Den europeiska ”arbetarrörelsen” har vänt ryggen åt Europas tiotusentals år av arv och traditioner. De enda kulturer och identiteter de kan acceptera är de icke-europeiska och de artificiella. Uråldriga europeiska identiteter ser de däremot alltid i praktiken med misstänksamhet och olust. Själva identifierar de sig som nationslösa, kosmopoliter, universalister, och därigenom som potentiella härskare både av mångkulturella länder och mångkulturella planeter. Eftersom de tror att deras värderingar och ideologier inte är knutna till någon specifik nation eller kulturell tradition, inbillar de sig att det inte är en fråga om imperialism när de tvingar dem på irakier, afghaner, vietnameser, svenskar, panamaner, utan tror att det är en fråga om eviga värden.

Men det har inte alltid varit såhär. Det fanns en tid när de olika arbetarrörelserna ibland var intresserade av att finna förebilder och inspiration i sin egen historia. Detta var innan de nåddes av ett antal djupt anti-europeiska intellektuella trender från USA, som fick dem att gradvis se på sina egna traditioner med förakt (oavsett om det sedan var kärnfamiljen, nationen, religionen, eller någon annan tradition). Dessa trender startades av män som Theodor Adorno, Siegmund Freud, Franz Boas med flera, och de hade bland annat det gemensamt att de såg Europas arv och kultur som en mentalsjukdom som behövde terapi.

Dessa olustiga herrar kommer därför inte att tas upp mer i dagens inlägg, utan vi kommer att ta en närmare titt på den hedendom som frodades i den tyska arbetarrörelsen under början av förra seklet. Vi gör detta eftersom det idag är Första Maj, den europeiska arbetarens högtidsdag.

Exemplet Tyskland
Idag känner många av oss till de Völkisch-rörelser som fanns på högerkanten av det tyska politiska landskapet och som ”beredde väg för” NSDAP. Mindre känt är att det rörde sig om en större metapolitisk trend, som inte var specifikt högerextrem utan vars medlemmar och sympatisörer kunde vara både apolitiska och vänster. Intresset för det egna arvet behövde inte leda till politiska slutsatser, och inte heller nödvändigtvis till nationalsocialistiska slutsatser.

Bland socialisterna fanns det en trend av vad som kallades proletära fritänkare, som var intresserade av den gamla tyska hedendomen som ett alternativ till kristen och borgerlig kultur. 1933 hade den rörelsen 1 miljon medlemmar, så det var inga ensamma tokstollar direkt. Man gav ut böcker om den gamla tron, både för barn och vuxna, och man använde symbolik i stil med ”Tor hugger ner Midgårdsormen”.

Man återknöt även till den gamla germanska traditionen med Ting, där folket samlades för att besluta om sina angelägenheter. Alltså en socialism som inspirerades av förfädernas folkdemokrati. Detta var ingen mjäkig socialism som vurmade för ”svaga grupper” och främlingar, det var en tradition som mentalt påminner mer om den italienska syndikalismen med dess betoning av heroism och ”krigar-producenter”. Man skapade egna producent- och konsumentkooperationer, alltså ett sätt att börja bygga det nya/återfödda gamla samhället redan i det borgerliga. Man höll även hedniska festligheter, och framförde miljövänliga och Lerbensreformliknande tankar (Lebensreform var en bred rörelse med krav på allt från sund mat och hygien till nudism och vandringar i naturen).

Man pekade på att Valborg och Första maj stod för Vårens seger över Vintern, och för Livets och Ljusets seger. Detta kopplade man tydligt till det nya samhälle man kämpade för, som både var nytt och en återgång till fädernas samhälle. Man lät även en konstnär som Fidus, som idag väl mest är känd som ”nazist”, illustrera tidningar åt de proletära fritänkarna med sin hedniska konst.

Vi avslutar med en talande dikt, som visar något av den anda som dagens socialdemokrater helt förträngt i sina försök att vara så självförnekande och masochistiska som möjligt. Ord som ”örn”, ”lejon”, ”förfäder”, ”Valhalla” påminner oss snarare om vikingar än om dagens vänsterister. Men så är det också en tradition som förträngts av både vänstern och högern.

Stand up brothers!
Let us leave for the beloved and free forest!
That in the green alleys of oaks,
our song resounds more strongly.
Where lived our fathers,
strong like lions and faithful like doves,
where flew the formerly free eagle,
that our course takes its rise.
Let us there exert the force of our numbers,
put the test of courage on our chests,
so that our ancestors in Valhalla will look joyfully towards us!

Dagens inlägg bygger huvudsakligen på denna artikel: http://forum.skadi.net/showthread.php?t=16491

Den som är nyfiken på Fidus’ hedniska konst rekommenderas att göra en sökning på google.se, på bilder.

En mycket intressant artikel om kopplingarna mellan den tyska/centraleuropeiska Völkisch- och Lebensreform-rörelsen och senare tiders hippies i USA: http://www.hippy.com/php/article-243.html

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.