Redin – excerpter

Okategoriserade

En myt som återkommer i flera delar av världen är den om de vita gudarna. Den alternative historikern Graham Hancock har studerat fenomenet i boken Fingerprints of the Gods, och myten passar också in i den traditionella historieskrivning som bland annat Julius Evola förmedlat.

Oavsett vad man anser om den historiska verkligheten bakom myterna om de vita gudarna är de inspirerande. I Sydamerika finner vi Thunupa-Viracocha, Huaracocha, Con, Kon Tiki, Taapac med flera, som efter en stor katastrof återgav människorna civilisationen. Han beskrivs som skäggig, vit, och ibland blåögd, sällan som ensam i sitt slag. Dynastier räknade sin härkomst från denne skäggige gud. Liknande myter finner vi på Nya Zeeland, där maorierna berättade om folkslag som bebott öarna innan. De kallades Patupaiarehe och Turehu, och beskrivs som vithyade och ibland gyllenhåriga. På samma sätt beskriver historier från Påskön hur en mer kaukasoid elit, kallad ”långöronen”, en gång behärskade ön tills de flesta utrotades av ”kortöronen”. I Nordamerika finns också tecken på att de tidiga invånarna kan ha varit kaukasoider, dels i form av vissa skelettfynd som Kennewickmannen, dels i form av paiutemyten om de rödhåriga och krigiska si-teh-cah som utrotades av paiutes förfäder.

En intressant variant av myten finner vi på Maldiverna. De mystiska forntidsmänniskorna kallades här Redin, och beskrivs av dagens maldiver som överlägsna sjömän och skapare av de monument som kallas hawittas. Forskaren Naheema Mohamed beskriver redin i ett samtal med Graham Hancock på följande vis:

Very tall. They were fair-skinned, and they had brown hair, blue eyes sometimes. And they were very, very good at sailing. So this story has been around in Maldives for many, many years, and there are certain places where they say the Redin camped here, and certain places which they say here the Redin were buried.

Även Thor Heyerdahl hade på sin tid samlat ihop redin-historier. Hancock citerar:

The Redin came long before any other Maldivians. Between them and the present population other people had also come, but none were as potent as the Redin, and there were many of them. They not only used sail but also oar, and therefore moved with great speed at sea.

Hancock kopplar dessa myter till sin teori om civilisationer som gick under i samband med den senaste istiden, och som lämnat ekon i form av Atlantis, Hy-Brasil, Kumari Kandam och några svårförklarliga undervattensruiner. Detta är dock material för ett annat inlägg. Men oavsett detta kan vi konstatera att flera folk haft myter om vita gudar, men att dessa idag inte längre finns kvar. Det kan ge skäl både till viss stolthet och insikt i de europeiska folkens sårbarhet.

Några ättlingar till långöronen

Viracocha och långöronen

Vi fann genom berättelserna att ön koloniserades två gånger, första gången av långöronen och andra gången av en annan ras, kortöronen. Enligt myten hade långöronen uppfört monumenten, medan kortöronen, som kom till ön senare, verkar ha hjälpt till på befallning av långöronen… den fredliga samexistensen mellan lång- och kortöron hade varat under en period om ”karau-karau – det vill säga 200 år”, från kortöronens ankomst till kriget mellan de båda folken.
– Heyerdahl, Påskön, en gåta som fått svar

Den maldiviska myten om redin för oss osökt till de ”långöron” som sägs ha uppfört stenstatyerna på Påskön. Befolkningens egna historier och mytologi studerades av Thor Heyerdahl, som jämförde dem med motsvarigheter både i Sydamerika och Polynesien. Heyerdahl menade med utgångspunkt i inkafolkets egna berättelser att dessa kände till både Påskön och Mangareva, och även besökt dem. Detta då deras egna historier beskrev öarna Nina Chumbi och Ava Chumbi långt väster om kusten. Enligt Heyerdahl utgick europeiska sjöfarare rentav från dessa tämligen exakta skildringar i sina egna resor västerut, och på Mangareva talar traditionen ännu om ”en legendarisk främmande kung med namnet Tupa, som en gång besökte ön från ett stort land i öster.”

Heyerdahl skildrar också hur Påsköns urbefolkning i sin egen historieskrivning skildrar hur ön först befolkades av långöronen, som kom österifrån och reste stenstatyerna. Han jämför här inhemska seder som de heliga fågelmännen med motsvarigheter i Sydamerika. Långt senare, berättar de inhemska traditionerna, kom en annan våg av kolonister västerifrån, och anammade långöronens seder och underordnade sig deras ledarskap. Intressant är att de första europeiska besökarna, Roggeveen och Behrens, beskrev hur öns befolkning bestod av tre raser. Där fanns några som var brunhyade, några med röd hy, och några med vit hy. De vithyade hade uttänjda öron, ofta religiösa uppgifter, och i flera fall rött hår. Intressant är att när Heyerdahl besökte ön hade ättlingarna till de få överlevande långöronen, som återigen utgjorde dess elit, i flera fall fortfarande rött hår och tämligen ljus hy.

Efter att de första européerna besökt ön ska inbördeskrig dock ha utbrutit, som ledde till att de allra flesta långöron utplånades, och att flera av deras statyer raserades. När européer nästa gång besökte öarna hade de härjats av flera inbördeskrig, och präglades av misär, kannibalism och barbari. Något som inte förbättrades av att både europeiska, amerikanska och chilenska kaptener därefter gjorde slavräder, och nästan helt tömde ön på människor.

Man kan tolka Påsköns traditioner mer eller mindre bokstavligt, men de utesluter alltså inte att de vågor av europeiskättade människor som utforskade världen i modern tid ingalunda var de första.

Moai

Relaterat

Graham Hancock och de vita gudarna
Graham Hancock – Underworld
Julius Evola och Atlantis – excerpter
Si-teh-cah