På morgonen måndagen den tionde september

Ideologi, Metapolitik, Politik, Scen

I.

På morgonen måndagen den tionde september när vi måste börja hantera vår besvikelse… Fast vår be­svikelse över vad? Knappast över den uteblivna revolutionen. Revolutioner är för det mesta dålig teater – ytlig dramatik som sällan står i proportion till resultatet. För att en revolution inte sluta i fiasko krävs aktörer som står över det kaotiska skeendet och förmår spela sin roll med espri och finess, som vet vad de gör när ingen annan gör det och som utan att behöva använda något klumpigt svärd med en diskret men beslutsam knyck får den tilltrasslade knuten att lösa upp sig och försvinna. Genom nyss osynliga springor stiger som genom ett trollslag ett nytt och skönare landskap fram på scenen – ett landskap som under hänförda utrop och applåder igenkänns av oss alla som det efterlängtade och rätta. Så gör en teaterkung revolution: genom att lugnt stå på rätt ställe när den skälvande världen söker sig en ny jäm­vikt!

 

II.

Nej, vad vår besvikelse gäller är inte det som sker på den politiska scenen; det har för länge sedan förlo­rat sitt intresse, utan att publiken istället för att visa sitt missnöje med den andefattiga intrigen och un­der burop lämna salongen tålmodigt – eller slappt eller fegt – sitter kvar och med överdrivet allvarliga miner, som om de själva spelade en roll, försöker utläsa en vettig mening ur alla dessa tröttsamma upp­repningar och banala förvecklingar: en mening som inte finns ur den monomana mening som finns. Kanske har de låtit sig luras av de mediokra aktörerna, som till skillnad från riktiga skådespelare inte klarar av att hålla sig inom sin rolls gränser för att genom noga inövade gester och repliker fördjupa fik­tionen tills den i konstens förtätade form lyfter fram verkligheten för våra blickar, utan tvärtom i vanfö­reställningen om sin stora personliga betydelse begår dödssynden att göra rollen till ett medium för sig själva. Som om de masker och dräkter de gömt sig bakom har någon betydelse utanför scenen när pjä­sen väl är slut och ridån har gått ned! Se hur dessa demokratiska aktörer larmar och gör sig till i sina konformistiska kostymer, hur de gång på gång upprepar sina falska och inställsamma löften i tron att de kanske inte hördes första gången, hur de varje gång strålkastaren viker undan höjer rösten för att ännu en liten stund få förbli i centrum för en poänglös handling! Nej, vad vi saknar är skrattet, det genuina och spontana mänskliga skrattet, publikens förlösande och stimulerande skratt – skrattet som äntligen skulle göra denna absurda komedi till vad den är.

 

III.

Om komedin blir till där sanningen antar den underhållande och tröstande formen av fiktion så uppstår tragedin när fiktionen får den oroande och upprörande formen av sanning, när skådespelarna, dessa den kollektiva fantasins och suggestionens schamaner, korsar gränsen och plötsligt framträder för oss i det stora allvarets skrämmande hud. Fast komedi och tragedi, skratt och allvar behöver varandra. De är inte varandras motsatser; ingen dramatiker av rang har någonsin hävdat det, utan två sidor av samma sak. Den enas gudomlighet är en förutsättning för den andras mänsklighet, den enas lätthet för den andras djup. En teater som inte kan framföra tragedier med det genuina allvar som fordras kan inte hel­ler spela komedier med den säkra lätthet de kräver. Då förvandlas den nöjsamma sanning som skulle ha hjälpt oss att se oss själva och skratta åt det vi ser till distraherande och bedövande underhållning, till opium för slavsjälar fångna i sig själva. Det är som det är sagt endast sanningen som kan göra oss fria. Den skrämmande sanningen såväl som den skrattretande. Och den ena behövs för att den andra inte skall förinta oss. Men på demokratins teater spelas inga tragedier, för tragedin konfronterar människan med sig själv på ett plan som är äldre och ursprungligare än alla medborgerliga regler och rättigheter. Den avslöjar för henne att hon är på en gång större och mindre än sig själv och att hon måste välja – välja på en gång det högre och det lägre för att uppnå den balans som är frihet. Demokratin har under trycket från sitt främlingskap inför det skrattande allvaret och det allvarliga skrattet förvandlats till en slavarnas teater. Teatern för dem som med fruktan eller obehag vänder sig bort från sitt ursprung och försöker dölja det under trygga konventioner och välkända attribut därför att det är något inte alltige­nom mänskligt. Det omänskliga hos människan – oåtkomligt för all politik. Men när publiken oväntat bryter mot reglerna och börjar skratta, skrattar högljutt och hånfullt åt självaste statsministern där han står och försöker ljuga sig fri, då öppnas plötsligt en dörr mot verkligheten…

 

IV.

Mellan dessa glaspalats går ingen Antigone driven av det inre tvång och den tro som kan förvandla tea­terjord till riktig jord, till en frälsande symbol som i en stund av skapande magi överskrider gränsen mellan tecken och verklighet, mellan hand och sten, och förvandlar grottans väggar till en scen som sträcker sig gränslöst in i berget. Dessa den inspirerade människosjälens magiska skapelser, de rätta or­den och de rätta handlingarna, som i den överpersonliga sanningens form förvandlas till de riter och sånger, de myter och mysterier varav vårt liv är vävt på ett på en gång skört och starkt sätt och vars glänsande mångfärgade trådar löper in i oss och ut ur oss och mellan oss och flätar oss alla samman till den större verklighet där vi igenkänner vår mänsklighet som en skapelse av det okända hos oss själva… Nej, bländade av sig själva, av den kittlande reflexen från något som tycks finnas överallt runt om dem och upprepas som ett eko, står de demokratiska aktörerna där utan att finna de ord och gester de behö­ver – och utan att söka dem. Likgiltigt låter de väven falla ur sina händer, bryter de sig nästan med våld ut ur det gemensamma motivet i tron att allting handlar om dem själva, i nihilistisk övertygelse om att allt utom de själva är en illusion – utan att inse att de därigenom berövar sig den betydelse som rollen som inbillade folkföreträdare trots allt kunde ha skänkt dem. Ur deras händer faller inte jord utan aska. På denna scen står ingen Kreon med i förtvivlan lyftade händer framför stadens tempel. Fångad i sin alltför snävt mänskliga värld, där det politiska jagets upplysta och rationella påbud måste följas av alla för att kaos inte skall uppstå, förstår han alltför sent hur det av starkare plikter bundna hjärtat genom sitt brott och sitt offer överskrider det mänskligas gränser och förenar mänskligt och gudomligt till en ny värld – skönare och sannare. Borde inte tragedin ha burit kung Kreons namn istället för Antigones? Det är ju han som går under inför det gudomliga större!

 

V.

Vad skall vi göra med dessa overkliga människor som är främmande för både skrattet och allvaret, som tror det bara är två masker som man håller upp framför ansiktet när det passar ens syften och att man under dem kan vara vem som helst – eller ingen alls? Att roller och poser inte har någonting att göra med vem man är? Eller ännu värre: som inte ens förstå att de befinner sig på en scen och att de måste agera professionellt. Publiken förväntar sig en väl genomförd föreställning. Det har de som betalande rätt att göra. Pjäsen bör vara både underhållande och lärorik och den får gärna rymma både storslagna och känslosamma ögonblick. Men viktigast av allt är att de agerande talar till publiken och lyssnar på deras reaktioner – och så gör dem till en del av skådespelet och skådespelet till något mer än bara teater. Vad skall vi göra med dessa politiker som i obotligt enfaldig självupptagenhet river sönder fiktionen och gör publiken främmande inte bara för skådespelet utan även för sig själva? Att rösta bort dem går inte för de livnär sig ju på röster. På åsikter. På ord, ord, ord. Men att skratta bort dem går. Det ovänta­de skrattet som får dem att tappa sina masker och tvingar dem att konfronteras med den tomhet som finns där under. Genom skrattets magi gör vi dem mindre och mindre, tills de återfår sin ursprungliga storlek. Skrattet – den verkliga revolutionen! Demokratins existensberättigande ligger i att den är väl­spelad teater som slutar på ett någorlunda förutsägbart och rimligt sätt, för att därefter låta publiken går hem till sig och ägna sig åt viktigare saker än politik. Men detta kräver aktörer som förmår hålla sig inom fiktionens ramar och spela sina roller väl. Som ser en ära och skyldighet i att genom att iscensätta detta lilla tillfälliga politiska drama tjäna det större opolitiska. Röster och röstande är inte en styrelse­form. Det är istället för styrelseform – om vi tror oss starka nog att klara oss utan en. Om vi tror oss vuxna nog att leka.