med den nya vänstern, även om han istället blev konservativ. Hans analys av det moderna USA har samtidigt ett betydande värde för den intellektuellt hederlige och nyfikne marxisten, då han har en betydande förståelse av den ”materiella basens” och de sociala relationernas betydelse. Han inser att den växande staten är en högst materiell faktor, till vilken stora sociala grupper är knutna. Den legitimeras också med ideologier. Gottfried talar här om en terapeutisk stat, den nöjer sig alltså inte längre med att som en ”managerial state” administrera ekonomin utan tar också på sig uppgifter som att bekämpa ”reaktionära” traditioner, diskriminering, et cetera. Knuten till denna stat är den nya klassen, vilken tenderar att anamma vissa ideologier för att rättfärdiga sina positioner. Sådana ideologier är i Europa den ”post-marxism” som sätter invandring och feminism i centrum istället för klass, i USA kan man också identifiera förespråkarna för en stark centralmakt. Gottfried berör detta mer i andra böcker, men perspektivet återkommer i War and Democracy.

PG

Millenarism och moralism

Den nya klassen och den terapeutiska staten legitimerar sin kontroll av samhället med ideologier där ”the suffering just” står i centrum. Det rör sig bland annat om den ”antirasistiska” diskursen. Gottfried visar hur ett alltmer moralistiskt och dualistiskt synsätt tar över det politiska samtalet och tänkandet. Denna moralism infekterar historieskrivningen, där komplexa skeenden reduceras till att handla om ”goda” och ”onda” (exempelvis de båda världskrigen och det amerikanska inbördeskriget). Den som kontrollerar historien kontrollerar också nutiden, och denna dualistiska modell används för att rättfärdiga ett växande antal krig mot ”onda” ledare runtom i världen.

Den ”gamla” höger Gottfried tillhör är normalt kritisk till sådana krig, och till tron på att man med vapenmakt kan sprida amerikanska värden och institutioner i mycket annorlunda samhällen. Samtidigt är man medvetna om kopplingen mellan krig och caesarism, alltså hur återkommande krig utomlands undergräver friheterna på hemmaplan. USA torde, med allt från Patriot Act till NDAA, vara ett sällsynt pedagogiskt exempel på detta samband. En oroväckande utveckling är att idéer från vänstern anammats av ”konservativa” i USA, Gottfried beskriver hur de neokonservativa anpassat trotskismens ”permanenta revolution” till ett globalt amerikanskt krig mot land efter land som vägrar anpassa sig till amerikanska värden. Tron på mänskliga rättigheter är en annan sådan vänsteridé som har skadliga följder i politiken, och skapar fler problem än den löser.

Den judisk-amerikanska erfarenheten

I believe that Israel should remain predominantly Jewish and that the US and Europe should remain predominantly Euro-American.
– Gottfried

Gottfried är själv av amerikansk-judisk härkomst, något han har gemensamt med de flesta framträdande tänkarna i Frankfurtskolan. Detta gör att han i flera artiklar reflekterar över sambandet mellan judisk identitet och radikala politiska positioner. Han finner att många judar i Europa och USA upplevde sig marginaliserade och/eller hotade av den kristna majoriteten, och därför utvecklade en radikalism som både baserades på fientlighet och vilja till skydd. Stödet för utomeuropeisk invandring kunde exempelvis bygga på tron att man var mer skyddad mot majoritetens antisemitism i ett samhälle bestående av ett flertal olika grupper.

Samtidigt noterar Gottfried att detta inte var det enda möjliga sättet att hantera sin minoritetsstatus. Han nämner den konservativa Stefan Georgekretsen som ett sätt för centraleuropeiska judar att hantera situationen, och tar upp sin egen far som ett annat exempel. Denne var i grunden konservativ, och hade svårt att se att amerikanska kristna skulle vara ansvariga för vad tyska nazister gjort. Artikeln om den äldre Gottfried är överhuvudtaget värdefull, då den presenterar en konservativ man med auctoritas, självrespekt och integritet. Om kampen mot 1968 års idéer ytterst handlar om två olika antropologier är sådana positiva exempel värdefulla. Gottfrieds realistiska beskrivning av relationen mellan judar och kristna i USA hamnar heller inte i vare sig antisemitism eller naivt förnekande av att folkgrupper kan ha kollektiva minnen, intressen och fördomar. Han kan således notera att det är hyckleri när vissa amerikanska judar på grund av historiska fördomar stödjer invandring till USA men vill försvara Israel som en judisk stat.

Min främsta behållning av boken ligger dock i hur den paleokonservative Gottfried påminner om släktskapet mellan europeiska traditioner och inslag i den liberala visionen. Motståndet mot en allt större centralmakt som lägger sig i allt från vad medborgarna äter till hur de uppfostrar sina barn förenar både traditionalister och den ”gamla höger” som Gottfried tillhör, det finns också betydande likheter i antropologin genom att självrespekt, intellektuell hederlighet och liknande ses som positiva egenskaper. Detta gör att antologin kan läsas med lika stor behållning av klassiska liberaler som av antiliberaler. Utvecklingen i riktning mot ett massamhälle av klienter snarare än individer väcker sannolikt lika stora känslor av olust i båda dessa läger.

En stor behållning är också att Gottfried identifierar den inbyggda motsättningen i den terapeutiska staten. Å ena sidan är det fortfarande en kapitalistisk stat. Å andra sidan är det en ”demokratisk” stat, som lägger sig i ekonomin alltmer. Exempelvis genom kostsam massinvandring och feministisk kvotering. På sikt undergräver detta den kapitalistiska ekonomin, vilket gör att detta system inte är långsiktigt livskraftigt.

War and Democracy rekommenderas i varje fall varmt. Perspektivet är användbart för att förstå vårt samhälle och USA, och Gottfrieds kunskaper om bland annat Spengler, Voegelin och Adorno är givande. Hans historiska perspektiv är också värdefullt, liksom hans syn på människa och samhälle.

PG

Mer Gottfried

Paul Edward Gottfried och den nya klassen excerpter
Gudomlig komedi – Paul Gottfried
wodinaz – Tom Sunic intervjuar Paul Gottfried
Paul Gottfried – Dead Right
Sensitisering och makt
Gottfrieds Multiculturalism and the Politics of Guilt
Strange Death of Marxism
Efter liberalismen – den terapeutiska staten
Occidental Quarterly och den Nya Klassen
Anark – Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried

Mer om paleokonservatism och -libertarianism

Hans-Hermann Hoppe och demokratin
Anarko-kapitalist bjuder in till politiskt inkorrekt konferens