Herman Sörgel och Atlantropa

Geopolitik, Historia

  • 5
    Delningar

För den som har följt serien The Man in the High Castle (baserad på boken med samma namn av Philip K. Dick) är säkert karaktären Martin Heusmann bekant. I ett avsnitt försöker Heusmann förklara storheten i ett megaprojekt vid namn Atlantropa. Idén utvecklades på 1920-talet av den tyske arkitekten Herman Sörgel som såg stora möjligheter i Medelhavets enorma potential. Hermans far var en av de tekniska pionjärerna inom dåtidens utbyggnad av vattenkraften i Bayern, och Herman själv kom att ha storslagna planer vad gällde elkraftsförsörjningen.

Enligt Sörgels visionära plan skulle en enorm damm med tillhörande kraftverk byggas över Gibraltar sund. Ytterligare en damm skulle byggas mellan Sicilien och Tunisien, som samtidigt skulle förbinda kontinenterna med en körbana. En tredje damm planerades vid Dardanellerna för att hålla tillbaka Svarta havet.

Vattenkraftverken skulle bli ett fantastisk bidrag till elförsörjningen, men fördämningarna skulle också frigöra stora landytor för odling eftersom vattennivån sänks. En fjärde damm skulle uppföras i Kongofloden så att den stora grunda Tchadsjön svämmade över. Detta sötvatten skulle användas för att få delar av Sahara att praktisk taget blomstra.

Suezkanalen skulle förlängas allteftersom kustlinjen gick längre ut. I samband med det skulle även nya hamnstäder etableras. Sörgel tog också hänsyn till historiska och estetiska värden i sina planer. Venedigs unika vattenstadsplanering skulle till exempel bevaras tack vare en konstgjord bassäng av det större slaget.

Medelhavet förknippas idag främst med den migrationsvåg som månad efter månad sköljer över Europas stränder. Sedan Italien fick en ny regering har människosmugglingen över Mare nostrum blivit ett av de hetaste debattämnena i EU. Under många år har afrikanska lycksökare illegalt tagit sig sjövägen till Italien. Inte sällan har de fått hjälp av så kallade hjälporganisationer som plockat upp dem en bit utanför Libyens kust och sedan skeppat dem till någon italiensk hamn.

Nu har den nya regeringen satt stopp för detta, men redan Berlusconi och Khadaffi slöt ett bilateralt avtal där Libyen åtog sig att stoppa strömmen av ekonomiska flyktingar norrut. Det samarbetet gick om intet under den s.k. arabiska våren då Khadaffi mördades och Libyen gick från en ledande roll i Afrikanska unionen till ett land i kaos.

Samarbetet mellan Italien och Libyen handlade givetvis också om italienska investeringar och inte minst oljeaffärer, och för att de nordafrikanska länderna ska bistå Europa i att stoppa det som många ser som en demografisk invasion, krävs givetvis ett ömsesidigt givande och tagande i relationerna mellan parterna.

I stället för att söka ett konstruktivt samarbete med före detta kolonier såg Europa bara passivt på när Nordafrika började destabiliseras under våren 2011. Man har också hamnat i bakvattnet bakom Kina som tar för sig på Europas gamla bakgård i fråga om investeringar i till exempel infrastruktur, ett Kina som dessutom genomför för storslagna projekt på hemmaplan som De tre ravinernas damm. Europa behöver verkligen nya visionärer av Sörgels slag för att kunna ta på sig ledartröjan igen.

Atlantropa – Endless Energy from the Mediterranean Sea

Trockenlegen des Mittelmeers brächte den Frieden


  • 5
    Delningar