The Corporation

Okategoriserade

En högerradikal samhällskritik överlappar delvis både den liberala och den socialistiska. Med den konsekvent liberala världsbilden delar den kritiken av totalitarismen, med socialismen kritiken av nyliberalismen. Skillnaden här är att denna kritik inte bygger på en egalitär och universell antropologi, utan snarare på ett försvar av världens och mänsklighetens mångfald av kulturer, traditioner och folk. Där många liberaler och socialister har mer eller mindre uttalade föreställningar om en utopisk, apolitisk framtid, inser man som högerradikal också att det politiska är en del av det som gör oss till människor. Mer gemensamt har den högerradikala världsbilden då med den konsekvent gröna.

Med socialisterna delar vi kritiken av en världsordning där det ekonomiska, specifikt i form av kapitalismen och de multinationella företagen, överordnas det politiska (här upphör dock likheterna, då även de mer dominerande socialistiska inriktningarna som mål har ett samhälle där det ekonomiska överordnas, eller helt ersätter, det politiska). Det kan därför vara av värde att följa även socialistiskt färgad samhällskritik. Ett exempel på detta är dokumentären The Corporation från 2003.

Dokumentären studerar, som namnet antyder, ”the corporation”, företaget. Filmarna konstaterar att detta är vår tids dominerande institution, på samma vis som exempelvis kyrkan varit det tidigare. Det är en institution som på relativt kort tid upplevt en närmast explosionsartad tillväxt. Detta är inte minst en följd av det amerikanska ”fourteenth amendment” från 1868, avsett att beskydda de föredetta slavarnas rättigheter. I praktiken kom det dock att användas för att beskydda företagens rättigheter, och de kom som följd av en juridisk offensiv att betraktas som personer.

Mot detta ställer filmskaparna den historiska situationen, där en corporation var något som hade tydliga uppgifter och explicit sågs som ett privilegium, utfärdat av en given politisk gemenskap. Ett exempel som tas upp är att ett antal medborgare kunde bilda en corporation för att tillsammans bygga en bro. I den nya situation där företaget istället betraktades som en person kom den snart att växa och att lämna givna politiska gemenskaper bakom sig.

Företagets psykologiska profil

… the phrase ”the death of birth”. It was E.O. Wilsons expression for species extinction, the death of birth, and it was the point of a spear into my chest… it dawned on me, that the way I’ve been running enterprise, is the way of the plunderer. Plundering something that’s not mine. Something that belongs to every creature on Earth.
– Ray Anderson, VD för mattillverkaren Interface

Murmeldjur

Ett originellt grepp i dokumentären är den psykologiska profil filmskaparna gör av det moderna (stor-)företaget. Genom att kryssa för punkter som ”oförmåga att följa sociala normer”, ”upprepat lögnaktigt beteende” och ”oförmåga att känna skuld” drar man slutsatsen att det rör sig om en psykopat. Man intervjuar flera föredetta chefer för stora företag, och dessa berättar att de i grunden haft begränsat inflytande över företaget då det har sin egen logik i form av vinstmaximering. I nära anslutning till detta dyker Michael Moore upp och beklagar att företagsledare normalt är rika, vita män, vilket är tragiskt eftersom dessa inte vet hur majoriteten av världens befolkning lever. Detta blir naturligtvis direkt löjeväckande då man just konstaterat att företagsledningens eventuella personliga önskemål är underordnade vinstmaximeringens logik, det skulle alltså inte spela någon egentlig roll om det istället var rika, vita kvinnor eller rika, svarta män som drev företaget. Men så är Moore tidvis också en ganska löjeväckande gestalt.

A corporation is an externalizing machine in the same way that a shark is a killing machine. Each one is designed, in a very efficient way, to accomplish particular objectives. In the achievement of those objectives, there isn’t any question of malevolence or of will.

Mer intressant är då dokumentärens fokus på det moderna företagets externaliseringar av kostnader. Man jämför här med en haj. Hajen är utvecklad för att jaga, medan företaget är utvecklat för att externalisera. Detta betyder att det strävar efter att externalisera de kostnader dess verksamhet medför, genom att få andra att betala för dem. Det mest kända exemplet är föroreningar, där kostnaden länge burits av samhället och biosfären. Dokumentären tar också upp det som kan kallas kulturell förorening, där verksamheten i form av bland annat reklam riktad till barn har negativa följder för samhället. I Sverige skulle man kunna ta upp kvällspressens infantilisering som ett exempel på kulturell förorening med uppenbara följder för kulturen och demokratin. Exempel på andra externaliseringar är amerikanska storföretags förmåga att få skattebetalarna att finansiera militära projekt i utlandet, och bankernas förmåga att ”privatisera vinsterna men socialisera förlusterna”. Denna externalisering har lett till allt från den pågående massutrotningen av andra arter till den ekologiska krisen.

Dokumentären innehåller flera fallstudier, bland annat läkemedelsföretaget Monsantos hormon Posilac, utvecklat för att öka mjölkproduktionen men med flera negativa effekter för korna och för konsumenterna. Man ges här en inblick i det politiska spelet bakom nyheternas rubriker, då en grupp journalister berättar om hur de av sin arbetsgivare genom hot, manipulation och avsked förhindrades att offentliggöra det de upptäckt om Posilac. Vilket i sin tur berodde på att Monsanto hotade med rättegång och minskade reklamintäkter. Detta blir inte minst oroväckande då det inte rörde sig om något litet mediaföretag, utan om Fox.

Ko

En annan fallstudie rör den privatisering av vattnet, inklusive regnvattnet, i Bolivia som ledde till de blodiga protesterna i Cochabamba 2000. Man ställer här två perspektiv mot varandra, å ena sidan det marknadsliberala där allt ses som potentiell egendom, å andra sidan ett mer socialt perspektiv där man också tar med de faktiska konsekvenserna av detta i beräkningen. Oroväckande är också de genmanipulerade grödor med en ”självmordsgen” som utvecklats, avsedda att förhindra att bönder sparar något till nästa års skörd. För en traditionalist måste sådan manipulation av livsprocesserna framstå som direkt blasfemisk.

Filmskaparna har intervjuat flera intressanta personer, bland annat företagsledare och förespråkare av marknadsliberalism (bland annat Milton Friedman). Här finns också ett stort antal av den samtida vänsterns ikoner, både mer intressanta namn som Vandana Shiva och Howard Zinn och sådana som Naomi Klein och Michael Moore. Perspektivet är också vänsterinriktat, bland annat tar man förutsägbart nog upp storföretag som handlade med Tredje Riket men inga som handlade med Sovjet, även om man också kan ana den nordamerikanska populismens inflytande. I de framgångshistorier man erbjuder, bland annat från amerikanska städer som lagstiftat mot företagens inflytande, är det samhälle snarare än klass som framstår som det radikala subjektet. Ett perspektiv som för tankarna till de Benoist och Paul Piccone i högre grad än till Marx. Mot slutet av dokumentären ger man också en bred samling med råd, allt från att lokalisera ägandet till att bli en mer aktiv aktieägare.

Sammantaget är det alltså en intressant dokumentär för den som vill ha djupare inblick i hur storföretaget blivit en av vår tids dominerande institutioner, hur det fungerar, och hur det kan bemötas politiskt. Den är inte lika ingående som exempelvis Inside Job, och ger intryck av att medvetet ha gjorts lättillgänglig. Detta innebär att det bitvis infantila tilltalet kan störa upplevelsen något. Samtidigt uppvägs detta av det angelägna ämnet, och de oroande men värdefulla fallstudier dokumentären innehåller.

Som högerradikal kan man bemöta det multinationella storföretaget på flera sätt. En mer radikal social höger kan, inspirerade av den italienska sociala republiken, sträva efter att avskaffa kapitalismen som sådan, en mer reformistisk höger kan finna sin inspiration i den europeiska entreprenörstraditionen och den historiska relationen mellan stat och företag, politik och ekonomi. Det är i varje fall frågor man som systemkritiker bör reflektera kring.

Relaterat

Inside Job
Going Postal
Reaktion – Humanekologi och arkeofuturism

Tipstack till herr D.